Segling & sjösjuka

Hatar att ge upp, Hatar att vara svag. Men vattnet än en gång på väg att besegra mej.

Skriver än en gång för jag kan inte simma. Min första simskola slutade i förskräckelse när vi sjuåringar skulle stå i en ring hållande varandra i handen. Med unga simlärare som stod med jämna mellanrum med oss i ringen. Vi skulle lära oss doppa huvudet. Under skratt och glada tillrop skulle vi hoppa upp o ner och var tredje hopp skulle vi få huvudet under vattnet. Med hjälp av simlärarna som mer eller mindre drog ner oss. Jag var kort till växten och stående på tåspetsarna fick jag precis hakan över vattenytan i bassängen varvid jag vid varje hopp fick näsan under vatten och kallsup efter kallsup. Försökte förtvivlat släppa simläraren hand men misslyckades. Tog rätt många ofrivilliga huvud-dopp innan jag slapp tortyren. Simma lärde jag mej aldrig. Om jag minns rätt slapp jag fullfölja den där simundervisningen. De flesta sommarlov spenderades i husvagn ute vid havet och jag älskade verkligen att bada i havet men simundervisning uteblev. Dessutom badade jag en gång men kusinen Per och detta i Möckeln som av någon anledning bildar djupa gropar på botten. Så om man vadade ut 30- 40 meter i knähögt vatten kunde man inte vada in samma väg utan då var där plötsligt en djup grop där man inte bottnande. Var väl sisådär 7-8 år vid detta tillfället och kunde alltså inte simma. Kusinen var jämngammal. Han visste om detta med groparna men inte jag. Där låg en stock ute i vattnet och den lockade oss att gå ut. Men in kom vi alltså inte och det tog nog ett tag innan de på stranden insåg  vår belägenhet. En större kusin offrade sig och simmade ut för att livrädda oss. Då var vi både nerkylda och rädda. Jag var ledsen och skämdes efteråt och inte gjordes situationen bättre av utskällningarna vi fick av kusinernas pappa. Förmodligen av vid detta laget rädda vuxna som bättre än vi barn insåg vad som kunde hänt. Värst just då i hela upplevelsen  var att den äldre kusinen Rosie var så sur på mej. Jag som såg upp till henne så mycket.

Under skoltiden antogs av lärarna att man lärde sig simma på sommarloven och först i högstadiet skulle ens färdigheter visas upp i prov. Då uppdagades det att jag kunde inte simma. Men fick jag någon undervisning? Nej, det hade ej lärarna tid med, de hade full upp med att ta tid på dem som kunde simma. Sen lades tiden ihop och delades med klassens antal elever och därefter ställdes tiden mot alla andra klasser inte bara i skolan utan i hela länet. Tyvärr för mej så hade jag i klassen ett par riktiga simmar det vill säga som satsade på simning som sport. De skällde om o om igen på mej under diverse former för att jag med min icketid på 25 meter drog ner klassens totala tid…………… *suck* Så Magnus Johansson jag ber härmed i efterhand om din förlåtelse för att jag sabbade klassens medeltid.

Som vuxen gjorde jag ett tappert försök att lära mej simma. Med hjälp av Monica Axelsson ( en helt underbar kompis)som tidiga söndagsmorgnar av någon anledning jag inte minns nu hade tillgång till ortens simhall. Hon gick fram o tillbaka utmed bassängkanten med en lång pinne som hade en ögla i änden. Den kunde jag grabba tag i när paniken kom. På så sätt lyckades jag till slut ta simborgarmärket. Så simtagen kan jag men rädslan för vatten finns kvar.

Nån gång på 80talet var jag på besök hos kusinen som livräddat mej en gång i tiden. Vi skulle åka upp till Loka och bada. Där fanns en stor ringlande vattenrutschkana och kusindottern Maria som vid denna tiden var mer vattendjur än flicka tjatade o tjatade på mej att även jag skulle åka ”det är jätteroligt och inte alls farligt” Så vad gör man. Biter ihop och försöker. Sakta sakta tog jag mej ner för rutschkanan och landade på fötterna i bassängen vars vatten annars nådde mej till ljumskarna. Andra åket gjorde mej övermodig och gick lite fortare varvid jag landade på rumpan i vattnet, fick huvudet under ytan och som lilla Maria sa ”svalde halva bassängen”…………….

När mina egna barn började simskolan var jag mycket tydlig med att påpeka för personalen i badhuset att jag – barnens mamma ej kunde simma och att jag ville övervaka undervisningen så mina barn ej drunknade. Kunde inte förstå hur de få simlärarna skulle kunna överblicka alla barnen. I genom alla simskolor och alla badbesök barnen gjorde i småskolan så var jag med i badhuset.  Personalen var helt underbar mot mej och försökte locka mej att deltaga i vuxensimskola på kvällen men jag hade aldrig tillgång till barnvakt………….. när barnen vart lite äldre provade jag vattengympa under ett par månader. Ledaren visste att jag inte kunde simma och bestämde var i bassängen jag skulle stå så hon kunde ha extra koll på mej. Tyckte det var roligt och trodde jag kände min begränsning. Rörelserna gjorde jag inte fullt ut om jag var det minsta osäker.  Veckorna gick och med tiden invaggades jag i en falsk säkerhet. En kväll blev jag övermodig och gjorde en övning lite för snabbt varvid jag slog runt och fick huvudet under ytan. Snabb insats från ledare + en karl som oxå deltog i vattengympan gjorde att jag kom upp ur bassängen men skadad var skedd. Sov inte på flera nätter av ren skär rädsla.

Om detta faktum i sej bidraget till min sjösjuka vet jag inte men faktum är att jag i stort sett alltid blir sjösjuk. Oavsett om det är på färja mellan Gedser & Rostock eller på Wasamuseet i Stockholm. Att då för fyra år sedan bli sambo med en seglare var en utmaning jag inte kunde motstå. Man skall ju bekämpa sina rädslor och höjdskräcken & svindeln kom jag över genom att deltaga i barnens fritid. Klättrade faktiskt på väggarna. Halmstad Klätterklubb lärde mej såååååå mycket.  Har när vi varit ute på vattnet med segelbåten visserligen badat men med flytväst och fastbunden med ett rep runt handleden. Gått bra så länge solen varit framme och ett av barnen med mej i vattnet. Men går solen i moln och vattnet blir svart då törs jag inte.

Sjösjuka är inget att leka med har jag dock blivit varse

https://3pa2.wordpress.com/2011/08/07/sjosjuka/

Så var det då segling som stod på programmet för denna helgen. Som tyvärr slutade med sjösjuka för min del. Stackars Mannen min. Googlade lite nu på morgonen om sjösjuka och om man kollar på båtchatter verkar det mest vara män som söker botemedel för deras sjösjuka kvinnor. Råd ges i form av tips på diverse piller de allra flesta på recept. Medans en del tips helt enkelt talar om att det ej går att bota sjösjuka utan det enda raka är att byta kvinna……………

Nåväl en del fina foton fick jag i alla fall……………….

Kollar ni fotona noga kan man se en eller två mörka prickar. Är minne efter Hovs Hallar 2010 då jag var med dotter när hon gjorde sitt slutarbete till fotoutbildningen. Prickarna kommer sig av skit vi fick in i kamerorna – vulkanaska från Island.

 

Annonser
Published in: on juli 29, 2012 at 12:33 e m  Comments (1)  
Tags: ,