Pinsamt

Brukar ni göra pinsamheter? Handen på hjärtat – är Ni pinsam?

Svåra frågor men jag har nog aldrig tyckt mej själv vara pinsam om det nu beror på självsäkerhet eller att jag inte sett mej själv som andra sett mej! hm ……….tål fundera på.

När jag var barn minns jag att klasskamrater tyckte det var enormt pinsamt om killen de tyckte om fick reda på detta. Jag o andra sidan tyckte det var enbart bra  – för hur skulle killen annars kunna tycka om en tillbaka? Klasskamraterna tyckte det var pinsamt om man mötte deras föräldrar på byn och föräldrarna hälsade – jag blev enbart stolt om min pappa tutade och vinkade åt mej på byn för han körde ju taxi. Att andra tyckte det var enormt pinsamt att Timsfors sötades kille drog upp kjolen på mej under långdansen på julfesten i mellanstadiet gjorde mej enbart ledsen, fast slutade tycka om honom gjorde jag inte i allafall.  ”BengtOlof Örhn du är förlåten för länge sedan”.

Mina barn påstod att de skulle tycka det var enormt pinsamt om jag sa något högt under föräldramöterna men efteråt förlät de mej alltid och tyckte det var bra att jag sagt det ja sa. Trodde att när barnen mina kom upp i högstadiet skulle de tycka att mamma var pinsam men inte ens min långe ranglige son skämdes över att ge mej en kram när klasskamraterna såg på.

Så vad är pinsamt? Och för vem är man pinsam?

Äntligen har klokheten kommit ifatt mej för jag tycker det är smått pinsamt erkänna att jag som mogen vuxen 50+are ”gräver efter skatter på spelet Treasure Island på Facebook”………….

Annonser
Published in: on december 20, 2010 at 6:37 f m  Comments (7)  
Tags: , , ,

På bio

Visst är det en härlig känsla att gå på Bio och se film. Istället för att sitta hemma i soffan.

Men vi börjar från början. Mina allra tidigaste biominnen måste ha varit i lågstadiet. När mamma behövde vila lite tog pappa med mej och ibland även lillebror på söndagsmatinee. Av någon anledning åkte vi till Osby av alla ställen. Filmerna var ofta ÅsaNisse – som förresten nu återuppstår i Kjell Bergkvist variant. När jag var gammal nog att gå på Bio själv i mellanstadiet var det även då frågan om matineer ihop med någon klasskamrat. Minns inte någon speciell film utan det var mer själva upplevelsen som satt spår. Godisprasslet, visslandet med biobiljetten viken på ett speciellt sätt och så spänningen att kolla vilka killar som var där.

Reste en hel del till släkten i Karlskoga och då brukade det bli en o annan film, oftast ihop med yngste mostern. Bland annat såg vi ”Djungelboken”  där hela salongen skrattade så taket lyfte när gamen rykte på axlarna och sa ”Hitt på nå”……… Vi snyftade tillsammans mostern o jag för Marias skull i ”West side story”. Sista filmen ihop med pappa var när han förbarmade sej över mej för jag inte hade åldern inne att gå o se ”Elvira Madigan” …….stackars pappa, var nog inte hans favoritfilm precis.

Lite senare i början av  70talet gick jag mycket på bio. Såg det mesta från att vi åkte ner till Hässleholm för att se  ”Exorcisten”  – som fortfarande får mej att må illa – och då menar jag givetvis orginalet. Visste nog redan i förväg att det ej var någon film i min stil men när tjusige Bengt frågade om jag ville med på bio kunde jag så klart ej säga nej.  Att vi åkte ner till Hässleholm berodde på att vi inte kunde vänta ända tills den kom på hemmabiografen. På den tiden fick de större orterna filmerna först. Såg alla glad-porr-filmerna med Söltoft och skrattade gott åt teckenfilmerna. Har förresten blivit utslängd från biografen i Timsfors…….Jag och Sandström + Finn him self skrattade under en allvarlig film nämligen ”Bron över floden Kwai”. Minns ej varför vi började skratta. Men minns att vi i början verkligen försökte låta bli men för varje gång visslingen återkom så skrattade vi mer o mer tills vi blev tillsagda lämna biografen………. Jag har fortfarande ej sett filmen färdigt och känner varje gång jag hör temamelodin visslas, hur skrattet bubblar upp…….. Ja ja vet förfärligt men kan väl klassas som ungdomssynder.

Under 80talet minns jag främst ”Saterday night fever”  ”Gostbusters” och ”Ronja Rövardotter” där vi som skulle gå på andra föreställningen såg på när första föreställningens folk kom ut och trodde de blivit smått tokiga. Alla fnittrade och sa ”Vaffu gör de på dette vise”…..

Givetvis såg jag alla 007-filmerna på Bio direkt när de kom och gör så fortfarande. Har dessutom dem alla på dvd och ser gärna om de gamla filmerna. Roger Moore är ju min Bond inte tu tal om den saken. Kul att se de riktigt gamla filmerna och allra mest för specialeffekterna och uppfinningarna.

När barnen så kom blev det Disneyfilmer fast inte så ofta på Bio för det var helt enkelt för dyrt att gå och inte dröjde det så länge innan filmerna kom på VHS heller.  När barnen blev äldre och kunde betala sina egna biljetter blev oxå biobesöken fler. Oftast tillsammans med någon av döttrarna. Minns speciellt ”Walk the line” om en av mina idioler Jonny Cash. Nej nej sa dottern den vill jag absolut ej se. Fast till slut förbarmade hon sej över sin stackars mamma och gick med – och blev frälst.  Hon tyckte filmen var så romantiskt och när jag på hemväg från bion berättade att filmen baserad sej på verkliga personer blev hon begeistrad. Väl hemkomna kunde jag plocka fram mina gamla LP-skivor med Jonny Cash och June Carter för att visa henne. Hon tvingade storasyster se filmen bara ett par dagar senare och numera har vi den på dvd.

Även sedan flytten ner till Blekinge har det blivit en o annan film. Staden har en fantastisk fin liten biograf. Där Mannen och jag då o då går för att avnjuta en film. Dock har jag ännu ej sett nån 3D-film men det dröjer kanske inte så länge.

Kollade in ”kommande” filmer och ingen lockar. Undrar lite varför de hela tiden skall göra nya versioner av gamla filmer. Hur många varianter av Robin Hood finns det egentligen? Däremot skall jag nog se filmen om A-Team och hoppas att de tagit med humorn från tv-serien.