Finner inga ord

Har alltid haft svårt tala om det som verkligen skulle behöva pratas om.

För de som tror sig känna mej låter detta förmodligen otroligt konstigt. För de tycker förmodligen munnen går i ett kör på mej. Visst, kanske låter så. Tänker och tycker mycket. Funderar vrider och vänder på det mesta. För att förstå och att lära mer. Men då gäller det ju inte mej som person.

Att släppa in någon annan i mitt innersta aktar jag mej för. Förmodligen därför jag är ensam. Mina sociala kontakter i vardagen sker genom nätet. IRL existerar de knappast.

Att blottlägga sig, att släppa någon nära inpå medför ju endast fördömmande och sårande. Efter att i ett helt liv levt efter ”Ensam är stark” verkar det kört.

Att inte släppa in någon, att inte tillåta någon lära känna mej är ett försvarsskydd som funkat hittills men inte längre. När tankarna bara går i cirklar tar de aldrig slut och leder ingen vart.

Att endast andas och existera för sin egen skull gagnar ingen inte ens individen själv.

När en sorg drabbar en människa försätts den oftast först i chock som går över i ilska/frustration och därefter sörjande. I sörjandet ingår ältande av ett eller annat slag. För att sörjandet skall klinga av och läggas till ro krävs just möjligheter till detta pratande/ältande. Saknas den är det svårt på egen hand gå vidare.

Ligger en hel del i orden ”Låt sorgens fåglar flyga över ditt huvud men låt dem inte bygga bo i ditt hår”

Med finare ord låter det så här

”En traumatisk kris kan definieras som individens psykiska reaktion vid en yttre händelse av sådan art och grad att individen upplever sin fysiska existens, social identitet och trygghet allvarligt hotad. Som exempel på krisutlösande händelser kan nämnas närståendes dödsfall. Om en kris uppstår eller inte, beror till viss del på personen. Somliga är mer krisbenägna än andra. Det är dock inte möjligt att på förhand med säkerhet tala om, vem eller vilka i en grupp som löper störst risk att drabbas. Känslomässiga reaktioner som ångest, rädsla och sorg upplevs av nästan alla under och efter en katastrofsituation eller allvarlig händelse. Man kan indela förloppet i fyra faser, här kallat för ”Sorgens fyra stadier”.

De överlappar och avlöser varandra utan skarpa gränser.
De fyra faserna är:
 1.Chockfasen
2.Reaktionsfasen
3.Reparationsfasen
4.Nyorienteringsfasen”
Det där kan man finna att läsa nästan överallt där de handskas med sorger/kriser av olika slag.
Även om det till det yttre synes att man går vidare efter en kris/sorg så finns ju ärren alltid kvar. Såren är så sköra att de lätt går upp vid händelser som för andra inte betyder något men som slår upp såren för den drabbade. Att inte visa hur ont detta gör går bra så länge man är stark. Men den svage har inte den styrkan. För varje gång ett sår slås upp blir individen bara svagare och svagare.
Finner inte längre orden ens för mej själv. Så hur skall jag då kunna formulera den för någon annan.
Har skrivit om detta innan
https://3pa2.wordpress.com/2012/01/11/nar-byraladorna-ar-overfulla/
https://3pa2.wordpress.com/2011/01/21/hur-overlever-man/
Annonser
Published in: on februari 25, 2013 at 12:47 e m  Comments (3)  
Tags: ,

När byrålådorna är överfulla

Kriser & sorger skall inte sopas under mattan eller stoppas undan i någon byrålåda. För oavsett hur stor matta man har från början eller hur många lådor den där byrån har från början så står man där en dag med överfulla lådor eller avslöjande stor bula på mattan.

Då väller obearbetade sorger och ogenom-pratade kriser fram i dagsljuset. Har då sorgen eller krisen verkar övermäktig när den en gång gömdes undan så har den bara växt o växt där i sitt gömsle.

När man tar mer ansvar för andra än för sitt eget välbefinnande så kan det inte barka annat än åt skogen förr eller senare.

Inte heller kan man skruva tillbaka klockan och välja ett annat sätt att hantera sorger & kriser. Inte när man är 55 + Då har man ett helt liv bakom sig. Ett liv fyllt med upplevelser både goda och mindre goda.

Inte  kan man skaffa ytterligare en matta eller ytterligare en byrå. Men jag tror inte heller att man kan gå en annan väg i sin krishantering – tror helt enkelt att man är för gammal för det. Om man i hela sitt liv varit ensam om att handskas med livet, har livet stundtals tagit över och handskas med en istället och livet har alltid hårdhandskarna på. Hur är det möjligt att vid 55 + helt plötsligt kunna ta hjälp av andra. Hur skall man  ens kunna tänka tanken? Hur skall man kunna blottlägga sina sorger när man inte ens själv törs ta i dem?

Hur skall man kunna vara så illojal att man lämnar ut andra när man ensam tagit på sig hela skulden vid krissituationer?

*suck*

Ibland tar villrådigheten helt överhanden i ett annars så logiskt tänkande.

Får nog leta efter en liten liten liten tom  lönnlåda i den där annars så sprängfyllda byrån………………………

Published in: on januari 11, 2012 at 8:38 e m  Comments (2)  
Tags: , , ,