Varför?

Minns Ni hur barn är fulla av ”varför?” Denna fråga som ställs om o om igen i vetgirigt uppspelt glädjefyllt tillstånd som verkar ständigt närvarande. Deras hela person suger åt sig all information som en svamp. Man kan nästan påtagligt se hur de små liven drar slutsatser och formulerar nya varför innan de ens fått svar på förra varför?

Nu vid nyss fyllda 59 år befinner jag mig åter fylld av frågan ”varför?” Senaste halvåret har åratal av inre press & stress kommit ifatt mig och suget ur all livslust, alla energi och jag vandrar runt som ett tomt skal.

Ifrågasätter hela min existens. Vad finns kvar i livet för mig? Vad skall resten av livet tjäna till?

Jag ser mig omkring i mitt boende och undrar vad jag skall ha allt till. Varför skall jag ha kvar det? Varför skall jag spara det där? Varför har jag sparat det där?

Packar ner julsakerna och fast jag alltid hållit så hårt på traditioner så kommer frågorna. Varför ens packa ner och spara? Varför för det kommer nog inte bli nån mer uppackning?

Ser mig vidare omkring. Varför skall jag bo här? Varför skall jag bo så här?

Pendlar till jobb 5 mil norrut. Varför skall jag ens  bo kvar på orten? Varför skulle jag flytta? Varför skall jag utsätta mig för denna tröttande pendling?

Varför skall jag bli kvar på detta jobbet? Varför skall de behålla mig på denna tjänsten?

Varför måste jag leva?

Så in i själen trött. En fysisk trötthet som är förlamande. En psykisk trötthet som är förstummande.

Känns som att allt jag utför görs på någon sorts autopilot. Lyckas stänga av omvärlden och enda tankarna som rörs sig i huvudet är just de som får arbetet utfört. Inga känslor alls i kroppen längre. de är avstängda. Kan i någon sorts halvlogisk kullerbytta kan jag tycka det är lite tragiskt att jag behöver stänga av känslor för att ransonera den lilla energin jag har så den räcker till att göra min plikt och fullfölja mitt arbete.

Men så kan man ju inte leva, Det är inte ens att leva. Mer som någon sorts existens fast knappt ändå.

Varför formuleras om o om igen i mitt huvud. Detta utan att finna svar. Utan att förvänta mig svar. Inget svar som ges kan ändå till fullo motsvara nästa varför.

Min korrekturläsare säger ”så deprimerande” men det var inte meningen. Vill inte förmedla den känslan. För jag är ej deprimerad, ej sorgsen, ej ledsen.

Bara tömd på energi & lusta. Livsglädje och framtid finns ej längre.

Bara ett enda stort VARFÖR?

Annonser
Published in: on januari 26, 2016 at 8:29 e m  Comments (1)  
Tags: