Att köpa sig ett sällskap


Att köpa sig ett sällskap  – och NEJ jag pratar ej om sexuella tjänster. Det är en helt annan blogg.

Hur vanligt är det att människor betalar för sitt sällskap/partner/make, maka? Hur vanligt är det att pengar spelar en avgörande roll vid valet av partner?

Är detta enklare/mer hedervärt/moraliskt accepterat att vara den som har pengar än för den som är utan pengar? Är det lättare att blunda för sig själv om motiven, om det är en själv som är fattig i ett förhållande än om man vore den som är stadd vid kassa? Eller är det precis tvärtom?

Har alltid försörjt mig själv – med undantag  av de åren jag var så kallad hemmafru och tog hand om tre småbarn, hus, trädgård, bilar osv –

Men jag har aldrig haft överflöd av pengar. Aldrig haft så mycket så att någon skulle tänkas ”ta mig för pengar”…… milt uttryckt.

Har i ärlighetens namn inte varit en kvinna som männen sprungit benen av sig för. Inte heller har jag någonsin sprungit efter karlar – fel eller inte är svårt säga. Så här i efterhand. Av olika orsaker har jag inte heller haft problem med att säga ”nej tack” till inviter – de få som kom när jag var ung.

Om detta beror på mig eller på inviterna i sig eller på de karlar inviterna kommit ifrån är inte heller det enklaste så här i efterhand komma underfund med.

Jag är snart 60 år och lever ensam o har så gjort ett antal år. Många många år sedan jag slutade vänta & längta efter ”drömprinsen” Ni vet den där enda människan som skulle se bara mej och just mej o ingen annan. Som skulle se min insida och som skulle inte bara trivas vid min sida utan även kämpa för att få vara där. Jag växte helt enkelt  upp.

I den där bilden av ”drömprinsen ” som tonårstjejer drömmer om finns det ju alltid medföljande detaljer som är dyrbara – vackert boende, fin bil, husdjur osv. Sällan drömprinsen går i trätollor, kör rostig gammal volvo och är arbetslös……..

Drömprins eller ej låter vara osagt men synen på hur han med stort H skulle vara ändrades ju med åren. Andra värden är de ytliga kom in i idealet så att säga.

Nog om detta. Nu är jag äldre och de barnalstrande åren är passé. Kroppen säckar ihop både utvändigt och invändigt och pensionen närmar sig. Så tycks även karlar få en annan syn på partner. De blir liksom mer desperata och är mer villiga att ”betala” för att få någon vid sin sida. För rättvisans skull måste nämnas att även kvinnor tänker i de banorna. Åtminstone en del…….

Sägs hela tiden i reklam att man skall se om sitt hus och börja spara inför pensionen. Nog tycks folk överlag även se om sitt hus vad gäller partnern. Hualigen att behöva vara ensam när man blir gammal. Måste ut o hitta ett sällskap – kosta vad de kosta vill – ungefär. Inte nog med att jag från välment håll får tips om skilda män & änklingar som äger företag/skog osv och att enbart detta faktum är min enda ”räddning” för att överleva ålderdomen. Jag har dessutom fått inviter/förslag som är kryddat med mannens årsinkomst……..  Inte längre tal om att jag skulle vara lockande på något sätt utan enbart vad som kan erbjudas mig! Detta från de som är ensamstående vill säga. De inviter som kommer från ”upptagna” är mer fysiska förslag med tillägget att de aldrig kommer ”lämna frun” – det skulle ”kosta” alldeles för mycket.

Så trött jag blir bara att tänka på eländet. Givetvis fortsätter jag med mina ”nej tack” envis som en röd gris. Men så startar funderingarna. Skulle jag reagera annorlunda om jag inte var fattig. Om det var jag som hade gått om pengar men inget sällskap. Skulle jag misstänka att de inviter som kom, kom för att jag kunde tillföra just pengar i förhållandet? eller skulle jag helt plötsligt känna mig frimodig nog att börja springa efter karlar – gubevars – jag skulle ju kunna locka med min tjocka plånbok…………. Nej säger förnuftet. Det skulle nog vara ett elände. Att hela tiden misstänka att någon valde mitt umgänge för att jag hade pengar. Fast………. betala för ett middagssällskap, ett resesällskap skulle kanske inte vara så fel eller? Men vart går gränsen………..? Skulle Ni med pengar tänka Er köpa en partner? Skulle Ni utan pengar tänka Er gladeligen bli betalda för att vara någons partner?

Hur länge skall ett förhållande vara för att mina och dina pengar suddas ut och blir våra pengar? Blir det någonsin så ifall bara den ena har pengar?

Jag är absolut ingen feminist som envist måste betala för halva notan oavsett vad notan gäller. Men jag är inte heller den som inbillar mej att en betald middag kräver något i gengäld. Oavsett om det är jag som står för notan eller middagssällskapet.  Ju mer jag tänker på detta ju krångligare tycks framtiden te sig. Detta nu om jag mot alla odds skulle göra en helomvändning och verkligen vilja ha en livspartner. Är oändligt trött på fattigheten – finns det ordet? – och skulle nog ha svårt med en partner som var i samma sits. Försöker ju se det positiva i livet även utan pengar. Eftersom kontanta medel saknas är ju då möjligheterna att träffa någon som har pengar just mikroskopiska eftersom jag aldrig är ”ute” och aldrig kan följa med på ”något”…………

Färdigtänkt för idag. Framtiden kommer ju i vilket fall som helst oavsett om jag tror på den eller ej……….

Annonser
Published in: on april 6, 2015 at 7:00 e m  Comments (3)  
Tags: ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2015/04/06/att-kopa-sig-ett-sallskap/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Oj! Du har väl aldrig haft så många frågetecken i ett och samma blogginlägg!!! 😛 Men visst kan man fundera över ovanstående…!!

    Jag tänker när jag läser ditt inlägg att ”är det inte det man har vänner till”? MÅSTE man verkligen ha en partner?? Alltså… visst; det är klart att man helst kanske vill ha någon att hålla i handen, någon att vara nära både fysiskt och mentalt, nån att somna och vakna med… men inte till vilket pris som helst – eller?? Har man en handfull goda vänner (gärna några som är lite yngre än man själv och förhoppningsvis överlever en…) så klarar man sig väl ändå i värsta fall…

    Jag har ett par goda vänner som liksom du är ”till åren” 😉 (ålder är bara en siffra eller två… eller tre…) och singlar, och ett par av dem har inte ens några egna barn – vilket jag däremot tror är värre än att ”bara” vara utan partner! Men de verkar inte lida alltförmycket av det! Det är nog väldigt olika hur man upplever och trivs sitt singelliv…

    Och en annan sak som helt plötsligt slog mig: BARA min älskade make kan inte fylla mitt behov av social kontakt och (icke fysisk) närhet! Utan mina vänner (och jo då! Jag har några som är ganska mycket yngre än jag!! 😛 ) skulle jag nog känna mig mycket mindre tillfreds med livet!
    Men med ”kniven på strupen”; om jag skulle tvingas välja mellan att ha min man ELLER mina vänner… ja, det skulle helt klart inte bli det lättaste att välja… Fast det blev nog min man… tror jag… (Måtte jag ALDRIG ställas inför det valet!!!) 😛

    • Som singel är det inte alltid man blir insläppt i gemenskapen när alla är par. Vet inte om det beror på att de i paren känner sig hotade eller obekväma. har man sedan som jag flyttat runt i landet efter arbete så tar det tid bygga upp en vänskap och det tycks bara bli svårare med åren….

      • Mmmmm… Och OM man nu till äventyrs blir insläppt bland paren så känner man sig ofta som ”femte hjulet”… Been there – done that! Fast nu var det länge sen…
        Jag upplever att de RIKTIGT goda vännerna man har är de man lärde känna under alla skolår. Det ÄR ofta svårare att få ”riktiga” vänner i ”mogen” ålder… 😦


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: