Melodifestivalen 2015 final 14 mars 2015

Detta år har manusförfattarna och hela konceptet slagit knut på sig själva och briljerat med en fantastisk show. Så även om man inte gillar alla finallåtarna så är mellansnack, musik och show värt att titta på.

Conchita fjolårets vinnare från Österrike sätter extra glamoure på hela kvällens tillställning. Hon har en helt fantastisk ”pipa”

Sanna Nielsen & Robin Paulsson är till kvällens ära iklädda smoking. Stilfullt.

Först ut är Samir & Victor men sorry grabbar omdömmet blir inte bättre än i deltävlingen. Hoppas att det är fler än Paradise-Hotel-fans som röstar ikväll…………..

Som andra artist ut är finalens andra pojkband och det är väl lika bra få eländet överstökat. JTR är inget annat än just ett pojkband och sånna trodde jag hade dött ut redan i början på 80talet. Inga har hur de än försökt kunnat slå amerikanska Monkees.

Före artist nummer tre passar programledarna på att svida om. Sanna till en gigantisk rosa marängklänning.

Tredje artisten ut är lallande Dina Naeh som publiken vänligt applåderar men inte mer.

Nästa artist får jublet att nå oanade höjder redan innan han börjar sitt nummer. Jon Henrik Fjällgren är helt i en klass för sig och skulle vara en bra representant för vårt land i stor Eurofestivalen.

Femte artist ut är garvade Jessica Andersson. Med en stillsam feel-good-låt som dock saknar det där lilla extra…… trots tonartshöjning och Carola-vind så når den inte ända fram.

Sjätte bidraget är Måns Zelmerlöv. Första minuten visar att Måns skulle göra sig helt fantastisk som countrysångare. Vill se honom i en duett med Jill Johnson.

Sjunde inslaget Linus Svenning. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om hans låt. Den får mig hela tiden att tänka på klassikern ”Vandraren” fast denna är så mycket sämre.

16åriga Isa kommer ut som åttonde artist. Varför de poängterar hennes ålder borde inte göra att hon får fler röster enbart för det……… eller? Så lättledda är väl inte svenska folket…

Äntligen kommer därefter härliga Filippa Bark. Ge den karaktären en egen show.

Som nionde artist kommer så svärmorsdrömmen …. jo jag har två döttrar… vilken den äldste var ett stort Magnus Carlsson-fan en gång i tiden. Som den snälla omtänksamma moder jag givetvis är, gav mig detta faktum en giltig anledning att närma mig Barbados på Skandinavium i Göteborg en gång i tiden för att få en autograf —- till dottern. Låten Magnus här deltager med är så vacker att den griper tag i hjärtat.

Tionde artist ut är Eric Saade som tappar poäng, tyckte nog den lät bättre i deltävlingen……. underligt.

Elfte bidraget Mariette Hansson låter som om hon inte själv tror på sin låt för hon lovar inledningsvis att klippa av sina långa dread-locks om hon vinner…… och vilken sansad människa gör en sådan grej? Lite knasigt då att låtens titel uppmanar en att inte sluta tro……. men jag tror varken på låten eller artisten.

Sist men inte minst ut som tolfte bidrag är Hasse Andersson med ”Guld och Gröna skogar” som får alla oss gamla folkparksbesökare att le med hela ansiktet. Får mig att längta till Älmhults Silverdalen.

Personligen tycker jag lika mycket om Magnus Carlssons låt som Jon Henrik Fjällgrens dock anar jag att Jon Henrik skulle få fler röster nere i Österrike. Dels skulle nog Island, Norge och Finland ge oss höga poäng och dessutom syd europas länder där ”folkmusik” alltid går hem.

Därefter ännu en gång Filippa Bark. Som på svengelska plockar den ena poängen efter den andra.

Lite pausmusik och här får vi besök av norrmännen Ylvis. Härliga killar med härlig musik. Som dua dök Lili & Sussie. Kul.

Röstningen från jury presenterades bra i prat men rörig i bild & text. Vit text funkar inte så bra på svart bakgrund.

Lika illa var röstningspresentationen av lyssnarna/tittarnas röster. För alla kalenderbitare vill säga eftersom de tog bort poängtavlan innan de två bästa låtarna fick sina poäng.

Vinnare blev Måns Zelmerlöw och på andra plats undertecknads favorit Jon Henrik Fjällgren. Folkkära Hasse Andersson på hedervärd tredje plats.

En bra genomförd tävling med alla inblandade. Hur skall svt kunna matcha detta nästa år…….. det är den STORA frågan.

 

 

Annonser

Våra älskade dansband.

Fann i mina gömmor ett album med vykort och inte vilka vykort som helst utan Dansbandsfoto. De brukade ligga i en hög framme vid scenkanten.

På sjuttiotalet var jag ute o dansade och det var folkparker samt Folkets hus som gällde. Bjärnums Folkpark, Folkparken i Osby – Grottebacken. Stjärnborgen vintertid i Älmhult och sommartid var det Silverdalen, Balders Hage i Häradsbäck, Sommarlust i Kristianstad, Folkets Hus i Strömsnäsbruk,  Björksäter Hässleholm, Valje Nöje, Ekebo utanför Ängelholm. Åkte dit det gavs skjuts och vännerna ville åka. Ibland var det någon kille/tjej som lockade och ibland var det dansbandet som lockade.

Trasthinis kom från Ryd och var den orkester som spelade allra första gången jag var i Stjärnborgen. Åkte buss dit och hem. Gick speciella dansbussar från hemorten. Mycket bekvämt och framför allt roligt. Lärde känna många nya, både killar och tjejer. Särskilt en rar & rolig tjej från Delaryd som låg halvvägs till Älmhult hemifrån. Vi fick en särskilt bra kontakt och umgicks i flera år mest på dansställerna. Vi har faktiskt hållit kontakten om än sporadisk genom åren. Senaste åren lite mer intensivt – tack facebook för det.  Både Stjärnborgen och Silverdalen blev till slut offer för lågorna.

Nonnes orkester kom från Grimslöv och var ett sådant band som vi bland valde dansställe efter. En vänninna hade ”ihop det” med sångaren den bildsköne Nonne. Här stående längst till höger. Tror till o med att jag har någon LP skiva med Nonnes.

Bennys var en stor favorit för mej och minnet får mej fortfarande att le stort. Benny står upp längst till höger och var den som faktiskt lärde mej grunderna i ”bugg”. Det var så på denna tiden att oftast spelade två orkestrar non-stop.  Först den ene med två snabb låtar och sen den andre med två lugna låtar. När det var lugna låtar dansade jag – nån form av foxtrot kan man nog kalla det, fast ibland mer hasande och ibland mer marscherande, det berodde liksom på kavaljeren. Men så fort det blev en snabb låt så tackade jag nej när de bjöd upp, var helt enkelt för osäker. Detta la den uppmärksamme Benny märke till i o för sig inte så underligt eftersom jag satt på kanten till orkesterscenen. Han böjde sig ner och frågade varför jag inte buggade? ”Kan inte ” blev svaret. Nästa tempobyte och Bennys orkester vilade, så klev helt enkelt Benny ner och drog upp mej på dansgolvet där han visade mej hur……… 🙂 På så vis lärde jag känna denna orkestern lite bättre och dansandet med Benny upprepades några gånger. Dock var det inte alla Folkparksägare som såg med blida ögonen på att orkestermedlemmarna umgicks med publiken. Benny spelade sax och kanske startade min förkärlek för saxmusik här! I alla fall rev den där kroken upp en jumper för mej en gång 🙂 Bennys hörde hemma i Mönsterås och efter vad jag förstår är de fortfarande igång och spelar vilket är helt fantastiskt.

Jodå Visst finns det LP med Bennys i min skivsamling

Det var som sagt olika sätt att ta sig ut på dans. Dansbussarna som jag skrev om tidigare. Gick från Markaryd både till Älmhult, Strömsnäsbruk och till Bjärnum. Hade man tur kunde man  få bilskjuts eller när åldern var inne själv körde bil så kom man oxå till lite andra ställen. Eller så hade man sån tur som jag. En av mina bästa vänner hade en bror som spelade trummor i en dansorkester. Det var inte bara att man fick transport , man gick ju även in grattis – vilket alltid värmer ett hjärta från småland 🙂

Orkestern kom från Älmhult men spelade lite varstans i södra Sverige. Var bland annat med dem jag första gången kom till Valje Nöje. Och fick möte den arrangören med det långa vita skägget 🙂 vilket var en upplevelse bara det.

*************

Spelemannen tystnar inte

Älmhult 2008-03-04 | Uppdaterad 2008-03-03

Kennet Ferm är spelemannen som aldrig tystnar. Den professionella musikerkarriären är sedan länge över men någon timme varje dag håller han liv i takten.

Det glada gänget i Jonny Wittmars var ett av alla band Kennet Ferm spelat i genom åren. Från vänster, Bengt Karlsson, Jan Olofsson, Gösta Petersson, Torsten Johansson, Allan Wittmar. Och framför de andra Kennet Ferm.

Bläckblåset hänger bra på väggen numer. Hjärtat fixar inte riktigt ansträngningen men vill Kennet ändå blåsa i någonting…

Tyst trumma är perfekt för en trummis som inte vill ligga av sig men ändå träna varje dag. Kombinationer och virvlar kommer lätt för Kennet Ferm som under många år försörjde sig som musiker.

…så tar han till tvärflöjten.

FAKTA

– Inledde karriären i Dan Zildjians
– Lill-Ragges
– Fracke Håkanssons Kapell
– Bengt-Åke Skoogs
– Ulrik Lindholms Elektrosextett (genom lite elektriska kopplingar skulle vi spela i stereo, så marknadsfördes vi. Men så var det förstås aldrig förklarar Kennet Ferm.)
– Jonny Wittmars (startade som en kopia på Ulrik Lindholms för att det gick så bra, vi körde precis samma repertoar. Det var allt lite bräschigt tycker Kennet Ferm idag)
– Klas Lennarts Klubb (Ett Växjöband)
– Leif Bloms
– Avslutade karriären i Bengt Ferms

I några månader har han varit pensionär på riktigt, sålt sin radio&tvbutik och på allvar blivit den nya gubben på Fårö. Det är på den lilla halvön i sjön Möckeln han framlever sitt liv, bortglömd känner han sig inte.
– Efter ett liv som handlare och musiker stöter jag alltid på folk som känner igen mig. Som under en hjärtoperation där läkaren plötsligt berättade att han köpt massor av skivor av mig.
Just hjärtbesvären har satt stopp för bleckblåsandet. Men hans huvudinstrument trummorna, det han en gång var eftertraktad för bland de skånska och småländska dansbanden, kan han fortfarande slå en virvel på. Fast tyst. Träningstrumman ger inga ljud ifrån sig.
Musiken har hela tiden varit självklar i Kennet Ferms liv. Hela familjen Ferm i Bromölla spelade något, alla män kunde traktera dragspelet. Men Kennet vägrade, idag ångrar han ungdomens envishet lite. Istället blev det kornett och senare trummor i goss-orkestern.
– Förmodligen för att det saknades en trummis.
Idag, med medlemskap i nio dansband bakom sig och inhopp hos fler band än han gitter räkna finns många minnen. Ett av de klaraste, hur han träffade sin fru sedan 46 år under en fredagsspelning 1962 på nöjesstället Stjärnborgen i Älmhult. En träff som fick livet att ändra riktning, sedan dess är han Älmhultsbo.
Två år efter den där glada fredagskvällen föddes hans son Stefan och musikerlivet blev plötsligt svårt att kombinera med familjelivet.
– Ja, man får ju egentligen inget liv, inga närmare vänner förutom bandet. Det kan min fru intyga.
Att Kennets släkt inte räknade dansbandsspelandet som ett riktigt jobb, eller mer kärvt småländskt ”va e de för jävla jobb”, fanns där i bakhuvudet när han istället inledde sin handelskarriär. Kennet Ferm sålde sportkläder, cykeldelar, radioapparater och herrkonfektion innan han hamnade i musik, radio och tv-branschen.
– Jag hade ett teknikintresse och hade byggt lite förstärkare åt olika band. Det var jag som startade Jonny Wittmars och jag höll i utrustningen till exempel. Vår första ljudanläggning sålde jag förresten vidare till en liten tjej, hon satt på diskbänken och vippade på benen när hennes föräldrar gjorde upp affären.
Delarytjejen Kicki Danielsson växte ur de där förstärkarna ganska snart.
Sista spelningarna gjorde Kennet Ferm i bandet Bengt Ferms från Vislanda. När de skulle skaffa nya ”outfits” i den värsta 1970-talsstilen, fick det vara nog. Kennet hoppade av.
– Sedan dess har jag inte haft något behov av att ge mig ut och resa för spelningarna. Men spela det gör jag fortfarande. Jag hoppade in i Älmhults musikkår när de skulle hålla i vaktavlösningen för några år sedan vid slottet.
Hobbybandet JellyJam som spelade blues och jazz träffas då och då, har mycket kul och ger lite konserter runt om i bygden. Men ligger långt från den vanliga dansbandsrepertoaren. Det gråter inte Kennet Ferm några tårar över.

**********

urklipp från Smålandsposten 20080304.

Åhh ljuva ungdom, det var tider det.

Jag tänder inte längre………..

Jag tänder inte längre! Gör du? och på vad?

Stanna upp och tänk. Inga förhastade slutsatser. Skall försöka förklara. Finner inga andra ord än just ”tänder” som rubrik på denna blogg. Kanske Passion kanske engagemang men bara kanske……….

Pratar inte om tänder som i sexuell lusta. Pratar inte heller om en inre stillsam tillfredsställese, nej utan om något mycket större explosionsartat. Men inte heller den berusning av lycka som man kan känna när ett migränanfall släppt eller efter en fysisk prestation typ klättring……..

Syftar mer på vad som triggar igång livsglädjen som är så stor inom dej att ingen kan undvika se den. Vad är det som får dina ögon att glittra, hela ditt väsen att lyfta ett snäpp?

Jag tänder inte längre……….. ”gör inte du” kanske min omgivning muttrar ”du har ju ett jävla temperament” *suck* jag drar inte ens på smilbanden åt kommentaren. HJÄLP till och med min humör tycks ha försvunnit. Jag saknar den där tändningen som fick mej så fokuserad att inget annat existerade – just då. Numera är jag bara en trist tråkig grå sengångare…………

Förr när jag var riktigt ung så älskade jag att dansa.

Jag åkte iväg till danställen (iklädd extra fin kjol och höga klackar) som Folkets Hus i Strömsnäsbruk eller Folkparken i Bjärnum och Grottebacken i Osby för att inte tala om Älmhults danställen Silverdalen, Balders Hage och Stjärnborgen. Oj oj det var tider det 🙂  Jag for inte för att träffa en ”kille” även om drömmen om prinsen givetvis fanns i bakhuvudet i den åldern. Nej jag for ut för att just dansa. Stillsamma tryckare eller svängiga buggar. Extra stor var lyckan om man fick dansa med någon som verkligen kunde föra. Som kunde de där lite extra trixiga svängarna i bugg. Minns fortfarande Silverdalsens danskung i sin vita sammetskostym som även jag fick chansen att dansa med då och då. Nu visade han ju sig knappast vara någon drömprins men en jäkligt bra dansör om inte den bästa, det var han. Så dansen kan man nog säga var en passion för mej i yngre dar. Måste vara minst 30 år sedan jag var ute på något sådant……. bär nog fortfarande på en liten liten längtan att åter få dansa…….. någon annanstans än i hallen för mig själv.

En annan sak som verkligen fått mej att tända är resandet och den passionen har jag haft så länge jag kan minnas, sen tidiga barnaår  och den finns fortfarande – när jag reser – vilket blir allt mer sällan.

Tänk att stå på en perrong i väntan på tåget, att kliva ombord och slå sig ner. Att luta sig tillbaka och lugnt se landskapet svepa förbi utanför fönstret

eller

kliva högt upp in i en långtradarhytt, in i värmen bort ifrån dieseloset som luktar så gott :-). Sjunka tillbaka mot sätet, lyssna på nattradion och bara vara medans man färdas i mörkret genom landet.

eller

lasta in resväskorna i lastutrymmet på en långfärdsbuss som med destination någonstans ute i Europa skall ta dej med på semester. Till nya vyer, nya smaker, nya hörselintryck……..

Släktforskningen började jag med redan 1980 och även om den inte är så aktiv för mej just nu så finns den där någonstans. Förr, om någon stackare orkade höra på kunde jag tala i timmar. Om gamla foton, föremål och generationers liv långt bak. Har faktiskt gått en kurs i läsning av gamla handstilar. Tänk jag klarar läsa kyrkoböcker skrivna för hand för flera hundra årsedan medans nutidens ungdom inte ens kan läsa skrivstil …………

Det här var passioner för mej, åtminstone förr. Numera tycks inget tända mej längre. *suck*

Att just kunna känna passion eller vad ni nu vill kalla det för. Det tror jag är livsviktigt för att orka leva. Riktigt leva – inte bara existera. Tror passionen ger energi till sinnet så man orkar med arbetslöshet, kroppsliga krämpor och misslyckanden överlag.

TACK Stina Wollter som genom Karlavagnen igårkväll inspirerade mej till denna blogg

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?formatid=108&programid=3117&artikel=2071053

det är sport de första fem minuterna men sen hör ni Stinas ljuva stämma

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3117

Dagens Boktips

Dagens boktips är en bok i större format. Nämligen 21 cm bred 30 cm hög och hela 3 1/2 cm tjock.

Handlar om en av mina idoler Björn Skifs.

Boken med titeln ”Björn Skifs underhållande irrfärder” är sammanställd av Mikael Forslund och Lars Åkerström.  De 420 sidorna är fullspäckade av foton, texter, tidningsurklipp, tabeller, historier, uttalande, gamla annonser och annan kuriosa. Helt underbart var det att komma till sidan 110 och där finna spelplanen för maj – augusti 1974………och beviset på att det verkligen var den 3:e augusti  1974 som jag stod längst fram nedanför scenen i Silverdalen Älmhult och skrek mej hes. Blåblus och Björn var ju såååååå söta och underbara.

Inte bara det. Boken bjuder på många överraskningar. Bland annat en CD med radioinspelningar. Helt underbart.

En sån kick för en mogen kvinna med smått nostalgi-freekaktigt beteende.

Vet ingen annan svensk artist med sån bredd. Älskar honom i ”Drömkåken”. Hans humor gör sej gällande på många olika vis. Minns ni Gäster med gester?  Sångerna är oförglömliga och många artister världen över sjunger dem. Ingen ide räkna upp dem här.

Köp och läs boken. Lyssna på CD och njut njut njut…………