Våra älskade dansband.

Fann i mina gömmor ett album med vykort och inte vilka vykort som helst utan Dansbandsfoto. De brukade ligga i en hög framme vid scenkanten.

På sjuttiotalet var jag ute o dansade och det var folkparker samt Folkets hus som gällde. Bjärnums Folkpark, Folkparken i Osby – Grottebacken. Stjärnborgen vintertid i Älmhult och sommartid var det Silverdalen, Balders Hage i Häradsbäck, Sommarlust i Kristianstad, Folkets Hus i Strömsnäsbruk,  Björksäter Hässleholm, Valje Nöje, Ekebo utanför Ängelholm. Åkte dit det gavs skjuts och vännerna ville åka. Ibland var det någon kille/tjej som lockade och ibland var det dansbandet som lockade.

Trasthinis kom från Ryd och var den orkester som spelade allra första gången jag var i Stjärnborgen. Åkte buss dit och hem. Gick speciella dansbussar från hemorten. Mycket bekvämt och framför allt roligt. Lärde känna många nya, både killar och tjejer. Särskilt en rar & rolig tjej från Delaryd som låg halvvägs till Älmhult hemifrån. Vi fick en särskilt bra kontakt och umgicks i flera år mest på dansställerna. Vi har faktiskt hållit kontakten om än sporadisk genom åren. Senaste åren lite mer intensivt – tack facebook för det.  Både Stjärnborgen och Silverdalen blev till slut offer för lågorna.

Nonnes orkester kom från Grimslöv och var ett sådant band som vi bland valde dansställe efter. En vänninna hade ”ihop det” med sångaren den bildsköne Nonne. Här stående längst till höger. Tror till o med att jag har någon LP skiva med Nonnes.

Bennys var en stor favorit för mej och minnet får mej fortfarande att le stort. Benny står upp längst till höger och var den som faktiskt lärde mej grunderna i ”bugg”. Det var så på denna tiden att oftast spelade två orkestrar non-stop.  Först den ene med två snabb låtar och sen den andre med två lugna låtar. När det var lugna låtar dansade jag – nån form av foxtrot kan man nog kalla det, fast ibland mer hasande och ibland mer marscherande, det berodde liksom på kavaljeren. Men så fort det blev en snabb låt så tackade jag nej när de bjöd upp, var helt enkelt för osäker. Detta la den uppmärksamme Benny märke till i o för sig inte så underligt eftersom jag satt på kanten till orkesterscenen. Han böjde sig ner och frågade varför jag inte buggade? ”Kan inte ” blev svaret. Nästa tempobyte och Bennys orkester vilade, så klev helt enkelt Benny ner och drog upp mej på dansgolvet där han visade mej hur……… 🙂 På så vis lärde jag känna denna orkestern lite bättre och dansandet med Benny upprepades några gånger. Dock var det inte alla Folkparksägare som såg med blida ögonen på att orkestermedlemmarna umgicks med publiken. Benny spelade sax och kanske startade min förkärlek för saxmusik här! I alla fall rev den där kroken upp en jumper för mej en gång 🙂 Bennys hörde hemma i Mönsterås och efter vad jag förstår är de fortfarande igång och spelar vilket är helt fantastiskt.

Jodå Visst finns det LP med Bennys i min skivsamling

Det var som sagt olika sätt att ta sig ut på dans. Dansbussarna som jag skrev om tidigare. Gick från Markaryd både till Älmhult, Strömsnäsbruk och till Bjärnum. Hade man tur kunde man  få bilskjuts eller när åldern var inne själv körde bil så kom man oxå till lite andra ställen. Eller så hade man sån tur som jag. En av mina bästa vänner hade en bror som spelade trummor i en dansorkester. Det var inte bara att man fick transport , man gick ju även in grattis – vilket alltid värmer ett hjärta från småland 🙂

Orkestern kom från Älmhult men spelade lite varstans i södra Sverige. Var bland annat med dem jag första gången kom till Valje Nöje. Och fick möte den arrangören med det långa vita skägget 🙂 vilket var en upplevelse bara det.

*************

Spelemannen tystnar inte

Älmhult 2008-03-04 | Uppdaterad 2008-03-03

Kennet Ferm är spelemannen som aldrig tystnar. Den professionella musikerkarriären är sedan länge över men någon timme varje dag håller han liv i takten.

Det glada gänget i Jonny Wittmars var ett av alla band Kennet Ferm spelat i genom åren. Från vänster, Bengt Karlsson, Jan Olofsson, Gösta Petersson, Torsten Johansson, Allan Wittmar. Och framför de andra Kennet Ferm.

Bläckblåset hänger bra på väggen numer. Hjärtat fixar inte riktigt ansträngningen men vill Kennet ändå blåsa i någonting…

Tyst trumma är perfekt för en trummis som inte vill ligga av sig men ändå träna varje dag. Kombinationer och virvlar kommer lätt för Kennet Ferm som under många år försörjde sig som musiker.

…så tar han till tvärflöjten.

FAKTA

– Inledde karriären i Dan Zildjians
– Lill-Ragges
– Fracke Håkanssons Kapell
– Bengt-Åke Skoogs
– Ulrik Lindholms Elektrosextett (genom lite elektriska kopplingar skulle vi spela i stereo, så marknadsfördes vi. Men så var det förstås aldrig förklarar Kennet Ferm.)
– Jonny Wittmars (startade som en kopia på Ulrik Lindholms för att det gick så bra, vi körde precis samma repertoar. Det var allt lite bräschigt tycker Kennet Ferm idag)
– Klas Lennarts Klubb (Ett Växjöband)
– Leif Bloms
– Avslutade karriären i Bengt Ferms

I några månader har han varit pensionär på riktigt, sålt sin radio&tvbutik och på allvar blivit den nya gubben på Fårö. Det är på den lilla halvön i sjön Möckeln han framlever sitt liv, bortglömd känner han sig inte.
– Efter ett liv som handlare och musiker stöter jag alltid på folk som känner igen mig. Som under en hjärtoperation där läkaren plötsligt berättade att han köpt massor av skivor av mig.
Just hjärtbesvären har satt stopp för bleckblåsandet. Men hans huvudinstrument trummorna, det han en gång var eftertraktad för bland de skånska och småländska dansbanden, kan han fortfarande slå en virvel på. Fast tyst. Träningstrumman ger inga ljud ifrån sig.
Musiken har hela tiden varit självklar i Kennet Ferms liv. Hela familjen Ferm i Bromölla spelade något, alla män kunde traktera dragspelet. Men Kennet vägrade, idag ångrar han ungdomens envishet lite. Istället blev det kornett och senare trummor i goss-orkestern.
– Förmodligen för att det saknades en trummis.
Idag, med medlemskap i nio dansband bakom sig och inhopp hos fler band än han gitter räkna finns många minnen. Ett av de klaraste, hur han träffade sin fru sedan 46 år under en fredagsspelning 1962 på nöjesstället Stjärnborgen i Älmhult. En träff som fick livet att ändra riktning, sedan dess är han Älmhultsbo.
Två år efter den där glada fredagskvällen föddes hans son Stefan och musikerlivet blev plötsligt svårt att kombinera med familjelivet.
– Ja, man får ju egentligen inget liv, inga närmare vänner förutom bandet. Det kan min fru intyga.
Att Kennets släkt inte räknade dansbandsspelandet som ett riktigt jobb, eller mer kärvt småländskt ”va e de för jävla jobb”, fanns där i bakhuvudet när han istället inledde sin handelskarriär. Kennet Ferm sålde sportkläder, cykeldelar, radioapparater och herrkonfektion innan han hamnade i musik, radio och tv-branschen.
– Jag hade ett teknikintresse och hade byggt lite förstärkare åt olika band. Det var jag som startade Jonny Wittmars och jag höll i utrustningen till exempel. Vår första ljudanläggning sålde jag förresten vidare till en liten tjej, hon satt på diskbänken och vippade på benen när hennes föräldrar gjorde upp affären.
Delarytjejen Kicki Danielsson växte ur de där förstärkarna ganska snart.
Sista spelningarna gjorde Kennet Ferm i bandet Bengt Ferms från Vislanda. När de skulle skaffa nya ”outfits” i den värsta 1970-talsstilen, fick det vara nog. Kennet hoppade av.
– Sedan dess har jag inte haft något behov av att ge mig ut och resa för spelningarna. Men spela det gör jag fortfarande. Jag hoppade in i Älmhults musikkår när de skulle hålla i vaktavlösningen för några år sedan vid slottet.
Hobbybandet JellyJam som spelade blues och jazz träffas då och då, har mycket kul och ger lite konserter runt om i bygden. Men ligger långt från den vanliga dansbandsrepertoaren. Det gråter inte Kennet Ferm några tårar över.

**********

urklipp från Smålandsposten 20080304.

Åhh ljuva ungdom, det var tider det.

Annonser

Jag tänder inte längre………..

Jag tänder inte längre! Gör du? och på vad?

Stanna upp och tänk. Inga förhastade slutsatser. Skall försöka förklara. Finner inga andra ord än just ”tänder” som rubrik på denna blogg. Kanske Passion kanske engagemang men bara kanske……….

Pratar inte om tänder som i sexuell lusta. Pratar inte heller om en inre stillsam tillfredsställese, nej utan om något mycket större explosionsartat. Men inte heller den berusning av lycka som man kan känna när ett migränanfall släppt eller efter en fysisk prestation typ klättring……..

Syftar mer på vad som triggar igång livsglädjen som är så stor inom dej att ingen kan undvika se den. Vad är det som får dina ögon att glittra, hela ditt väsen att lyfta ett snäpp?

Jag tänder inte längre……….. ”gör inte du” kanske min omgivning muttrar ”du har ju ett jävla temperament” *suck* jag drar inte ens på smilbanden åt kommentaren. HJÄLP till och med min humör tycks ha försvunnit. Jag saknar den där tändningen som fick mej så fokuserad att inget annat existerade – just då. Numera är jag bara en trist tråkig grå sengångare…………

Förr när jag var riktigt ung så älskade jag att dansa.

Jag åkte iväg till danställen (iklädd extra fin kjol och höga klackar) som Folkets Hus i Strömsnäsbruk eller Folkparken i Bjärnum och Grottebacken i Osby för att inte tala om Älmhults danställen Silverdalen, Balders Hage och Stjärnborgen. Oj oj det var tider det 🙂  Jag for inte för att träffa en ”kille” även om drömmen om prinsen givetvis fanns i bakhuvudet i den åldern. Nej jag for ut för att just dansa. Stillsamma tryckare eller svängiga buggar. Extra stor var lyckan om man fick dansa med någon som verkligen kunde föra. Som kunde de där lite extra trixiga svängarna i bugg. Minns fortfarande Silverdalsens danskung i sin vita sammetskostym som även jag fick chansen att dansa med då och då. Nu visade han ju sig knappast vara någon drömprins men en jäkligt bra dansör om inte den bästa, det var han. Så dansen kan man nog säga var en passion för mej i yngre dar. Måste vara minst 30 år sedan jag var ute på något sådant……. bär nog fortfarande på en liten liten längtan att åter få dansa…….. någon annanstans än i hallen för mig själv.

En annan sak som verkligen fått mej att tända är resandet och den passionen har jag haft så länge jag kan minnas, sen tidiga barnaår  och den finns fortfarande – när jag reser – vilket blir allt mer sällan.

Tänk att stå på en perrong i väntan på tåget, att kliva ombord och slå sig ner. Att luta sig tillbaka och lugnt se landskapet svepa förbi utanför fönstret

eller

kliva högt upp in i en långtradarhytt, in i värmen bort ifrån dieseloset som luktar så gott :-). Sjunka tillbaka mot sätet, lyssna på nattradion och bara vara medans man färdas i mörkret genom landet.

eller

lasta in resväskorna i lastutrymmet på en långfärdsbuss som med destination någonstans ute i Europa skall ta dej med på semester. Till nya vyer, nya smaker, nya hörselintryck……..

Släktforskningen började jag med redan 1980 och även om den inte är så aktiv för mej just nu så finns den där någonstans. Förr, om någon stackare orkade höra på kunde jag tala i timmar. Om gamla foton, föremål och generationers liv långt bak. Har faktiskt gått en kurs i läsning av gamla handstilar. Tänk jag klarar läsa kyrkoböcker skrivna för hand för flera hundra årsedan medans nutidens ungdom inte ens kan läsa skrivstil …………

Det här var passioner för mej, åtminstone förr. Numera tycks inget tända mej längre. *suck*

Att just kunna känna passion eller vad ni nu vill kalla det för. Det tror jag är livsviktigt för att orka leva. Riktigt leva – inte bara existera. Tror passionen ger energi till sinnet så man orkar med arbetslöshet, kroppsliga krämpor och misslyckanden överlag.

TACK Stina Wollter som genom Karlavagnen igårkväll inspirerade mej till denna blogg

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?formatid=108&programid=3117&artikel=2071053

det är sport de första fem minuterna men sen hör ni Stinas ljuva stämma

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3117