Andra andningen


Ålderns höst har infunnit sig för mej. Bra eller dåligt!

Svårt säga. Känner mest att ett inre lugn breder ut sig på ett sätt som aldrig funnits förr. Jag behöver inte längre ”göra något” för att det där lugnet skall lägra mej. Behöver ej djupandas, ej blunda, ej gå åt sidan, ej gråta ut… inget av knepen jag genom åren använt.

Hur detta kommit sej, hur jag kommit hit, är svårt att säga. Kanske är det bara ett resultat att jag för några år sedan gav upp kampen. Ville bara ha lugn och ro.

Skalade av ”måsten”. Avskaffade de onda känslorna såsom hat, ilska, stress. Tog tid men var inte fullt så svårt som jag trott. Absolut inte omöjligt som en del påstår och tror. Befriande att slippa sådant som tar mer energi än vad jag har. Har fortfarande mer att jobba med. Alldeles för mycket oro.

Så man kan säga att jag sparar på mina resurser. Eller i allafall gör ett gott försök. Vinsten är  mer tid och inre välmående.

Om detta nu har med åldern att göra är osäkert men anar att det är så. Eller kanske det helt enkelt beror på att jag rår mej själv efter att haft ansvar för barn de senaste 30 åren.

Helt klart en stor omställning som vid första anblicken är enbart negativ men eftersom det inte finns något valalternativ för man vackert inrätta sig på bästa sätt. Att enbart ha ansvar för sin egen person är oerhört ovant. Vem är jag? Vad är mina behov? Vad vill jag?

Har inga svar, hittills vet jag bara att helt plötsligt finns det för mycket tid. Dygnet tycks bestå av så otroligt många fler timmar.

 

 

Annonser
Published in: on april 11, 2018 at 8:18 e m  Comments (3)  
Tags: ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2018/04/11/andra-andningen/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Allt är i förändring… hela tiden egentligen! På gott och ont. Men va skönt ändå att ha kommit så långt som du faktiskt har! ”Bara” oron kvar! Och den kan jag tänka mig är den värsta att förändra… Och kan man ens sluta oroa sig? Minska den – absolut! Men att helt sluta… det vet jag inte hur det skulle gå till!
    Min äldsta fyllde 36 härom veckan och jag oroar mig fortfarande för henne… Min minsta fyller 19 till midsommar och tar studenten nu i början av juni… var tar han vägen sen och hur ska det gå? Han – den minsta, bortskämda… Men jag är också yngst av 5 syskon precis som han, och mig gick det ju bra för! 🙂
    Det jag har jobbat mycket med de senaste åren (och kommit en bra bit på väg!) är att låta barnen göra sina egna misstag. Förut har jag alltid kommit med massa goda råd och berättat för dem hur de kan göra, men det framkom med buller och brak att det INTE var populärt! Så jag har tvingats att ta ett steg tillbaka och bara se på när mina älskade barn gör val som jag tycker är rent vansinniga emellanåt… Men det är inte jag som lever deras liv. Jag vet inte deras livsväg. Så jag har fått lära mig att backa och hålla käften! Svårt som attan, men nödvändigt.
    Snart är det bara gubben och jag kvar här hemma… Vad gör vi när ingen av barnen bor hemma? Ja det återstår att se! Livet är spännande!

    • En del sorts oro är instinkt och helt naturlig hos oss men det finns oro som dels är totalt onödig , meningslös och som bara gör oss själva illa och det är den jag behöver jobba bor.

      • Jo så är det ju förstås!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: