Vig i överkant


Är du vig? Har du överhuvudtaget funderat över om du är vig eller ej?

Inte jag. Är ingen gymnast och tränar ej. För det är dessa gymnaster och tränade människor som jag förknippar med vighet.

Har artros och Hallux Rigidis i fötterna vilket är konstaterat genom röntgen & prover. Samt är opererad därför i höger fot. Är ett bra tag sedan operationen men smärtan finns där dygnet runt. För varje steg som en kniv rakt in i tåleden. Den smärtan kan jag ”tänka bort” Bara att bestämma mig för att sätta den ena foten framför den andra och gå. Värre är det med smärtan och värken i vilande som under nätterna. Dessutom svider det i fåfängan att aldrig mer kunna gå i finskor med klack. Passar liksom inte med gympaskor till finkläder som kjol eller klänning. Hade varit roligt att någon gång då o då får lov att känna sig ”lite fin”. Men va fasen en gammal kärring skall väl helst sitta inne o uggla. ”Rugguggla” var namnet

Nåväl sedan ett par veckor har jag haft smärta i vänster knä och blev orolig att artrosen börjat även där. Såg framför mig synen med käpp och erkänner villigt att ångesten låg på lur. Särskilt kvällstid när värken hindrade mig från att somna. Så jag gjorde något jag svurit på att aldrig göra. Jag gick till en allmänläkare. Vilket jag ångrar nu. Hade nog varit bättre med egenremiss till ortopeden. Har liksom ingen tilltro till vårdcentralens läkare.  Vilket har sina grunder som jag inte tänker ta upp här.

Igår linkade jag då alltså iväg till ortens vårdcentral. Där läkaren i raketfart ställde en mängd frågor och jag upplevde att han inte ens hann lyssna på svaret innan nästa fråga kom. Så tittade han på knät. Så tittade han på bägge knäna. Ryckte och drog i knäna.  Frågade ”kan du görs så här? och så här?” Visade med sina egna händer och armar vissa rörelser. Svårt förstå vad han var ute efter men försökte härma. Jaha konstaterade han ”du är övervig”?????

Att vika tummen bakåt så den nuddar handleden, att sätta handflatorna i golvet med raka ben. osv osv. Det trodde jag att alla kunde! Dessutom innan kärringen blev för tjock kunde jag göra en hel del andra rörelser…………..som vi nog inte skall gå in på här. Men jag trodde detta var nåt bra!

När jag nu tänker efter så har jag nog alltid fått påpekande om min vighet. Genom åren har folk sagt ”hur fasen kan du sitta så där” eller ”hur gjorde du det där” ” nej stopp det där går ju inte” ”dit når du inte – va det gjorde du visst” osv osv. Har mest tyckt kommentarerna varit irriterande och totalt onödiga och tyckt att de som inte ”kunnat” ”nått” osv vidare varit lata och underliga………

Att denna så kallade övervighet eller överrörliga leder skulle ge mig smärta kunde jag aldrig ana. Dock fortfarande orolig att det är artros för att det måste väl till röntgen innan man kan konstatera hur saken ligger till, eller?

BHS är förkortningen för överrörliga leder och vad jag kan läsa mig till finns ingen behandling.

Jaha så är det ännu en smärta man får lära sig leva med. För smärtstillande piller äter jag EJ. Har inte gjort och tänker ej börja.  Tur man är som man är. Envis tjurig småländska som INTE tänker låta smärtan ta över livet och INTE tänker låta smärtan hindra mig göra vad hon VILL göra. Försöker hålla fast tanken men det blir bara svårare och  svårare. JAG bestämmer över min kropp. Känner hur axlarna sjunker ner och tårarna lurar bak ögonlocken. TÄNKER inte börja gråta. DET har jag slutat med. Har låtit sorger och tårar varit en stor, alltför stor del av mitt liv i allt för många år. Sorgerna är inte glömda, ärren i själen efter de ”hårda” åren finns kvar MEN jag låter dem inte längre styra min vardag. Vet inte ännu hur jag skall få energi till att orka med detta. Är fortfarande så mycket jag vill göra i livet, så mycket jag vill uppleva. Det enda som hindrar mig för att ge mig ut i livet är pengar. Till det krävs en anställning och ännu finns ingen i sikte. Modlösheten & hopplösheten i detta arbetssökande tynger allt mer och hotar med att helt förlama initiativ-förmågan. Enklast hade varit med arbetslöshets-situationen och den kroppsliga smärtorna att bara lägga sig ner och inte stiga upp igen. Men den här kärringen har aldrig gjort det enkelt för sig själv eller tagit feghetens väg ut ur problemen……………. så varför skulle jag börja nu!

Men HJÄLP …………. hur skall jag klara detta………….

Annonser
Published in: on februari 27, 2014 at 9:34 f m  Comments (3)  
Tags: , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2014/02/27/vig-i-overkant/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Hallå där! Har tänkt på dig jättemycket och även tänkt kommentera på detta blogginlägg, men har varit tröttare än vanligt och skjutit det framför mig… Men NU tar jag tag i det! 😀

    Precis som du är jag överrörlig, men har hela tiden vetat att andra inte är det. Lägga tummen bakåt utmed handleden – done that! OCH har fått artros just där…! Aj, ont..! 😦
    Precis som du äter jag inte smärtstillande heller! Det finns roligare sätt att dö på än att förgifta sig till döds! Däremot kan jag äta Fortodol när värken känns för jävlig och det hjälper rätt bra faktiskt! (Fortodol finns på Hälsokost).

    Gråter gör jag däremot vid behov! Det finns ingen som helst anledning att stålsätta sig! Då vänder man bara smärtan inåt och mår ännu sämre vilket får till följd att man mår ännu sämre och måste stålsätta sig ännu mera vilket får till följd att… Ja du fattar!

    Man får energi för att man måste… (och för att man slutar ”skärpa sig” och tillåter sig själv att bryta ihop emellanåt)!

    Och du… Käring stavas med ett r. Kär-ing! 😀 ♥

    • Tårar föder bara nya tårar så den vägen tar jag inte längre

      • Ja, det är ju ett val man gör…
        När jag var 19 år hade jag en stor livskris och grät i 10 månader. Men sen var det som att jag gick i baklås eller inte hade några tårar kvar, för sen KUNDE jag inte gråta – hur ledsen jag än var! På flera år kunde jag inte få fram en enda tår trots att jag var hur ledsen som helst ibland! Och jag mådde jättedåligt av att INTE kunna gråta! Grejen var att det gjorde ju lika ont i mig – bara utan tårar, och när jag tillslut helt plötsligt kunde gråta så upplevde jag det som en befrielse! Gråt frigör oxitocin – ett ”må bra-hormon” som gör oss lugna.
        Problemet är väl när man har stängt in så många känslor under lång tid, att börjar man gråta – ja, då är det som att öppna dammluckor och det kan ju också vara jättejobbigt…!
        ”Damned if you do and damned if you don’t…”! 😦
        Det är inte lätt att vara människa…!
        Ta hand om dig! ♥


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: