Gift vid första ögonkastet

Tittar på Gift vid första ögonkastet och kan inte låta bli tycka att de är oerhört modiga.

Har alltid ansett mej själv vara modig och numera även stark som person. Men jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant tv-program men skulle inte ställa upp även det inte sändes i tv.

För att jag skall ingå partnerskap/förhållande what ever så krävs attraktion. För att attrahera denna kvinna krävs stimulans av alla mina 6 sinnen.

Doften är viktig. Det första är väl den konstgjorda doften som typ rakvatten … inte för mycke är väl det som gäller där, Vill inte efter en kram själv dofta som karln. Men viktigare är ju den egna doften, svårt uttrycka hur jag vill karln skall dofta men till o med hans svettdoft bör vara tilltalande hur konstigt det än låter.

Smaken är väl mest kyssar som skall smaka gott. Smaka mer.

Synen av ”min karl” skall få mig känna stolthet att han är min, skall få ljumskarna att vibrera, skall få mej att le. Erkänner utan att skämmas att jag njuter oerhört av synen av en manlig kropp som tilltalar mej. Har duktigt med fantasi och den karln vars kropp tilltalar mej bärs med mej i mitt inre.

Hörseln uppskattar mjukhet i rösten men inget daltande, inget fjäskande, inget tramsande och absolut inte svordomar, hårdhet och hot. Dialekt och orden spelar mindre roll.

Känseln är ju främst den fysiska beröringen som jag vill ha mycket av, vill få utan bli tvingad utan krav med möjlighet att ge. Sen finns ju känseln utan beröring som man kan känna inom visst avstånd. Alla har ju en privat sfär omkring sig och det skall kännas bekvämt tryggt när karl kliver innanför den sfären.

Harmoni och ordlös kommunikation i det sjätte sinnet kan vara ögonblickligen men jag tror även att det kan växa fram

Det tar tid för mig känna  och framför allt för en karl att få tillgång till alla mina sinnen så att jag kan bli attraherad.

Jaja nu är jag inte totalt iskall även om det sagt så om mej. Kan visst det gå igång på alla cylindrar inom loppet av få minuter men då är kanske bara 1 eller 2 sinnen aktiverade och jag är sansad nog att inte låta detta styra mej. Visst är det härligt med attraktion och den kan ju bara trappas upp om det är rätt……..

Annonser
Published in: on maj 8, 2017 at 12:10 e m  Comments (1)  
Tags: , ,

Dagens tanke om en ny partner

Har funderat/tänkt lite men det är inte hela sanningen för lägg därtill att jag läst en del och pratat en del med folk och lyssnat på media en del.

Inte bara just nu utan under lång tid. Detta har legat och växt till sig inom mej och på så vis kommer de flesta av mina bloggar till. Förutom de som är spontana reflektioner över livet i allmänhet.

Dagens fundering gäller singellivet på äldre dagar. Om att träffa någon ”ny” vilket inte är det enklaste – vilket alla som varit/är i den sitsen väl vet. Inte det enklaste ur flera synvinklar. Inte det enklaste för nu för tiden sitter de flesta inne när man passerat ungdomen, ja inte ”sitter inne” i bemärkelsen fängelse även om egna hemmet kan kännas som ett fängelse för den ensamma. Nej jag menar att nu för tiden så är tv/nätet/mobilen ett sätt att umgås som ur den negativa aspekten innebär att man inte får chansen träffa vänners vänner på samma naturliga sätt som i ungdomen. Därtill kommer åtminstone på mindre orter ”folkets öga” , där alla vet allt om alla eller i allafall tror sig veta allt om alla och bevakar alla singlar av olika anledningar. För att kolla så singeln skaffar sig en lämplig /godkänd partner – ingen gift, ingen för ung , ingen för gammal, ingen som är ute efter singelns pengar, ingen som singeln kan utnyttja…..osv. Vad andra anser vara den rätte för singeln är det sällan i praktiken. ”de skulle passa så bra ihop”…… ja det kan ju ingen veta förutom de två det gäller.

Det är inte bara ”gå ut o skaffa sej en karl” ett uttryck som de i fasta förhållande säger till mej ibland. Låter lite horaktigt som att de faktiskt föreslår att jag skall gå på gatan och sälja mej eller gå in till grannfrun och bara ta hennes karl. Faller talaren aldrig in att någon skall ju faktiskt låta sig ”bli tagen/skaffad”.  Jag brukar svara halvt på skämt ”Är inte så lätt, de har slutat sälja karlar på Pressbyrån” brukar bli rätt tyst då…

Om man inte är ute efter ett lösnummer, för det verkar lite trist nog vara lika lätt få i 60-årsåldern som i 20-årsåldern. Nej om man önskar sig ett förhållande. Ett öppet socialt officiellt förhållande. Så verkar det näst intill omöjligt.

Kraven är kanske fel ord Men sanningen är ju den att i 60-årsåldern vet man mer vad man vill ha, vad man mår bra av, vad man njuter av och framför allt vad man inte vill ha, vad man inte mår bra av, än man gjorde i 20-årsåldern. Visserligen är man mer kompromissvänlig men samtidigt kanske man inte är lika beredd på att foga sig som förr. Man är inte lika hetsig som förr, tar inte längre strid för vad som helst. Väljer sina strider med omsorg. Omsorg om sig själv och om partnern. Är mer rädd om partnern och tänker mer på partnerns känslor än man gjorde i 20-årsåldern. Men och det är ett stort MEN, För att komma dit – in i ett förhållande fodras att man lär känna någon.

Visst finns det de som även på äldre dagar säger sig drabbas av plötslig passion eller om Ni så vill den ”stora kärleken” och därmed handlöst kastar sig in i partnerskap. Ännu fler finns det som drömmer om just detta. Medans de flesta  är mer realistiska och inser att det inte kommer hända – kanske har de redan upplevt den stora kärleken , den förtärande brinnande passionen en gång i sitt liv. Kanske just därför har många bestämt sig för att aldrig mer ingå i partnerskap. Kanske har livet inte varit så enkelt eller så smärtfritt för många och därför vågar man inte chansa fler gånger. Många är märkta. Många är alltför självkritiska  – kanske som att väga upp för dem som aldrig är självkritiska alls. De orkar inte ta tag i livet igen kanske. De tror sig inte kunna bli attraherade av någon mer eller ännu hemskare att ingen skulle kunna bli attraherad av dem. Sorgliga tankar/insikter.

Det tar tid lära känna en ny bekantskap. Tid som de flesta inte har.  I 60-årsåldern har de allra flesta rätt stort socialt nätverk av arbetskamrater, barn, barnbarn ,grannar, gamla vänner osv Eller så är det precis tvärtom – en del saknar precis allt av detta. Oavsett är det lika lika svårt släppa in en ny bekantskap. Inte går man ensam ut på samma sätt som man kanske gör i 20-årsåldern. Chanserna att finna eller låta sig finnas av en ny partner är nästan obefintliga.

Det är här som kontaktsajter på nätet fyller en funktion. Åtminstone tjänar några pengar på de ensammas jakt efter närhet. Njae kontaktsajter lockar nog inte alla.

Vad återstår?

En gammal vän eller en gammal kärlek eller flört som söks upp. Där är mycket av ”lära känna” redan avklarat. Känslor som man hade förr blossar upp igen och gemensamma minnen ligger som en bra grund att bygga vidare på. Sägs inte utan fog att ”gammal kärlek rostar aldrig” Är bägge singlar så visar en aktuell undersökning att chansen är så hög som 72 % att dessa förhållande skall lyckas och bli ett hållbart sådant. Är den ena eller bägge ”gamla flammor” upptagna uppstår en rad komplikationer.

Dagens social medier som Facebook gör det lätt söka och finna gamla flörtar Lägg därtill Ratsitt, hitta.se och dylika sajter.

Det man inte vågade säga och göra för 40 år sedan vågar man i 60-årsåldern. Är inte så ovanligt som jag trott att bli uppsökt av en gammal flirt. Bra eller dåligt? Ja det beror nog lite på hur det där uppsökandet görs. Hur ens levnadshistoria varit sedan sist och hur benägen man är på att lyssna på den andre.

Det fanns ju något som gjorde att man en gång i tiden fann varandra, attraherades av varandra och gjorde att man en gång i tiden blev ett par. Eller om det inte gick så långt. Det fanns något som attraherade men aldrig fick förverkligas . Kanske finns detta kvar än idag. Sidor hos den andre som man tycker om och som framkallar ens egna goda sidor. Att det yttre förändrats tycks sakna betydelse för i ögonen själen hjärtat finner man den som man en gång haft känslor för. Känslor som kanske aldrig gått över utan bara lagts undan i malpåse.

Jag har lätt för att prata om alla ämnen med dem som jag kan prata med, Måste ”klicka” som det uttrycks. När jag berättat om gamla ”flirtar” som kontaktat mej så har endera jag varit oerhört förvånad eller så har den jag talat med blivit förvånad. Jag är en lojal person. Så de ”upptagna” män som kontaktat mej kan vara lugna, jag berättar varken för deras fruar eller andra vilka – med namn – som hört av sig till mej. Säger ”nån jag kände en gång”. det har hänt flera gånger de sista 10 åren att gamla flirtar och vänner hört av sig till mej och velat/ vill ha kontakt igen. Undrar varför och fått höra de mest underbara saker om mej själv som jag önskat att jag fått höra då/förr. Det är smickrande, lockande och väcker både känslor och tankar hos mej. Men varför sa de inget då? Ja svaren skiftar ”du var inte intresserad” ”du flyttade” – vilket jag gjort många gånger – ”du var upptagen” ”Jag hade ju redan träffat hon som blev min fru” ”jag vågade inte”. Ligger nog många sanningar i de svaren.

Tanken på ungdomskärleken lämnar de flesta av oss aldrig. Ofta tänks tankar hos många om hur det kunde blivit om ”om” inte funnits. Om livet inte kommit emellan. Eller om modet varit större.

När det gäller mej själv så dog min första kärlek i en bilolycka när jag var 16  men visst finns det flera karlar därefter som ibland poppar upp i minnet och tankarna ”vad gör han nu” ”vad kunde blivit”.

Nu är jag ingen som tar onödiga risker så ”nej” blir svaret på frågan ”kan vi ses” . Hårdare NEJ när karln numera är gift. Fast det klart man undrar ”varför just nu”.

Många par glider isär efter många år tillsammans. Särskilt vanligt visar undersökningar att det är när livet går in i ett annat skede, som när barnen flyttar hemifrån eller pensionen endera närmar sig eller redan trätt in. Man tar sig en god blick på sin situation och upptäcker att man vill mer i livet. Den närhet o gemenskap man haft med maken/makan finns ej kvar. Man har utvecklat andra egna intressen med tiden. Vilket egentligen inte är så konstigt. Alla människor i allafall de allra flesta går framåt och utvecklas. Att bägge i ett förhållande skulle utvecklas samtidigt och i exakt samma inriktning är inte så troligt. Då är det lätt att tanken på henne/honom som de en gång tände på/tyckte om /tyckte var intressant och så får de kanske reda på att just han/hon numera är singel och iden om att ta kontakt föds. Inte konstigt alls egentligen om man tänker efter lite. Rent mänskligt skulle jag nog säga.

Man får låta bli upprivas. Bättre lyssna lite och ta det hela som en komplimang. Ett beröm att man gjort sådant intryck på en annan människa att man finns kvar efter alla dessa år.

Men förvånad har jag blivit flera gånger. Hade ju ingen aning , då , förr……

Lite vemodigt sorgsen har jag blivit andra gånger. Då mina egna känslor oxå funnits då en gång i tiden men var för blyg för att visa……. och så kom livet emellan.

Tänker och säger som så: Ni som tänker på gamla ”godingar” våga ta steget, ta kontakt! Livet är för kort. Livet kan abrupt ta slut i morgon. Har Ni lite tur är den andre oxå nyfiken och intresserad. I de bästa fall kan det bli hur bra som helst. Bättre än Ni anar. Om inte annat så får Ni veta och kan sluta fundera. Troligtvis gör Ni den andre glad. För visst är det så att vi alla mår bra av att få höra ”Jag tycker/tyckte om dej”

Så: Stort Lycka Till.

 

 

Published in: on mars 11, 2017 at 12:38 e m  Comments (4)  
Tags: , , ,

På insidan

Folk har nog i allmänhet sett mej som stark när jag var ung, smal och aktiv både arbetsmässigt, socialt och på fritiden. Såg nog mej själv oxå som stark om jag nu ens tänkte i de termerna. Men allt efter åren gått och jag tagit mej igenom livets dalgångar, svårigheter och utmaningar – är ju så livet är för de flesta – så har bilden av mej förändrats. I allafall inom mej själv. Har inte smitit ifrån ansvar eller plikter. Men det har tagit mej hårt – det som kallas livet. Masken utåt som var så hård och fast krackelerade när jag fyllde 50 och jag tillät mej själv inför ett fåtal vänner visa mina tårar och min smärta. Underbara vänner som förvånande nog tyckte om mej och som återkom för att fira min 60årsdag. Deras leende och vänskap la sig som bomull runt mitt hjärta- Är dem så tacksam. Allt eftersom åren gått och de gråa håren ökat precis som antalet kilon så har jag sett mej själv som svagare och svagare som person. Inser att nu när jag är medveten om mina svagheter gör detta att jag är mer mottaglig för kritik särskilt om den återkommer om o om igen. Försöker att inte ta åt mej, försöker säga till mej själv att det är personen som vräker ur sig skiten som har problem o inte jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli fundera över om personen hade sagt detsamma till mej om jag varit yngre smalare och gladare i sinnet. För många år sedan när min åsikt, mina erfarenheter mina tankar och min smak var skit, fel,obegriplig, lögn – då tystnade jag till slut. Behöll allt inom mej och fogade mej utåt allt för ”husfridens” skull. Tog mej hårt men tog mej bort från detta och den gamla ”jag” började komma fram eller ska man säga rätta jaget! Nu när jag åter hamnat där mina tankar, kunskaper, erfarenheter är felaktiga, osanna, bristande, så är jag åter på väg in i tystnaden och jag har förbaske mig inte gjort mej förtjänt av detta. Är för gammal och för trött för att tystna och foga mej men vet ingen annan väg. Är i en situation som jag inte ser nån väg ur….Energin och livslusten dalar allt mer. Stressen på mej sänker  mitt immunförsvar och just nu visar sig detta i en kraftig envis virusinfektion.

 

Published in: on mars 1, 2017 at 11:02 f m  Comments (3)  
Tags: ,

Det är synd om männen

Jag kan inte låta bli att tycka synd om män. De har en sån svår uppgift här i livet och då tänker jag på relationer och i motsats till hur enkelt kvinnor har det.

En kvinna behöver endast:

  1. andäktigt lyssna på på mannen och hans berättelser, historier, anekdoter, livserfarenheter och små händelser i vardagen.
  2. falla mer eller mindre i trans eller åtminstone bli knäsvag, darrig och ”på G” vid synen av mannens kropp.
  3. stötta mannen i hans projekt
  4. trösta i hans nedgång o svaga stunder
  5. låta honom tro att hennes njutande endast beror på hans färdigheter

Medans mannen:

  1. bör se till att inte upprepa sina berättande historier – lite variation är ledordet, vara observant på kvinnans lyssnande så hon inte tappar intresset – vilket kan vara svårt för den ovane upptäcka då de flesta kvinnor är mästare på att se lyssnande ut och brukar kunna passa in rätt sorts hummande på exakt rätt plats – , försöka ha nåt viktigt att säga – åtminstone för mannens egen belåtenhet – kvinnor är van vid småbarns nonsensprat och bryr sig kanske inte, inte glömma att i slutet på sina långa monologer tillägga ”och hur har du det”/ ”hur har din dag varit lilla gumman” – givetvis utan att kräva/förvänta sig svar på frågan
  2. detta är en tuff punkt, oftast allt för tuff åtminstone för de män som kommit upp lite i åren, förfallet kommer så tidigt som i 30 årsåldern om inte mannen passar sig, undvika rökning – ingen vill kyssa en askkopp , ytterst måttlig med %haltiga drycker – andedräkten är inte nådig, rödmosighet avtändande och lemmen orkar inte riktigt med sin uppgift, ölmage  är no no, behåring ofräscht och därmed oftast avtändande för de flesta kvinnor, blekhet kan i undantagsfall gå an om bara musklerna finns där, konditionen är extremt viktig givetvis
  3. projekt kan vara vanskliga, skall  vara inom parets ekonomiska resurser och allra helst då inom mannens egna plånbok, projekten behöver inte nödvändigtvis vara realistiska bara det finns minst ett projekt som tar ansenlig tid i anspråk – varje kvinna behöver egentid och lugn & ro i öronen från mannens briljanta tal, projekten skall helst vara enmansprojekt – grabbgänget bör skrotas senast vid ingången till samboskap.
  4. alla blir lite down ibland med betoning på lite – mannen måste ju givetvis kunna fullfölja sina plikter
  5. här gäller uppfinningsrikedom, variation, lyhördhet, uthållighet, villighet, välplanerande förspel och efterspel som visar på ömhet & känslor, mannen måste kunna tolka –  utan att ta illa upp  – kvinnans antydningar om hur han skall agera i själva akten, inte falla i fällan och tro att alla  aktiviteter kan ske efter samma mönster – pejla in kvinnans humör/sinnesstämning, ingen kvinna är den andre lik så mannen kan absolut inte gå efter gamla erfarenheter, om ”ljuva ord” skall uttalas så är  det i efterspelet – absolut inte i förspelet för där tolkas de oftast tvärtom…..och det kan bli tvärstopp

Stackars mannen , så svårt han har det här i livet. Vilken tur att kvinnor är sånna förstående varelser.

Published in: on augusti 25, 2016 at 5:03 e m  Comments (1)  
Tags: , ,

En tävlingsmänniska eller inte……..

Be a fighter, Kämpa på, var tävlingsinriktad…….. osv

Detta sägs i positiv mening av ”alla” och överallt. Tänker inte gå in på om det är positivt  eller ej. Inte heller funderar jag på hur det blivit så.

Däremot funderar jag motsatsen. Vi som inte är tävlingsmänniskor, är vi mindre rustade för att klara dagens samhälle?

Jag tillhör de där ”motsatsmänniskorna” Som visserligen kan kämpa för andras skull som mina barn. Men för egen del väljer jag striderna och de striderna är numera ytterst få. Går undan allt mer.

Har aldrig tävlat varken om tider, priser, karlar, popularitet eller jobb.

Men så har jag då oftast gått själv, Stått utanför, varit arbetslös i omgångar, mist de karlar jag haft ett gott öga till osv osv.

Ser mig inte själv varken som offer, förlorare eller sämre människa men det klart att man så här med blicken i backspegeln funderar över hur och varför livet blev som det blev.

Är mer o mer en studerande kvinna, som ser och hör andra och oftast förundras vad de väljer att lägga sin energi på .

En del strider ständigt och oftast om bagateller.  Kan inte se att de särskilt ofta vinner och vinner de så gör de det för att motståndaren – verklig eller inbillad väljer att gå undan.

Många kämpar. För sin överlevnad, mot sjukdomar och för att ta sig igenom dagen. Deras kämpaglöd är kanske just det som krävs för att de skall överleva men detta handlar nog inte om tävling utan mer att de inte har annat val.

Många kämpar för andra, De väljer ständigt ”stora” världsliga problem som sina egna och en del av dem är övertygade om att vore det inte för just dem gick världen under. Jag tror de kväver sitt innersta eller väljer att inte ta itu med sig själva genom att vara så ”behövd” så engagerad att ingen inte ens de själva ägnar en tanke åt  deras själ, deras hälsa ………

Så varför har då inte jag någon tävlingsinstinkt som det så fint heter?

Varför väljer jag att gå åt sidan och släppa förbi andra?

Kanske för att jag blivit itutad sedan barnsben att jag ändå inte skulle vinna, Eller duga eller ……?

Kanske för att jag tyckt att vinsten/priset var mer väl unnat någon annan. Kanske för att om inte jobbet gick till mig utan fula knep var jag inte rätt person för jobbet. Kanske för om inte karln valde mig så ville han egentligen inte ha mig. Kanske var jag inte villig betala priset för en vänskap som ändå inte skulle vara på djupet.

Har jag då gjort fel i hela mitt liv eller har de här ev arbetsgivarna,  karlarna, blivande vännerna inte sett min fulla kapacitet – mitt innersta – mitt sanna jag. Är det jag eller dem som mest förlorat?

 

 

Published in: on februari 7, 2016 at 9:18 e m  Comments (3)  
Tags:

Varför?

Minns Ni hur barn är fulla av ”varför?” Denna fråga som ställs om o om igen i vetgirigt uppspelt glädjefyllt tillstånd som verkar ständigt närvarande. Deras hela person suger åt sig all information som en svamp. Man kan nästan påtagligt se hur de små liven drar slutsatser och formulerar nya varför innan de ens fått svar på förra varför?

Nu vid nyss fyllda 59 år befinner jag mig åter fylld av frågan ”varför?” Senaste halvåret har åratal av inre press & stress kommit ifatt mig och suget ur all livslust, alla energi och jag vandrar runt som ett tomt skal.

Ifrågasätter hela min existens. Vad finns kvar i livet för mig? Vad skall resten av livet tjäna till?

Jag ser mig omkring i mitt boende och undrar vad jag skall ha allt till. Varför skall jag ha kvar det? Varför skall jag spara det där? Varför har jag sparat det där?

Packar ner julsakerna och fast jag alltid hållit så hårt på traditioner så kommer frågorna. Varför ens packa ner och spara? Varför för det kommer nog inte bli nån mer uppackning?

Ser mig vidare omkring. Varför skall jag bo här? Varför skall jag bo så här?

Pendlar till jobb 5 mil norrut. Varför skall jag ens  bo kvar på orten? Varför skulle jag flytta? Varför skall jag utsätta mig för denna tröttande pendling?

Varför skall jag bli kvar på detta jobbet? Varför skall de behålla mig på denna tjänsten?

Varför måste jag leva?

Så in i själen trött. En fysisk trötthet som är förlamande. En psykisk trötthet som är förstummande.

Känns som att allt jag utför görs på någon sorts autopilot. Lyckas stänga av omvärlden och enda tankarna som rörs sig i huvudet är just de som får arbetet utfört. Inga känslor alls i kroppen längre. de är avstängda. Kan i någon sorts halvlogisk kullerbytta kan jag tycka det är lite tragiskt att jag behöver stänga av känslor för att ransonera den lilla energin jag har så den räcker till att göra min plikt och fullfölja mitt arbete.

Men så kan man ju inte leva, Det är inte ens att leva. Mer som någon sorts existens fast knappt ändå.

Varför formuleras om o om igen i mitt huvud. Detta utan att finna svar. Utan att förvänta mig svar. Inget svar som ges kan ändå till fullo motsvara nästa varför.

Min korrekturläsare säger ”så deprimerande” men det var inte meningen. Vill inte förmedla den känslan. För jag är ej deprimerad, ej sorgsen, ej ledsen.

Bara tömd på energi & lusta. Livsglädje och framtid finns ej längre.

Bara ett enda stort VARFÖR?

Published in: on januari 26, 2016 at 8:29 e m  Comments (1)  
Tags:

Gott slut

”Gott slut” är det inte så man säger? Jag känner mest för ”tack o lov att detta skitår är slut”.

Året 2015 har varit fyllt av tårar, oro, nervös väntan, sömnlösa nätter, extremt tom plånbok, mindre trevliga plikter………. kort sagt ett helsicke och tiden har mest gott åt att härda ut.

Jag har överlevt och lärt mej en hel del på kuppen.

  • soppa enbart på rotsaker är gott fast inte fem dagar i veckan i flera månader
  • att lita på någon annan än sig själv kan få oro att dala
  • att öppna sitt hjärta är smärtsamt
  • att släppa på kontrollen och tro på att universum på nåt vis ser till att pengar som egentligen inte finns ändå räcker till hyra, el, telefon och lite rotsaker
  • att envishet gör kroniskt smärta mer uthärdlig
  • att  ”katastrofer” är bagateller i jämförelse med cancer hos en nära
  • att synen på vad som är viktigt i livet ändras när man blir gammal
  • att från i hela livet vetat vad jag INTE vill ha börjat inse att jag nog inte kan få nåt jag VILL ha
  • att det blir en jädrans massa timmar över i veckan när barna flyttar
  • att glädjas åt andras lycka inte är nog för att vilja leva
  • att  jag går bet finna någon mening alls med livet
  • att man kan ta sig igenom sorger men livet blir aldrig någonsin mer detsamma

Nyårslöften är jag inte mycket för att.

Vad gäller förhoppningar inför nya året törs jag inte tänka på några. För ett år sedan kändes det som att allt verkligen ljusnade för mig och jag var så säker på att 2015 skulle komma till mig med mycket glädje, kärlek och tillfredställelse.  Istället kom cancer och satte allt på vänt. Vände upp o ner på alla planer, alla nya trådar, grusade alla förhoppningar och hänger som ett allt mörkare moln över framtiden.

Published in: on december 30, 2015 at 6:53 e m  Comments (3)  
Tags:

Ber om förlåt till mina älskade barn

Jag ber tusen gånger om förlåtelse till mina älskade barn för kommande år. Demens sägs vara ärftligt i allafall vissa sorter av dem.

Den dagen jag förändrar min personlighet och Ni inte längre känner igen mamma i mig så tveka inte att skrida till verket. Ni har min tillåtelse att gå bak min rygg, tvinga mig mot ”min vilja” till en doktor. Snälla jag ber Er, se till att jag fortast möjligt kommer under utredning så är chansen större att jag får bromsmedecin i tid och får lov vara ”jag” under ytterligare några år.

Jag ber redan nu om förlåtelse för alla anklagelser jag i så fall kommer spy över Er.

Älskar Er med allt vad jag har inom mig, glöm aldrig det.

När mina tankar inte längre går i sina normala banor. När mitt minne sviktar och jag inte längre vet hur man lagar mat, löser korsord, broderar vepor, släktforskar eller sätter på tv-n. Så ska Ni ändå veta att jag är Er mamma även om jag inte känner igen Er.

Förlåt för all sorg detta kommer föra med sig till Er. Ni är det bästa som hänt mig i livet och min stolthet över Er är gränslös liksom den kärlek jag känner för Er.

Jag ber Er om att inte ha dåligt samvete den dagen Ni sätter mig på ett demensboende, jag får det bra där. Personalen är utbildade och kommer ta väl hand om mig utan att veta vem jag en gång var. De har inga minnen av mig som Ni kommer att ha.

Hoppas Ni istället kan minnas mig som en snäll mamma som månade om Er, som var lite knasig och totalt oblyg.

Minns tefatsåkning med ficklampor sent på kvällen, minns badandet ute under ösregn, minns våra resor i Tyskland och Österrike, minns mina bakade lussekatter och vitlöksdoftande köttgrytor. Stora duktiga dottern min  – minns våra fotoutflykter  & loppisutflykter, Älskade långa sonen  – minns tilliten oss emellan och klättringen, Söta rara yngste dottern  – minns våra shoppingrundor och långa filmkvällar.

Published in: on juli 31, 2015 at 3:24 e m  Comments (1)  
Tags:

Minnen man helst vill glömma

Det är inte alltid av godo att ha ett bra minne. Önskat många gånger att jag haft en ”delete”-funktion i hjärnan. Nu ska man ju akta sig för vad man önskar. Går kanske in i demens-dimman fortare än man anar.

Kroppen & hjärnan tar oftast hand om oss på en finurligt vis. De värsta upplevelserna – de minnen som smärtar mest förträngs. Mer eller mindre omedvetet.

Skall till en påminnelse. Att någon eller något triggar igång minnet. Kan ibland ske genom en kroppslig reflexartad reaktion. Exempelvis: handen som en gång brännt sig på spisplattan rycker till då den åter känner värmen från spisplattan innan den når ända dit.

Minnet tar lite längre tid på sig innan det kommer upp till ytan, även om en ”flash-syn” kan dyka upp innanför ögonlocken.

För mig vaknar ofta minnen genom mardrömmar, för att efter en tid även dyka upp i vaket tillstånd. Oftast strax före sömnen borde infinna sig eller i ”vargtimmen” på morgonen då man egentligen borde kunna sova en stund till.

Den där kroppsliga reflexen är jag ibland inte ens medveten om. Så många gånger en reflexartad undan-manöver från min sida sårat andra. Varvid deras reaktion i sin tur sårat mig. Som att jag ryckt undan huvudet när någon sträckt ut en hand för att i all välmening ta bort en insekt i mitt hår. ”VAFAEN är det MED dig…. Tänkte väl för FAEN inte slå dig” Ingen ide förklara en reflexartad rörelse som man inte ens är riktigt medveten om att man gjort.

Allt efter åren går minskar smärtan och de reflexartade rörelserna dämpas. Men kroppen är fortfarande på sin vakt (beredd på flykt) och kommer kanske så alltid att förbli.

Ältar inte längre minnen jag ej vill tänka på. Har försökt gå igenom och sortera ut minnen jag så att säga är färdig med. Men så dyker en påminnelse upp. Ett minne som jag inte ens mindes att jag hade, av en händelse jag inte ens visste att jag varit med om!

Så startar allt om igen. Likt en gammal film som inte ens är nån stumfilm.

Mardrömmar i sovande tillstånd eller i vaket tillstånd spelar mindre roll.

De skrikande orden dånar & brusar i öronen och går ej stänga av. Kroppen skakar. Halsen sticker av torrhet liksom munnen, blandat med blodsmaken. Ögonen svider av endera tårar eller återhållen gråt. Musklerna är spända med kraftlösa. Magen drar ihop sig i kramp. Kallsvetten bryter fram. I allra värsta fall kramas mitt hjärta hårt som i kramp och jag tappar andan. Bedövad av förödmjukelse……

Vill inte hamna där igen. Vill inte, tänker inte hamna i skräck och rädsla mer men minnet skonar ingen………….

 

 

Published in: on juni 22, 2015 at 7:26 e m  Comments (1)  
Tags: ,

Minnen

En del förundras eller kanske tvivlar på mina minnen. Men de är ju just mina minnen. Jag vet att jag har ett ”bra minne” om man syftar på att jag kommer ihåg mycket. Har massor av totalt oviktigt vetande i huvudet som endast kommer väl till pass i diverse frågetävlingar. Inget vetande som jag går runt o tänker på men de här fakta-grejer poppar upp när någon frågar. Oftast vet jag inte var ifrån jag fått vetskapen så jag brukar svara ……….. ”har väl läst det nånstans”

En annan sorts minnen är ju egna upplevda händelser. Vet inte hur Ni minns men jag minns med alla sinnena. Svårt att förklara i ord men skall försöka. Exempelvis om någon frågar ”har du som barn nån gång sovit i tält”

Javisst svarar jag och ler. För minnet som poppar upp är ett fint minne. Luften är så där lite råkall och saltmättad som den oftast är vid havet.  Huden stränar lite av för mycket sol och ansiktet ömsom hettar ömsom fryser lite.  Sniffar jag i luften anar jag svagt doften av salubrin. Kroppen ligger ner och jag kan utmed hela ryggraden känna valkarna i gummimadrassen. Den är nog för lite pumpad för när jag andas så rör den sig under mig aningen likt sjögång. Mina fötter är nakna och jag vickar lite på tårna. Håret är aningen blött och hårt flätat. Är torr i munnen och om jag vispar runt lite med tungan så känner jag smaken av mariekex och apelsindryck – Ni vet sån där man dricker ur trekantig tetra med sugrör. Tror den heter sunkist. Slår jag upp ögonen så är ljuset dämpat och svagt orange för att solen tränger igenom den oranga tältduken.  Pjonk pjonk pjonk pjonk – hörs det utifrån tältet. Några spelar badminton och jag vill vara med så nu har jag inte tid ligga här längre. 🙂 🙂 🙂

 

Published in: on juni 17, 2015 at 7:53 e m  Comments (3)  
Tags: ,