En tisdag i februari 2013

Dagens namn är Torgny och Torkel. Låt se!! Har jag någon att säga Grattis till på namnsdagen. Har faktiskt en kusin vid namn Torgny, men var han håller hus har jag inte den blekaste aning om. Många år sedan jag träffade honom. Torkel hette en kompis jag hade i mitten på 70talet. Han kom från Jylland  samtidigt som min första sambo. Men tappade kontakten med honom redan i slutet av 70talet.

Så då återstår obekanta med ändå kända. GRATTIS på namnsdagen Torgny Mogren. En av våra främste längdskidåkare på 90talet. Den ende kände Torkel jag så här på rak arm kan komma på är upphov till en o annan runsten i vårt land.

Så vad sysslar då en 55+ arbetslös kvinna med en vanlig tisdag i februari? Tja denna kvinnan bakar.

130226 014

Grahamsbullar efter receptet på mjölpåsen

Till 15 stycken använder du 3 dl mjölk, ett paket jäst för söta degar, 50 gram smör, 1/2 dl sirap, 1/2 tsk salt, 1 tsk malda pomeransskal, 5 dl grahamsmjöl, 3 dl vetemjöl

Smält smöret, häll i mjölken och låt bli fingervarmt. Smula ner jästen i en bunke. Häll över degvätskan och rör om till jästen löses upp. Blanda i salt och pomerans samt sirapen. Arbeta in mjölet. Låt jäsa övertäckt ca 40  minuter. Dela upp i bullar och låt jäsa övertäckt ytterligare 40 minuter. Gräddas ca 12 minuter i 225 grader.

130226 017

Smakar ljuvligt lite ljumna med enbart lätta och gräddost på.

130226 015

130226 021

Jag är köttätare och njuter av det. Dock är den hemmavarande dotter vegetarian och det gör att även jag äter en del köttfria måltider. Nu mår ju jag endast bra av det och fisk har alltid funnits på mitt middagsbord. Minst en gång i veckan. Tycker det roligt att testa nya smaker oavsett om jag äter ”ute” eller lagar maten själv.

Häromdagen lagade vi till en helt vegetarisk måltid. Couscous med grönsaker. Mycket enkelt , billigt och lätt. Couscousen mättes endast upp, varpå man hällde kokande vatten på samt la i en klick smör och så fick det dra/svälla ett par minuter. Vi brynte en finhackad gul lök, slog på grönsaksbuljong, la i slantad morot och hackad kålrot. Kryddade med malen ingefära och curry. Efter 10 minuters koktid la vi i även en halv tärnad squash, en liten burk kikärter samt gröna ärter. Som fick småkoka med ytterligare 10 minuter.  Gott men nästa gång vi tillagar detta skall vi krydda lite ”häftigare”

130226 003

Finner inga ord

Har alltid haft svårt tala om det som verkligen skulle behöva pratas om.

För de som tror sig känna mej låter detta förmodligen otroligt konstigt. För de tycker förmodligen munnen går i ett kör på mej. Visst, kanske låter så. Tänker och tycker mycket. Funderar vrider och vänder på det mesta. För att förstå och att lära mer. Men då gäller det ju inte mej som person.

Att släppa in någon annan i mitt innersta aktar jag mej för. Förmodligen därför jag är ensam. Mina sociala kontakter i vardagen sker genom nätet. IRL existerar de knappast.

Att blottlägga sig, att släppa någon nära inpå medför ju endast fördömmande och sårande. Efter att i ett helt liv levt efter ”Ensam är stark” verkar det kört.

Att inte släppa in någon, att inte tillåta någon lära känna mej är ett försvarsskydd som funkat hittills men inte längre. När tankarna bara går i cirklar tar de aldrig slut och leder ingen vart.

Att endast andas och existera för sin egen skull gagnar ingen inte ens individen själv.

När en sorg drabbar en människa försätts den oftast först i chock som går över i ilska/frustration och därefter sörjande. I sörjandet ingår ältande av ett eller annat slag. För att sörjandet skall klinga av och läggas till ro krävs just möjligheter till detta pratande/ältande. Saknas den är det svårt på egen hand gå vidare.

Ligger en hel del i orden ”Låt sorgens fåglar flyga över ditt huvud men låt dem inte bygga bo i ditt hår”

Med finare ord låter det så här

”En traumatisk kris kan definieras som individens psykiska reaktion vid en yttre händelse av sådan art och grad att individen upplever sin fysiska existens, social identitet och trygghet allvarligt hotad. Som exempel på krisutlösande händelser kan nämnas närståendes dödsfall. Om en kris uppstår eller inte, beror till viss del på personen. Somliga är mer krisbenägna än andra. Det är dock inte möjligt att på förhand med säkerhet tala om, vem eller vilka i en grupp som löper störst risk att drabbas. Känslomässiga reaktioner som ångest, rädsla och sorg upplevs av nästan alla under och efter en katastrofsituation eller allvarlig händelse. Man kan indela förloppet i fyra faser, här kallat för ”Sorgens fyra stadier”.

De överlappar och avlöser varandra utan skarpa gränser.
De fyra faserna är:
 1.Chockfasen
2.Reaktionsfasen
3.Reparationsfasen
4.Nyorienteringsfasen”
Det där kan man finna att läsa nästan överallt där de handskas med sorger/kriser av olika slag.
Även om det till det yttre synes att man går vidare efter en kris/sorg så finns ju ärren alltid kvar. Såren är så sköra att de lätt går upp vid händelser som för andra inte betyder något men som slår upp såren för den drabbade. Att inte visa hur ont detta gör går bra så länge man är stark. Men den svage har inte den styrkan. För varje gång ett sår slås upp blir individen bara svagare och svagare.
Finner inte längre orden ens för mej själv. Så hur skall jag då kunna formulera den för någon annan.
Har skrivit om detta innan
https://3pa2.wordpress.com/2012/01/11/nar-byraladorna-ar-overfulla/
https://3pa2.wordpress.com/2011/01/21/hur-overlever-man/
Published in: on februari 25, 2013 at 12:47 e m  Comments (3)  
Tags: ,

Lyxig lördags-lunch

Med enkla medel och skral kassa kan man ändå lyxa till en lördagslunch som dessutom går extremt snabbt att laga. Detta var just vad dottern och jag gjorde idag. Efter en långpromenad i soligt snöbeklätt Blekinge tyckte vi att en värmande soppa skulle passa bra.

Grön Sparrissoppa med ett glas vitt vin……….. hur låter det?

130223 lunch 015

Kelda har alldeles utmärkta soppor när man vill fuska lite. Så här gjorde vi.

Värm soppan, blanda i en ask kräftstjärtar i lake ( obs häll av laken först). Häll upp soppan i tallrikar eller som vi gjorde i gigantiska muggar från Indiskan. Lägg i en stor klick creme Fraiche och finhackad rödlök. Ät bums.

130223 lunch 019

En halvflaska kylt vitt vin blev pricken över iet för oss.

130223 lunch 017

Kände oss extremt lyxiga och funderar på att detta skulle passa alldeles utmärkt som förrätt vid en finare middag.

Önskar er alla en fortsatt fin lördag.

Published in: on februari 23, 2013 at 5:03 e m  Comments (2)  
Tags: , ,

Uppiggande

Upp-piggande stavas inte avdelat, inte med bindes-streck och inte med tre P utan Uppiggande vilket  i o för sig kan läsas upp iggande vad sjutton nu det är. Egentligen borde det ju skrivas med tre p men så gör vi inte i svenskan. För lika väl som något kan pigga upp en kan väl något pigga ner en , eller? Fast då heter det väl något helt annat så som dämpande eller nåt…….

Vad piggar upp Er? Olika människor har olika behov av att pigga upp sig själva och sin omgivning. Således även olika metoder för att pigga upp sig själva och andra. Många tar tyvärr till stimulantia såsom kaffe, cigg eller alkohol…….. vilket inte är att rekommendera. Detta är gamla metoder och nästan lika gamla är metoder att ta till ”hälsokost”. En eller annan dunderkur mer eller mindre verksam. Tron försitter som bekant berg och vilken effekt diverse piller har kan man tvista länge om.

Jag varken röker eller super. Dricker inte kaffe utan föredrar the men inte i uppiggande syfte utan mer nu vintertid för att värma mej. Dessutom tycker jag att en mugg the är gott och så är det med det mesta jag dricker att jag dricker det just för att det är gott. Ett glas vin till maten förhöjer matens smak. Åtminstone anser jag det.

Tillbaka till ämnet. Vad som gör mej på gott humör och upplyftande är bland annat donande i köket…….. såsom laga mat, baka och stryka, laga kläder, sy kläder  – klädvård helt enkelt. Baka brukar uppskattas även av omgivningen. Igår pockade baklusten på och eftersom jag vill variera min bakning letas ständigt recept. Hade liksom inte lust till nåt oavsett vilket recept jag än tittade på. Plockade i mina ur-rivna recept, i mina nedtecknade recept och i mina bakböcker vilket är många många många. En kakbok inköpt tidigt 70tal fångade mitt öga och däri en anteckning ”god”……. Är så jag gör. På den sidan i kok eller bakboken där receptet står brukar jag göra en anteckning, oftast datumet när jag första gången testar receptet. Ibland lägger jag till hur det smakar eller om jag ändrat något i receptet. Detta lilla ord ”god” sporrade mej att baka just den kakan igår.

130222 005

Kardemummakaka

1 ägg, 1 1/2 dl strösocker, 1 1/2 dl mjölk, 4 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 1 tsk malen kardemumma, 100 g smält smör samt lite pärlsocker.

Vispa ägg och socker. Tillsätt mjölet som blandats med bakpulver och kardemumman. Tillsätt mjölken och till sist det avsvalnande smöret. Häll i smord och bröad form. Jag valde en rund med avtagbar botten. Strö över lite pärlsocker och grädda i 175 grader i cirka 40 minuter.

130222 002

Bakningen piggade upp mej igår och på köpet hade jag något gott till fikat idag på förmiddagen. Dubbel vinst så att säga.

Sen finns det givetvis massor av små små ting som värmer mitt hjärta, höjer min puls, sätter ett leende på mina läppar, får benen att dansa, att se ljust  på tillvaron.

Som brev och hälsningar via datorn eller vanliga brevlådan, blombuketter, choklad, resor & utflykter – både att planera genomföra och se tillbaka på. Skön country-musik, en bra deckare, fågelkvitter, ett fynd på en loppmarknad, osv .

Allra bäst är kramar av ens barn.

Published in: on februari 22, 2013 at 2:13 e m  Comments (1)  
Tags: ,

Vinterbilder

Är inte så vanligt med snö på sportlovet åtminstone inte de senaste 20 åren. Men i år har Blekingebarna tur, åtminstone de barna som inte är iväg åkta på utlandsäventyr.

130219 förmiddag 010B

Visst är det fint med snöklädda grenar!

130219 förmiddag 008

Vägarna är hala och isiga så det gäller att ta det varligt på promenaden.

130219 förmiddag 006B

Är mulet grått och liten isande vind. De enda varelser jag möter på min promenad är de frusna änderna.

130219 förmiddag 007B

Trots att vi är inne i februarimånad och att snön knappast borde kommit som någon överraskning så har någon glömt sin fina kanot nere vid ån………….

130219 förmiddag 015B

En sista blick upp mot det gamla vattentornet……… DET är vackert men nu har jag fått frisk luft så det räcker för idag. Går hem och sätter på en gryta risgrynsgröt – det verkar vara passande för lunch idag.

Published in: on februari 20, 2013 at 1:28 e m  Comments (1)  
Tags:

Rena julafton

Har berättat tidigare om hur jag njutit av gamla ”filmer” från min uppväxt

https://3pa2.wordpress.com/2012/04/29/markaryd-forr/

Tredje filmen inköptes i sommaren 2012 och nu i februari 2013 anlände  med posten  så fjärde filmen som skildrar Markaryd 1967……… i färg. Kändes som rena julafton att få titta på den.

130218 014

Som vanligt visades byggnader och gatumiljöer som var mycket välbekanta. Denna filmen var Edvin lite långsammare i sina rörelser och man fick mer tid på sig att känna igen folk. Skymtade min gamle konfirmationspräst, min gamle pianolärarinna, många kända äldre som jag inte minns namnen på men även min väninna från förr Anne med mamma Lola.

130218 013

Välfriserade damer allihop i Lottakåren och en svart -vit amazon – Markaryds alldeles egna polisbil fick mej att le stort.

130218 015

Allra roligaste var bilderna från ICAhallens invigning……. där stod uppradade alla mina gamla arbetskamrater från förr……… så unga så unga. Jag började jobba för Inge 1973. Filmen innehöll även bilder från den gamle Möbelaffären Helmer Petterssons där jag som barn fick min gula Dockvagn. Dessutom från Intäppans lekskola, visst kände jag igen ungarna men har ingen aning om vad de hette.

När jag så ändå är inne i gamla tider, så minns Ni dessa från förr?

130218 016

Tågbiljetter i hård kartong prydligt klippta av konduktören.

130218 017

Alla järnvägsstationer hade vänthall med personvåg där man för en liten slant fick en kartongbit med vikten stämplad på. Här tycks jag endast ha vägt 46,5 kg.

Published in: on februari 19, 2013 at 3:17 e m  Comments (1)  
Tags: ,

är vi av två sorter eller fler?

Jag tror att det finns två sorters människor. De som lever för andra och de som lever för sin egen skull.

Personer som lever för sin egen skull är endera till freds med att bara vara sig själva närmast. Slår sig till ro utan ambitioner, kärriärlystnad, äventyrslusta och bryr sig inte ett skvatt om andra människor. En del kallar dem kanske lata, en del kanske kallar dem egoister. Men oavsett så tror jag att de är lyckliga på sitt vis i sin lilla värld.  Eller så är de kick-sökare som ständigt är ute på äventyr och hela tiden måste testa både sina egna och andras gränser och de är kanske i ett lyckorus just de där få ögonblicken när de spränger sin egen gräns men sen då?

Personer som lever för andra blir endera tjänare av ett eller annat sätt. Vårdpersonal, missionär eller forskare för mänsklighetens bästa. Eller så slår de sig till ro med att bilda familj och lever för barnen. Tror de mår bra just av att verka för att andra skall må bra. Men vad händer med dem när tjänsten/jobbet är över? När inte familjen behöver dem längre?

Jag tror att alla mår bäst av att ha någon funktion i livets vardag. Att de ser någon mening med sin egen levnad. Om det sen är för sin egen skull eller för andras skull. När funktionen tar slut sätter meningslösheten in.  Tror det är svårt om inte omöjligt att byta ”bana” — Att den som verkat för sin egen skull helt plötsligt skulle börja leva för andra eller att den som sett sin uppgift att få andra må bra helt plötsligt bara skulle tänka på sig själv.

Så vad händer när livsuppgiften tar slut?

Tynar människan bort när livsviljan försvinner?

Tror inte människan lever endast av vad kroppen behöver i form av mat, dryck, kroppskontakt och fysisk rörelse. Tror även att själen måste få sitt.

Det är här frågan om sökande eller icke sökande kommer in. En del söker förtvivlad efter en mening med sitt liv. Att ha något att tro på, att hålla fast vid och framför allt att tro sig veta att något/någon håller fast vid dem. Några byter religion eller helt enkelt skaffar sig en religion. Oavsett om det är katolicismen/ närkontakt med andar eller pengaguden så skapar de sin egen livsmening. Fast de säger sig endera funnit livsmening eller att meningen funnit dem. Men de som redan är säkra i sin religion oavsett om de tror på Gud Fader och den helige Ande eller ägnar sig åt att konsumera – få pengar att rulla. Dessa människor har ju inget behov av att söka men lik förbaskat kan de ju hamna just där att livet förlorar sin mening. Att de se sig stå utan livsuppgift av en eller annan anledning. Så vad gör dessa människor?

När allt rullar på och fungerar i en människas liv funderar de nog aldrig på om de har livsvilja eller ej. Det är liksom inte aktuellt. Inte förrän mattan drar undan fötterna i form av skilsmässa/separation/nära dödsfall/arbetslöshet/pension och människan utan socialt nätverk som stöttar/tröstar/peppar med en duns slår i botten. Det är först då människan funderar på eller kommer till insikt om de alls besitter någon livsvilja. Det är inte förrän man står på randen till avgrunden som man kan säga ”Jag vill leva” / ”Jag vill inte leva”.

