Finner inga ord


Har alltid haft svårt tala om det som verkligen skulle behöva pratas om.

För de som tror sig känna mej låter detta förmodligen otroligt konstigt. För de tycker förmodligen munnen går i ett kör på mej. Visst, kanske låter så. Tänker och tycker mycket. Funderar vrider och vänder på det mesta. För att förstå och att lära mer. Men då gäller det ju inte mej som person.

Att släppa in någon annan i mitt innersta aktar jag mej för. Förmodligen därför jag är ensam. Mina sociala kontakter i vardagen sker genom nätet. IRL existerar de knappast.

Att blottlägga sig, att släppa någon nära inpå medför ju endast fördömmande och sårande. Efter att i ett helt liv levt efter ”Ensam är stark” verkar det kört.

Att inte släppa in någon, att inte tillåta någon lära känna mej är ett försvarsskydd som funkat hittills men inte längre. När tankarna bara går i cirklar tar de aldrig slut och leder ingen vart.

Att endast andas och existera för sin egen skull gagnar ingen inte ens individen själv.

När en sorg drabbar en människa försätts den oftast först i chock som går över i ilska/frustration och därefter sörjande. I sörjandet ingår ältande av ett eller annat slag. För att sörjandet skall klinga av och läggas till ro krävs just möjligheter till detta pratande/ältande. Saknas den är det svårt på egen hand gå vidare.

Ligger en hel del i orden ”Låt sorgens fåglar flyga över ditt huvud men låt dem inte bygga bo i ditt hår”

Med finare ord låter det så här

”En traumatisk kris kan definieras som individens psykiska reaktion vid en yttre händelse av sådan art och grad att individen upplever sin fysiska existens, social identitet och trygghet allvarligt hotad. Som exempel på krisutlösande händelser kan nämnas närståendes dödsfall. Om en kris uppstår eller inte, beror till viss del på personen. Somliga är mer krisbenägna än andra. Det är dock inte möjligt att på förhand med säkerhet tala om, vem eller vilka i en grupp som löper störst risk att drabbas. Känslomässiga reaktioner som ångest, rädsla och sorg upplevs av nästan alla under och efter en katastrofsituation eller allvarlig händelse. Man kan indela förloppet i fyra faser, här kallat för ”Sorgens fyra stadier”.

De överlappar och avlöser varandra utan skarpa gränser.
De fyra faserna är:
 1.Chockfasen
2.Reaktionsfasen
3.Reparationsfasen
4.Nyorienteringsfasen”
Det där kan man finna att läsa nästan överallt där de handskas med sorger/kriser av olika slag.
Även om det till det yttre synes att man går vidare efter en kris/sorg så finns ju ärren alltid kvar. Såren är så sköra att de lätt går upp vid händelser som för andra inte betyder något men som slår upp såren för den drabbade. Att inte visa hur ont detta gör går bra så länge man är stark. Men den svage har inte den styrkan. För varje gång ett sår slås upp blir individen bara svagare och svagare.
Finner inte längre orden ens för mej själv. Så hur skall jag då kunna formulera den för någon annan.
Har skrivit om detta innan
https://3pa2.wordpress.com/2012/01/11/nar-byraladorna-ar-overfulla/
https://3pa2.wordpress.com/2011/01/21/hur-overlever-man/
Annonser
Published in: on februari 25, 2013 at 12:47 e m  Comments (3)  
Tags: ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2013/02/25/finner-inga-ord/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Det är en missuppfattning att sorg har faser! Faserna kommer från Dr Elisabeth Kubler-Ross som konstaterade efter att ha jobbat med döende människor i många, många år att en person som får veta att han/hon är på väg att dö går igenom dessa faser, men de stämmer inte (nödvändigtvis) vid sorg. I sorg kommer alla dessa tankar och känslor i slumpartad ordning och ”tuggas” oftast om lite fram och tillbaka utan någon ordning.

    Att inte våga släppa in människor nära inpå innebär alltid att man vid förmodligen vid flera tillfällen har blivit sviken – oftast som liten och ofta av nån/några som man varit i beroendeställning till. Det är tragiskt, för personen som inte vågar släppa in andra har ju inte gjort något fel, men blir ändå den som får betala priset…!
    Men det är aldrig för sent! Det går att få tillbaka tilliten! Eller åtminstone förbättra den. KBT skulle kunna vara något att prova! Eller Sorgbearbetning.

    Du får ursäkta om jag låter som en Psykolog – vilket jag INTE är! Men jag ÄR kursledare i Sorgbearbetning…!
    Styrkekram!

    • Jag vidhåller att man går igenom olika faser i sitt sorgearbete. Är inte ensam om denna erfarenhet. Många har för mej bekräftat att även de genomlevt detta.
      Hur långa faserna är skiftar både från person till person men även vilken sorg det är fråga om.
      Separation genom död av närstående, skilsmässa, slut på arbete, barn som flyttar hemifrån……. alla leder till olika sorters sorger. Men faserna är densamme

      • Ja, men inte nödvändigtvis i den ordningen och inte nödvändigtvis alla de faserna. Det är det jag menar.
        Men på Svenska Institutet för Sorgbearbetning vill man få bort det här med faser just för att det kan misstolkas som något man SKA gå igenom. Sorgens uttryck kan se väldigt olika ut och man ska nog akta sig för att ha förutfattade meningar om den! T ex såg min sorg och sorgeprocess helt olika ut när mamma dog mot när pappa dog…!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: