Minnen man helst vill glömma

Det är inte alltid av godo att ha ett bra minne. Önskat många gånger att jag haft en ”delete”-funktion i hjärnan. Nu ska man ju akta sig för vad man önskar. Går kanske in i demens-dimman fortare än man anar.

Kroppen & hjärnan tar oftast hand om oss på en finurligt vis. De värsta upplevelserna – de minnen som smärtar mest förträngs. Mer eller mindre omedvetet.

Skall till en påminnelse. Att någon eller något triggar igång minnet. Kan ibland ske genom en kroppslig reflexartad reaktion. Exempelvis: handen som en gång brännt sig på spisplattan rycker till då den åter känner värmen från spisplattan innan den når ända dit.

Minnet tar lite längre tid på sig innan det kommer upp till ytan, även om en ”flash-syn” kan dyka upp innanför ögonlocken.

För mig vaknar ofta minnen genom mardrömmar, för att efter en tid även dyka upp i vaket tillstånd. Oftast strax före sömnen borde infinna sig eller i ”vargtimmen” på morgonen då man egentligen borde kunna sova en stund till.

Den där kroppsliga reflexen är jag ibland inte ens medveten om. Så många gånger en reflexartad undan-manöver från min sida sårat andra. Varvid deras reaktion i sin tur sårat mig. Som att jag ryckt undan huvudet när någon sträckt ut en hand för att i all välmening ta bort en insekt i mitt hår. ”VAFAEN är det MED dig…. Tänkte väl för FAEN inte slå dig” Ingen ide förklara en reflexartad rörelse som man inte ens är riktigt medveten om att man gjort.

Allt efter åren går minskar smärtan och de reflexartade rörelserna dämpas. Men kroppen är fortfarande på sin vakt (beredd på flykt) och kommer kanske så alltid att förbli.

Ältar inte längre minnen jag ej vill tänka på. Har försökt gå igenom och sortera ut minnen jag så att säga är färdig med. Men så dyker en påminnelse upp. Ett minne som jag inte ens mindes att jag hade, av en händelse jag inte ens visste att jag varit med om!

Så startar allt om igen. Likt en gammal film som inte ens är nån stumfilm.

Mardrömmar i sovande tillstånd eller i vaket tillstånd spelar mindre roll.

De skrikande orden dånar & brusar i öronen och går ej stänga av. Kroppen skakar. Halsen sticker av torrhet liksom munnen, blandat med blodsmaken. Ögonen svider av endera tårar eller återhållen gråt. Musklerna är spända med kraftlösa. Magen drar ihop sig i kramp. Kallsvetten bryter fram. I allra värsta fall kramas mitt hjärta hårt som i kramp och jag tappar andan. Bedövad av förödmjukelse……

Vill inte hamna där igen. Vill inte, tänker inte hamna i skräck och rädsla mer men minnet skonar ingen………….

 

 

Annonser
Published in: on juni 22, 2015 at 7:26 e m  Comments (1)  
Tags: ,

Alla är vi skadade

Alla är vi skadade –  i alla fall vi som levt en tid. Alla bär vi på sorger eller åtminstone på spår av sorger.

Inget gör så ont som att se sorgen i ens kära ögon. Maktlösheten inför att inte kunna lindra sorgen är tung. Man vill så gärna skydda ens kära från smärta & sorg men klarar det inte alltid. Kanske mänskligt men inte mindre smärtsamt för det

Fysisk smärta är hanterbar, den är tidsbegränsad och går över.

Kronisk smärta lär man sig leva med.

MEN psykisk smärta lämnar outplåneliga spår i själen som aldrig läker. Sår som när man minst anat går upp och smärtar – om o om igen.

Det sägs att mardrömmar är ett sätt att rensa ut. Även sådant som gör ont. Men det är inte sant. För i så fall skulle man inte drömma samma mardrömmar om o om igen. När man vaknar efter en sådan mardröm bär man åter med sig smärtan & sorgen. Måste åter genomlida det man allra mest vill gömma & glömma.

Har visserligen sovit hela natten i ett sträck – brukar göra det när det regnar och jag får ha fönstret öppet – ren klar luft. Men mardrömmarna väckte mig strax vid 5.30. Inte mardrömmar om det som varit utan mardrömmar om det som kommer *suck*

Mardrömmar om det som har varit är värst , då man om igen genomlider smärtan och vaknar i skräck. Men även mardrömmar om det som kommer hänger kvar i vaket tillstånd – som en kappa av obehag och skuld. Hur det nu är möjligt att känna skuld före något har hänt…………..

 

Published in: on september 6, 2011 at 4:42 e m  Comments (1)  
Tags: , , , ,

En dag i juni 1973

En dag i juni och jag var bara 16 år…….. Solen sken och livet låg framför mig.

http://www.youtube.com/watch?v=9r2pEdc1_lI&feature=related

Hörde låten på bilradion häromdagen och minnerna sköljde över mej.

Mina första tryckare skedde i skolans källarlokal som höll ”disco”. Sakta vaggande till ”Only you” med killen som jag var så kär i. Jag var 15 år och tyckte nog att jag var vuxen.  Samma kille gav mej min första kyss – där på bryggeriets lastbrygga – mitt emot fabriken han jobbade på.

http://www.youtube.com/watch?v=9m-loYwaCJI

Annars var det ”Slade” som hördes i källaren i hans föräldrars hus där vi ihop med kompisar brukade hålla till. Musik som fortfarande får mej att le.

En dag i juni för 44 år sedan stannade livet upp och blev aldrig någonsin mer densamma. Någon körde för fort vid Hallonberget och  HAN dog. En bit av mitt hjärta brast . Tonårskärlek kan vara så stark.  Tonårstiden formar en för framtiden. Vem vet hur framtiden hade blivit utan den där olyckan för 44 år sedan.  Han hade haft en framtid. Jag hade kanske trott mer på livet än jag gjort.

Som tonåring klarar man inte särskilt bra handskas med sorg av detta slag. Först gråter man av egoistiska skäl för att man saknar och aldrig mer får träffa…….. Därefter gråter man för att gråten blivit en vana och sorgen fått fäste. Allt efter åren går så förändras sorgen. Som 14 – 15 åring dagdrömde jag om killen men efter den där dagen i juni övergick  det till mardrömmar om nätterna. Där jag om o om igen vaknade av dödsbeskedet. Tog några år innan de nattliga drömmarna förändrades. Drömmarna var åter ljuva men uppvaknandet till verkligheten utan honom blev sorgsen. Händer att jag fortfarande drömmen om killen som i drömmen fortfarande är 17 år – en ung kille sittande på sin moped väntande på mej men blygt leende under luggen medans jag numera är en gammal kärring. Sorgen  på morgonen som då kommer över mej är annorlunda – sorgen för honom som aldrig fick bli riktigt vuxen, som aldrig fick uppleva bli pappa, som aldrig fick uppleva livet egentligen.

Lars-Göran du fattas oss fortfarande. Idag är det 44 år sedan…………………

Published in: on juni 29, 2011 at 6:21 f m  Comments (8)  
Tags: , , , ,

Drömmar – mardrömmar

Drömmar. 

Vakna och ändå vara kvar i drömmen.  Efter att ha drömt om någon man ej haft kontakt med på 10-20-30tals år. Någon som man avpolliterat och trott sej för evigt glömt. Någon som man inte skänkt en tanke på år o dar.

Så verklig är drömmen att i vaket tillstånd bubblar alla minnen upp och får mej att må illa.

Var jag inte av med detta? Var inte detta glömt och gömt?

Rannsakning om man ändå ej kan förlåta och gå vidare. Men varför gräva i det förflutna? Hur tänker hjärnan som skall utsätta mej för detta nu när jag har det så bra! Vari ligger behovet att drömma om detta! *suck*

Människan är ju 10-20-30 år äldre nu om människan ens lever, vad vet jag. In med skiten i ett fack långt bak i hjärnan, stänger luckan och kastar än en gång bort nyckeln. Vill ej tänka , grubbla, fundera. Vill ej drömma.

Rätar på ryggen, Sträcker på nacken. Ruskar av mej drömmen och går leende ut i verkligheten.

Published in: on februari 25, 2010 at 8:44 f m  Kommentera  
Tags: ,