De där laddade orden betyder inte att människan vill dö! Även om många tror det. Men man orkar kanske inte leva som man gör just då. Eller orkar just då inte leva som man gör. Det krävs till en vändning i vardagen, i hur livet levs. Låter enkelt men är så svårt att åstadkomma.

Är bara vad jag tror…………………..

 

Published in: on februari 16, 2013 at 12:16 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

Saknar post – uppmaning till er alla

Jag saknar det skrivna ordet, skrivet för hand. Så fort jag lärde mej stava så skaffade jag mej brevvänner. Sparade vykort och brev. På min tid i skolan så lärde vi oss skriva skrivstil – en utdöende artform. Tack och lov lärde jag mej skrivstil innan reformen kom om lika skrivstil i hela landet.

http://spraktidningen.se/artiklar/2009/04/skrivstilen-som-havererade

Vi renskrev våra uppsatser med bläck och läskpapper. Vet ungdomar i dag ens vad detta är?.

Tycker det är så sorgligt att skrivstilen alltmer försvinner. Nu är jag ju inte ensam om att faktiskt reagera inför detta faktum

Skrivstilen som försvann

Förmågan att ta anteckningar vid högre studier är något som måste tränas under skoltiden. Man måste lära sig skrivstil. Det ger ett aktivt förhållningssätt till studierna, till skillnad från att bara passivt lyssna på inspelade föreläsningar, skriver professor Torsten Lindström.

För mig blev det uppenbart att skrivstilen försvunnit ur skolan för några år sedan när mina äldre söner skulle söka pass. De uppmanades då att ge namnteckningsprov i skrivstil. Jag påtalade saken för deras rektor och lärare. Svaret var att det finns datorer numera. Skolan kunde dock åta sig att lära mina söner att skriva en signatur, hette det.

Skrivstilsfrågan handlar inte enbart om att producera en signatur. Det allvarligaste är att något sådant kan försvinna ur läroplanen utan diskussion. Alla former av bestående inlärning förutsätter att studenten på något sätt aktivt försöker koppla undervisningsmaterialet till sina egna förkunskaper och erfarenheter. Materialets bildningsvärde bestämmer i vilken utsträckning det är nödvändigt att skapa bestående inlärning. Ett förhållandevis effektivt sätt att åstadkomma detta är just genom att göra anteckningar på en så fri form som möjligt.

Att passivt lyssna på inspelade föreläsningar, eller att skapa ett bibliotek av kopierat föreläsningsmaterial, medför inte automatiskt någon koppling till förkunskaperna. Samma sak gäller ord för ord-memorering av det som sades på en föreläsning genom att skriva ner det som sades på datorn.

Detta kan till på köpet bli rätt så arbetsamt ifall undervisningsmaterialet är rikt på strukturer som inte kan antecknas rad för rad, exempelvis korsreferenser, formler, bråk, skisser mm. Ändringar i mjukvaran gör dessutom att eventuell kunskap om hantering av sådana strukturer på datorn föråldras och saknar bildningsvärde.

Den som behärskar skrivstil uppmuntras däremot till ett aktivt förhållningssätt i en undervisningssituation. Förutsättningen är naturligtvis att skrivstil är något som redan har automatiserats på samma sätt som läsning och multiplikationstabeller.

Förmågan att ta anteckningar är något som måste tränas under skoltiden och får vare sig hindra kunskapsbygget eller begränsa bildningsinnehållet i de högre utbildningarna.

Torsten Lindström
professor i matematik
Linnéuniversitetet i Växjö
UNT 22/1 2013″

Men är vi tillräckligt många för att få fram en förändring eller är skrivstilen helt utdömd i o med internets framfart?

Bild

Så här vackert skrev min farmor i ett brev till min 17årsdag. Äldre släktingars fina handstil har jag alltid beundrat

.Bild

Min Mormors likaså.Detta vykort är från 60talet. Tittar man så i gamla psalmböcker finner jag ännu äldre och ännu vackrare handstilar

Bild

Detta från min farmors syster psalmbok

Bild

Bild

Så vad göra? Vi föräldrar kan så klart uppmuntra de yngre till brevskrivning samt öva på sina namnteckningar. Är väl inte så ofta de nu för tiden behöver skriva under något och övning ger som bekant färdighet. Vet att äldsta dottern verkligen satt och övade på sin namnteckning när det blev aktuellt för henne att signera sina ”verk”. Är nog en tanke att hålla fast i – för de yngre. Man vet aldrig vad framtiden bär med sig och rätt som det är – sitter du kanske där och skall signera. Bäst att kunna skriva sin namnteckning med elegans, schvung och framförallt läsbar, eller?

Jag skall göra mitt genom att genast återuppväcka mitt slumrande brevskrivande. För lika roligt som det är att få handskriven post lika roligt är det faktiskt att skriva ner ett brev själv. Visst säger Ni men alla mina bekanta håller jag kontakt med via sms,mail och facebook. Kanske är det så för flertalet. MEN tänk efter noga – visst har även DU någon gammal släkting eller bekant som endera ej har dator eller som du helt enkelt inte har mailadressen till. Gör slag i saken nu. Leta rätt på ett papper och kuvert – går bra att återanvända något brunt kuvert då själv erhållit – bara att stryka över ditt namn och adress och skriva dit ett annat. Sex ynka kronor kostar ett frimärke – sex ynka kronor för att förgylla någons dag med ett brev på posten…………..

Vad skall du bli………. när du blir stor?

Vad skall du bli när du blir stor? Vad har du för drömyrke?

Som barn frågade man varandra just detta och jag tror att mina svar på de andras frågor skiftade lika ofta som vädret……… Jag ville bli författare eller långtradar-chaufför eller apotekare eller upptäcksresande………. Rynkade lite på näsan åt de andra flickorna som drömde om att bli flygvärdinna eller hårfrisörska. För jag såg deras drömmande blickar upp mot skyn och tog deras svar om drömyrke som just drömmar och inget annat.

Kan inte minnas att det planerades eller ens pratades  om min framtid när jag växte upp. Mer än som tröst när jag slagit mej sas ”det går över tills du gifter dej” – nåväl Gift blev jag aldrig men det är en annan historia. Kan inte minnas att ord som  karriär och universitet någonsin nämndes i mitt barndomshem. Kanske det gjordes men jag minns det ej.

Att det inte var så för alla flickor blev jag varse när jag en dag följde med möbelfabrikörens dotter hem. Minns ej hur det kom sig att jag följde med henne hem. Vi brukade ej leka ihop. Minns ej att hon ”lekte” alls. Jag hyste en stillsam förundrad beundran för möbelfabrikörens dotter. Hon var så ”städad” – finner inget bättre ord för hennes uppenbarelse. Hon var lågmäld, stillsam, artig, välklippt & välkammad i matchande kläder av klassiskt snitt. Kan inte minnas att jag någonsin såg henne med rufsigt hår eller fläck på kläderna. Helt i motsats till mej då……………. Där på hennes rum den där eftermiddagen kom vi till att prata om valen vi skulle göra. Högstadiet närmade sig och vi tillhörde den första årskullen av den nya läroplanen. Vi skulle få lov att VÄLJA, välja mellan trä & syslöjd, mellan lätt & svår matte, mellan lätt & svår engelska, mellan tyska & franska & teknik. Dessutom skulle vi varje vecka välja ett ”Fritt valt arbete”. Mycket att tänka på och mycket att prata om således. Jag insåg där och då att möbelfabrikörens dotter inte bara visste vad hon skulle välja till högstadiet, hon visst även med säkerhet vilken gymnasielinje hon skulle gå för att sedan komma in på exakt det universitet hon bestämt.

Det svindlade för mina ögon och jag lutade huvudet i händerna för att förhindra hakan ramla ner. HUR kunde hon veta ALLT detta?. Jag hade inte ens tänkt längre än till sjunde klass……………….

Men Möbelfabrikörens dotter Hon visste hon och vad jag minns så höll hon sig till den utstakade planen. Hur hennes liv är nu har jag ingen aning om Men tror knappast hon sitter arbetslös utan karriär varken bakåt eller framåt.

Jag gjorde nog detsamma mot eller för mina barn när de växte upp. När vi pratade om framtiden  var det två saker som var viktiga. Att de skulle lära  klara sig själva. Ni vet kunna stryka, laga mat och handskas med pengar. Och det kunde de redan som tonåringar och är jätteduktiga med nu i tidiga 20årsålder. Men karriär pratade vi inte så mycket om. Mer kanske att de skulle följa sina drömmar och se världen innan de satt fast med villa & familj.

Fortfarande så får jag frågan – från jobbcoacher, handledare på arbetsförmedlingen, folk på stan osv. Vad har du för drömyrke, om du helt fick välja vad skulle DU då jobba med? Kan fortfarande ej svara på den frågan för drömyrke är ju just en ouppnåbar dröm, eller hur?

Apotekaren har gått vilse, chauffören har pensionerat sig och författare & upptäcksresanden går hand i hand i drömmarnas land. Så på frågan vad skall du bli när du blir stor? Blir svaret ” Vill ej bli större är redan fet nog”

Vill ju bara försörja mej. Är det just detta faktum som gör mej arbetslös? Är jag inte puschig nog? Inte framåtskridande nog med nya fräscha idéer? Skiner detta ”vill bara försörja mej” igenom på intervjuer. Att jag bara är enbart glad och tacksam för möjligheten till ett jobb som skulle ge mej lön……… Är företagen rädda för att jag skall bli en black om foten som drar ner deras framåtskridande?

Oron och ovissheten inför framtiden gör att jag ännu en natt ligger sömnlös.

Vad skall det bli av mej…………………….

Published in: on februari 9, 2013 at 9:12 f m  Comments (3)  
Tags: ,

Att sälja sig själv

Som arbetslös förväntas du sälja dig själv. Inte så drastiskt att du skall gå på gatan……… men du måste kunna marknadsföra dig själv, dina färdigheter och dina erfarenheter.

Inte det lättaste för en 55+ kärring som växt upp med Jantelagen.

Söka arbete är inte som förr då man ”knackade dörr” eller fick tips via bekantas bekanta. Nu sker de flesta sökningar via nätet och ansökningarna sändes in via e-mail. Men en sak har inte förändrats och det är att  – inte alltid får man nåt besked om att tjänsten är tillsatt – av nån annan. Sökte ett jobb i september som skulle startas ”snarast” När tiden går och veckor blir till månader utan att jag blivit kallad till intervju begriper jag ju så klart att jag inte är aktuell för tjänsten. Men det klart man undrar, vad som hänt. Anser väl att det är hyfs meddela även om det är 600 sökande till tjänsten. Just detta jobb fick jag dock till slut besked – igår via email att tjänsten är tilldelad en annan sökande……….. ja ja bättre sent än aldrig.

Har för första gången i mitt liv blivit kallad till ett Rekryterings-seminarium……… bara själva ordet var nytt för mej och jag fick googla mej till vad detta egentligen skulle innebära. Själva idén är mycket god. Att i klump samla dem man valt ut för intervju till en gemensam information om vad tjänsten innebär. För att därefter boka intervju.

Jag vart utvald bland 600 sökande till just ett sådant seminarium. Lätt räknat kallade de 10%. De allra flesta kvinnor. Varför överdelen sökande till kontorstjänster är fruntimmer kan man ju fundera över. Är det ett omanligt yrke? Är själva faktumet att det är ett låglöneyrke som gör att män ej söker sig till kontorslandskapen eller är det ett låglöneyrke för att största procenten utgörs av kvinnor?

Själva seminariumet var intressant. Efter att ha skrivit in mej och fått en ”besöksbricka” fick jag så höra om organisationen i stort, deras vision, deras olika enheter. Dessutom om vad anställningen ger för ”fördelar”, om själva arbetsplatsen, kamratskapen och miljön. För att till slut få reda på lite mer om själva arbetsuppgifterna följt av möjlighet till utbildning och möjlighet till ytterligare tjänster. Denna tjänsten jag sökte var på ett år. Tycks överlag vara så att det nu för tiden inte är mer än ”projektanställningar” ” tidsbegränsade anställning” Som om hela landet håller andan och inte vågar ge fast anställning på obestämd framtid. De var fyra olika som höll i detta seminarium vilket var bra. Då man fick höra deras personliga erfarenheter.  Allt avslutades som sagt med att en intervju bokades in veckan efter. Kände mej upplyft och glad när jag gick därifrån. Kände att den här arbetsplatsen skulle kunna ge mej mer än enbart pengar till hyra & mat.

Så igår var det dags. Morgonen bjöd på ett underbart väder. Njöt av utsikten från tågfönstret.

130208 020130208 019

Även om tågfönstret är smutsigt och farten hög kan ni nog uppfatta vad jag såg…….. eller hur!

Från tågstationen och upp till Karlshamns stad passerade vi ett annorlunda konstverk

130208 023

Intervju för en ev framtida anställning är nog bland den värsta sortens intervju man kan gå på. Har en lätt obehaglig känsla av att jag BORDE vara nervös innan. Att jag på något vis borde förbereda mej. Men vet ej hur. Jag är ingen försäljar-typ. Visst jag kan sälja varor och tjänster. Kan prata mej varm för ”varan” så länge det inte gäller att sälja in mej själv. Kanske har det ålder, uppfostran och Jante-lagen att göra. Vad vet jag!

Så sitter man då där mittemot 2/ 4 / 6 par forskande ögon. Nollställda men ändå genomträngande blickar som om intervjuarna tror sig kunna läsa en tankar. Så är det så klart inte. Men de är ju kunniga i att ”läsa av” människor. Iaktar ens kroppsspråk. Noterar nyanser i ens språk. osv. Man blir så ombedd att redogöra för ens erfarenheter – rent yrkesmässigt. Berätta om ”hur det kom sig” att man fick den o den anställningen. Varför man sökte sig till just det o det yrket. Det är ändå den lätta delen av intervjun för jag har aldrig haft problem på mina arbetsplatser. Har trivs både som affärsbiträde, kontorist, telefonist och bokbusschaufför. Har alltid gjort mitt bästa, varit plikttrogen, flitig och punktlig. Men det låter som skryt och är därför så svårt att säga.

Den värsta delen av intervjun är när de frågar vad jag tror ”att de lämnade referenserna skall säga om mej”????? ”Ingen aning” låter inte som nåt bra svar. ”Bra hoppas jag” låter tafatt.  Men bägge svaren är med sanningen överensstämmande. *suck* Har ingen aning om vad intervjuarna tänker om mej. Inte denna gången heller.

Har funnits gånger där allt känns så bra och jag lämnat intervjun övertygad om att jag fått jobbet. Har till och med hänt att de uttryckligen sagt att de vill ha just mej och önskat mej välkommen och sen har jobbet gått till nån annan. Men det har även funnits gånger då jag varit tvärsäker på att ”detta gick inget vidare” och DÅ har jag fått jobbet!!!

Det är NU som nervositeten sätter in. De närmaste veckorna innan jag får besked. Man vill ju så gärna ha ett jobb och förtjäna sitt uppehälle men man vågar inte hoppas. Vågar inte se framåt. Vågar inte ta ut nån glädje i förskott – sånt kan straffa sig. Fick jag anställningen? dög jag? eller räckte jag ej till denna gången? Är jag fortfarande ute i kylan – i arbetslösheten? Att bara vänta och se är så mycket mer än BARA………………………………..

Dottern reste med mej och satt på stadens bibliotek medans min intervju varade. Blev ett tröstande café-besök efteråt där jag kunde pusta ut och samla ihop mej lite

130208 025

en cheese-cake och en kopp the är aldrig fel.

Väl hemma igen försöker jag låta bli fundera över intervjun och det ev jobbet. Fast det är svårt.

Avslutar kvällen framför tv-n mumsande på den bästa knäckebrödsmacka som finns……….. den med köttbullar på

130208 029

Published in: on februari 8, 2013 at 2:33 e m  Comments (4)  
Tags: , ,