Rastlös eller rotlös………. samt rådlös.


Rastlös eller vad? För rötter har jag än om jag känner mej rotlös. Har bott fler år borta än vad jag bodde på uppväxtorten som ändå borde kallas hemorten fast inte födelseorten!

Efter fyra år i Blekinge känner jag mej fortfarande bara som på genomresa. Kan lugnt konstatera att jag flyttat för många gånger i mitt liv. Oftast men inte alltid har flyttningen varit  pga av arbete. Fyra landskap har det hunnit bli. Småland Skåne Halland och så Blekinge.

Vill ständigt iväg. På resa eller på flytt. Oftast har jag rest & flyttat till  något snarare än från något ……… fast inte alltid. Oftast men inte alltid har jag skapat mej ett ”hemma” där jag bott.

Året i Hässleholm packade jag inte ens upp alla flyttlådorna. Som om jag redan från början visste att jag snart skulle iväg igen.

Vad gjorde mej sådan? Är det själen som ej kan finna någon ro eller är det törsten efter att se/lära mer som hela tiden driver mej vidare? Har jag gett detta vidare till mina barn? Är det i så fall en fördel de vinner på eller en belastande nackdel?

Är ju försent med så mycket. Kan inte skruva tillbaka tiden – det kan ingen. Kan ej ge barna ett ”helt hem” där de bott sedan de var små och som de alltid framöver kan återvända till som en trygg hamn när livet krisar. Inte kan jag själv eller barna leva i trygghet bland dem som känt oss alla våra  levnadsdagar. För visst är ett gemensamt förflutet en form av trygghet. Vetskapen om att man delar samma upplevelser och minnen även om ens nutid skiljer sig åt.  (Ett av orsakerna till facebooks succé där medlemmarna får återkontakt med gamla vänner……………..) Tänk att vara omgärdad av människor som vet allt om en och ändå tycker om en. Att vara accepterad & respekterad för vad man är. Att vara omtyckt villkorslöst. Är en ynnest och en gåva ej alla förunnat.

Är det åldersnoja att fundera över sitt eget förflutna och oroa sig inför den annalkande ålderdomen? Att i allt detta grunnande få ångest inför den totala ensamheten…….. Ni har väl alla hört sången om kvinnan som bakat och dukat inför sin födelsedag men som bara väntar och väntar i sin ensamhet för ingen har tid att komma………

Paniken ligger farligt nära när tankarna väl börjat snurra. Inte så att jag missunnar mina barn en framtid och ett liv. Men chansen eller risken är överhängande stor att de sprids till olika håll i landet och så är jag totalt ensam på en obekant ort utan vare sig släkt vänner eller umgänge.

Hur kunde jag välja så tokigt i mitt förgångna att ensamheten skulle bli min enda framtida följeslagare? Eller är jag en fruktansvärd hemsk människa totalt omöjlig att ha att göra med så jag inte förtjänar bättre?

Att vid 55 års ålder känna sig totalt rådlös. Att inte se någon lösning. Att inte veta vilken väg man skall gå eller vara helt utan den där ”plan B” som min vän i huvudstaden frågar efter. Det är som om någon högre makt dragit undan mattan för en och hur man än försöker kommer man inte upp på benen igen.

HJÄLP Hur skall jag kunna ha en Plan B när jag inte ens har någon Plan A!!! När jag omgivit mej med personer som sagt åt mej att ”inte grubbla så jädrans mycket”  ”att det ordnar sig ändå” ”det löser sig”

Jo pyttsan sicket skitsnack. Var och en får väl se om sitt eget hus och ordna det bäst en kan för sig. Att alltid vara beredd på det värsta och strukturera upp sitt eget liv efter bästa förmåga. Gjort misstaget mer än en gång i livet att slappna och släppt garden inför livet…………

Eller som mor min sa när jag var liten ”det går över tills du gift dej” Inte fasen blev jag gift inte……… Även det måste ju vara helt o hållet mitt eget fel. Vrångkärringar får inget frieri, så det så.

Över alla under så har mina barn vuxit upp till kloka mogna vuxna människor. Som ej tvekar att säga mej sanningens ord. De stöttar och tröstar på tusen olika sätt visande mej sin kärlek. Visst tror jag dem även om det är så svårt leva. Som sonen sa ”Bry dej inte om och ta inte åt dej av orden sagda av människor som inte tycker om dej. Lyssna och ta åt dej av orden som sägs av oss som tycker om dej”

Upprepar dem sakta för mej själv om o om igen. Tar ett djupt andetag, torkar tårarna och försöker överleva ett tag till.

Annonser
Published in: on juli 13, 2012 at 2:55 e m  Comments (1)  
Tags: , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://3pa2.wordpress.com/2012/07/13/rastlos-eller-rotlos-samt-radlos/trackback/

RSS feed for comments on this post.

One CommentLämna en kommentar

  1. Klok son du har!!
    Nä inte kan man ta tillbaka beslut och handlingar… Det är svårare att i vuxen ålder skaffa sig nya vänner! De allra flesta av de vänner jag har är de jag lärde känna i skolåldern…! Sen HAR jag även fått goda vänner här i Avesta, det har jag. De jag umgås med nu är de som har samma intressen som mig och som jag träffat tack vare dessa intressen.
    Annars sägs det ju att lättaste sättet att få nya vänner är genom att man har små barn och/eller hund!
    Barn – det har vi redan ”avverkat” både du och jag, och hund… tja, vill/kan man inte ha nån hund så är ju det inget alternativ..!!
    Men det här med intressen… det KAN vara ett bra sätt att träffa nya! T ex gå kurser eller sätta in en annons i lokaltidningen om att vilja starta/gå med i en syjunta eller liknande.
    Jag önskar att jag kunde liva upp din dag så du fick lite mera hopp, idéer och tankar på hur du kan förbättra ditt liv!! Men en styrkekram skickar jag till dig i alla fall!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: