är vi av två sorter eller fler?


Jag tror att det finns två sorters människor. De som lever för andra och de som lever för sin egen skull.

Personer som lever för sin egen skull är endera till freds med att bara vara sig själva närmast. Slår sig till ro utan ambitioner, kärriärlystnad, äventyrslusta och bryr sig inte ett skvatt om andra människor. En del kallar dem kanske lata, en del kanske kallar dem egoister. Men oavsett så tror jag att de är lyckliga på sitt vis i sin lilla värld.  Eller så är de kick-sökare som ständigt är ute på äventyr och hela tiden måste testa både sina egna och andras gränser och de är kanske i ett lyckorus just de där få ögonblicken när de spränger sin egen gräns men sen då?

Personer som lever för andra blir endera tjänare av ett eller annat sätt. Vårdpersonal, missionär eller forskare för mänsklighetens bästa. Eller så slår de sig till ro med att bilda familj och lever för barnen. Tror de mår bra just av att verka för att andra skall må bra. Men vad händer med dem när tjänsten/jobbet är över? När inte familjen behöver dem längre?

Jag tror att alla mår bäst av att ha någon funktion i livets vardag. Att de ser någon mening med sin egen levnad. Om det sen är för sin egen skull eller för andras skull. När funktionen tar slut sätter meningslösheten in.  Tror det är svårt om inte omöjligt att byta ”bana” — Att den som verkat för sin egen skull helt plötsligt skulle börja leva för andra eller att den som sett sin uppgift att få andra må bra helt plötsligt bara skulle tänka på sig själv.

Så vad händer när livsuppgiften tar slut?

Tynar människan bort när livsviljan försvinner?

Tror inte människan lever endast av vad kroppen behöver i form av mat, dryck, kroppskontakt och fysisk rörelse. Tror även att själen måste få sitt.

Det är här frågan om sökande eller icke sökande kommer in. En del söker förtvivlad efter en mening med sitt liv. Att ha något att tro på, att hålla fast vid och framför allt att tro sig veta att något/någon håller fast vid dem. Några byter religion eller helt enkelt skaffar sig en religion. Oavsett om det är katolicismen/ närkontakt med andar eller pengaguden så skapar de sin egen livsmening. Fast de säger sig endera funnit livsmening eller att meningen funnit dem. Men de som redan är säkra i sin religion oavsett om de tror på Gud Fader och den helige Ande eller ägnar sig åt att konsumera – få pengar att rulla. Dessa människor har ju inget behov av att söka men lik förbaskat kan de ju hamna just där att livet förlorar sin mening. Att de se sig stå utan livsuppgift av en eller annan anledning. Så vad gör dessa människor?

När allt rullar på och fungerar i en människas liv funderar de nog aldrig på om de har livsvilja eller ej. Det är liksom inte aktuellt. Inte förrän mattan drar undan fötterna i form av skilsmässa/separation/nära dödsfall/arbetslöshet/pension och människan utan socialt nätverk som stöttar/tröstar/peppar med en duns slår i botten. Det är först då människan funderar på eller kommer till insikt om de alls besitter någon livsvilja. Det är inte förrän man står på randen till avgrunden som man kan säga ”Jag vill leva” / ”Jag vill inte leva”.

De där laddade orden betyder inte att människan vill dö! Även om många tror det. Men man orkar kanske inte leva som man gör just då. Eller orkar just då inte leva som man gör. Det krävs till en vändning i vardagen, i hur livet levs. Låter enkelt men är så svårt att åstadkomma.

Är bara vad jag tror…………………..

 

Annonser
Published in: on februari 16, 2013 at 12:16 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2013/02/16/ar-vi-av-tva-sorter-eller-fler/trackback/

RSS feed for comments on this post.

One CommentLämna en kommentar

  1. Oj, vilka funderingar du har!! Jag tror att det finna ”alla” sorters människor. ”Det finns nån till allt” brukar man ju säga..!
    Men att alla behöver en livsuppgift/mening i livet är jag övertygad om!
    Livet går ju som bekant både ”upp” och ”ner” och det är bara att hålla i hatten i livets krumsprång!
    När livet känns meningslöst och man har förlorat det som varit ens livsuppgift, det är då om inte förr man behöver ha vänner – en social tillhörighet och trygghet, annars kan man nog trilla väldigt djupt ner…!
    Men trots att jag inte står vid avgrundens rand (just nu..) kan jag säga att jag vill leva!! 😀


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: