Segling & sjösjuka

Hatar att ge upp, Hatar att vara svag. Men vattnet än en gång på väg att besegra mej.

Skriver än en gång för jag kan inte simma. Min första simskola slutade i förskräckelse när vi sjuåringar skulle stå i en ring hållande varandra i handen. Med unga simlärare som stod med jämna mellanrum med oss i ringen. Vi skulle lära oss doppa huvudet. Under skratt och glada tillrop skulle vi hoppa upp o ner och var tredje hopp skulle vi få huvudet under vattnet. Med hjälp av simlärarna som mer eller mindre drog ner oss. Jag var kort till växten och stående på tåspetsarna fick jag precis hakan över vattenytan i bassängen varvid jag vid varje hopp fick näsan under vatten och kallsup efter kallsup. Försökte förtvivlat släppa simläraren hand men misslyckades. Tog rätt många ofrivilliga huvud-dopp innan jag slapp tortyren. Simma lärde jag mej aldrig. Om jag minns rätt slapp jag fullfölja den där simundervisningen. De flesta sommarlov spenderades i husvagn ute vid havet och jag älskade verkligen att bada i havet men simundervisning uteblev. Dessutom badade jag en gång men kusinen Per och detta i Möckeln som av någon anledning bildar djupa gropar på botten. Så om man vadade ut 30- 40 meter i knähögt vatten kunde man inte vada in samma väg utan då var där plötsligt en djup grop där man inte bottnande. Var väl sisådär 7-8 år vid detta tillfället och kunde alltså inte simma. Kusinen var jämngammal. Han visste om detta med groparna men inte jag. Där låg en stock ute i vattnet och den lockade oss att gå ut. Men in kom vi alltså inte och det tog nog ett tag innan de på stranden insåg  vår belägenhet. En större kusin offrade sig och simmade ut för att livrädda oss. Då var vi både nerkylda och rädda. Jag var ledsen och skämdes efteråt och inte gjordes situationen bättre av utskällningarna vi fick av kusinernas pappa. Förmodligen av vid detta laget rädda vuxna som bättre än vi barn insåg vad som kunde hänt. Värst just då i hela upplevelsen  var att den äldre kusinen Rosie var så sur på mej. Jag som såg upp till henne så mycket.

Under skoltiden antogs av lärarna att man lärde sig simma på sommarloven och först i högstadiet skulle ens färdigheter visas upp i prov. Då uppdagades det att jag kunde inte simma. Men fick jag någon undervisning? Nej, det hade ej lärarna tid med, de hade full upp med att ta tid på dem som kunde simma. Sen lades tiden ihop och delades med klassens antal elever och därefter ställdes tiden mot alla andra klasser inte bara i skolan utan i hela länet. Tyvärr för mej så hade jag i klassen ett par riktiga simmar det vill säga som satsade på simning som sport. De skällde om o om igen på mej under diverse former för att jag med min icketid på 25 meter drog ner klassens totala tid…………… *suck* Så Magnus Johansson jag ber härmed i efterhand om din förlåtelse för att jag sabbade klassens medeltid.

Som vuxen gjorde jag ett tappert försök att lära mej simma. Med hjälp av Monica Axelsson ( en helt underbar kompis)som tidiga söndagsmorgnar av någon anledning jag inte minns nu hade tillgång till ortens simhall. Hon gick fram o tillbaka utmed bassängkanten med en lång pinne som hade en ögla i änden. Den kunde jag grabba tag i när paniken kom. På så sätt lyckades jag till slut ta simborgarmärket. Så simtagen kan jag men rädslan för vatten finns kvar.

Nån gång på 80talet var jag på besök hos kusinen som livräddat mej en gång i tiden. Vi skulle åka upp till Loka och bada. Där fanns en stor ringlande vattenrutschkana och kusindottern Maria som vid denna tiden var mer vattendjur än flicka tjatade o tjatade på mej att även jag skulle åka ”det är jätteroligt och inte alls farligt” Så vad gör man. Biter ihop och försöker. Sakta sakta tog jag mej ner för rutschkanan och landade på fötterna i bassängen vars vatten annars nådde mej till ljumskarna. Andra åket gjorde mej övermodig och gick lite fortare varvid jag landade på rumpan i vattnet, fick huvudet under ytan och som lilla Maria sa ”svalde halva bassängen”…………….

När mina egna barn började simskolan var jag mycket tydlig med att påpeka för personalen i badhuset att jag – barnens mamma ej kunde simma och att jag ville övervaka undervisningen så mina barn ej drunknade. Kunde inte förstå hur de få simlärarna skulle kunna överblicka alla barnen. I genom alla simskolor och alla badbesök barnen gjorde i småskolan så var jag med i badhuset.  Personalen var helt underbar mot mej och försökte locka mej att deltaga i vuxensimskola på kvällen men jag hade aldrig tillgång till barnvakt………….. när barnen vart lite äldre provade jag vattengympa under ett par månader. Ledaren visste att jag inte kunde simma och bestämde var i bassängen jag skulle stå så hon kunde ha extra koll på mej. Tyckte det var roligt och trodde jag kände min begränsning. Rörelserna gjorde jag inte fullt ut om jag var det minsta osäker.  Veckorna gick och med tiden invaggades jag i en falsk säkerhet. En kväll blev jag övermodig och gjorde en övning lite för snabbt varvid jag slog runt och fick huvudet under ytan. Snabb insats från ledare + en karl som oxå deltog i vattengympan gjorde att jag kom upp ur bassängen men skadad var skedd. Sov inte på flera nätter av ren skär rädsla.

Om detta faktum i sej bidraget till min sjösjuka vet jag inte men faktum är att jag i stort sett alltid blir sjösjuk. Oavsett om det är på färja mellan Gedser & Rostock eller på Wasamuseet i Stockholm. Att då för fyra år sedan bli sambo med en seglare var en utmaning jag inte kunde motstå. Man skall ju bekämpa sina rädslor och höjdskräcken & svindeln kom jag över genom att deltaga i barnens fritid. Klättrade faktiskt på väggarna. Halmstad Klätterklubb lärde mej såååååå mycket.  Har när vi varit ute på vattnet med segelbåten visserligen badat men med flytväst och fastbunden med ett rep runt handleden. Gått bra så länge solen varit framme och ett av barnen med mej i vattnet. Men går solen i moln och vattnet blir svart då törs jag inte.

Sjösjuka är inget att leka med har jag dock blivit varse

https://3pa2.wordpress.com/2011/08/07/sjosjuka/

Så var det då segling som stod på programmet för denna helgen. Som tyvärr slutade med sjösjuka för min del. Stackars Mannen min. Googlade lite nu på morgonen om sjösjuka och om man kollar på båtchatter verkar det mest vara män som söker botemedel för deras sjösjuka kvinnor. Råd ges i form av tips på diverse piller de allra flesta på recept. Medans en del tips helt enkelt talar om att det ej går att bota sjösjuka utan det enda raka är att byta kvinna……………

Nåväl en del fina foton fick jag i alla fall……………….

Kollar ni fotona noga kan man se en eller två mörka prickar. Är minne efter Hovs Hallar 2010 då jag var med dotter när hon gjorde sitt slutarbete till fotoutbildningen. Prickarna kommer sig av skit vi fick in i kamerorna – vulkanaska från Island.

 

Published in: on juli 29, 2012 at 12:33 e m  Comments (1)  
Tags: ,

Till och från jobbet 120727

Tystnaden var i det närmaste total när jag gick till busshållplatsen 06.20 i morse. Dimman låg tjock över landskapet.

Väl på bussen stoppar jag in musik i öronen. Denna morgon lyssnar jag på ”West of Eden”. Tyckte det passade min sinnesstämning bra.

Så här i semestertider är den annars fulla bussen i det närmaste tom. Vi är 6 modiga tappra fullvuxna som reser in till Karlskrona denna morgon och jag är nästan säker på att vi alla är jobbpendlare. Efter 18 månader känner man igen dem allihop. Lite skillnad mot den bussen som går när väl skolorna är i gång. Full med arbetare och nästa buss en halvtimme senare full med skräniga ungdomar. Så vad sysslar då vuxna med när de busspendlar. Tja denna morgon läser en kvinna morgontidningen – BLT. En karl strax framför mej tittar på sport i sin mobiltelefon. En ung kvinna sminkar sig – måste säga att det är en balansakt i den krängande bussen som man får lov att beundra. En annan ung kvinna smuttar på något ur en medhavd thermo-mugg, tycker mej känna en svag doft av kaffe. Den andre karlen i bussen verkar sova. Lugnt och skönt med andra ord. Bussresan går som på räls utan incidenter. Väl inne i stan strax efter 7 syns inget av dimman. Förväntas bli sol o ca 25 plusgrader men än orkar inte solen igenom riktigt.

Går genom den vackra Hoglands Park. Conditoriet ”Gylles” är redan öppet så jag går in för att köpa ett bröd.Alltid lika glittrande glada morgonpigga expediter där inne.

Hela väskan blir full av underbart gott doftande bröd.

Ljudet runt omkring mej skvallrar om en stad som håller på att vakna till liv. Kuttrande duvor, slamret från lastbilar som levererar varor till Hemköp. Bilar som susar förbi mej i en aldrig sinande ström. Har nästan promenerat ända upp till jobbet när jag viker runt sista hörnan och där STÅR ” den”. En ljuvligt vacker liten bil som får mina ögon att tårar av ren nostalgi-kärlek. Rentvättad och som det verkar nypolerad. Just en sån röd har jag ägt en gång. Åhhh svunna dagar.

Det här kommer att hålla mej leende hela långa arbetsdagen.

När jag väl slutat och beger mej hemåt skiner…….. nej bländar solen från en klarblå himmel och temperaturen är + 26 grader minst. Karlskrona innerstad har fått ett nytt hårt kritiserat system för betalningar av parkering i innerstan. Detta gäller alla boende i Sverige – var visst för krångligt att översätta infon om betalsystemet till engelska & tyska och Euro gick visst inte heller att betala med! Så i nuläget slipper turister betala. Men detta får de själva ta reda på om nu någon finna tillgänglig som vet hur det förhåller sig. Allt helt i riktlinje med att Karlskrona stad inte tycks vilja ha några turister alls. Att jag inte är ensam om den slutsatsen kan man då o då förstå läsande BLT:s insändare som klagar på än det ena än det ändra nu senast den ogästvänliga gästhamnen. Kanske dags för Karlskrona Kommun att ta ner skylten……..

Åtminstone denna!!!!

Sån tur att platsen där jag väntar på rätt buss hem ligger i lummig grönska som skänker skugga. Olidligt varmt och trots att jag ser hur flaggorna borta vid Karlskrona järnvägsstation vajar i vinden så känner jag inte tillstymmelse till fläktande.

Sval buss hem med endast ett fåtal resenärer. Folk har väl annat för sig i värmen än att åka buss kan man tänka…….

Alltså bara för att Karlskrona står med på Världsarvslistan så kan man ju inte som kommunpamp luta sig tillbaka och tro att detta i sig räcker för att locka till sig turister & deras plånböcker. För att vara en kuststad men en riklig övärld så märks inte detta ett smack!. Var är alla uteserveringar vid vatten? Tacka vet jag Halmstad……….. Var är en sandstrand/klippstrand mitt i stan? Asch åk till Helsingborg istället. Kunde ju blitt så bra men varför GÖRS inget?

Nu skall i allafall jag ha en veckas semester och jag skall utnyttja varje timme till max. För det står skrivet i stjärnorna när jag får semester näst. Min tjänst går ut siste september. Halvvägs hem alldeles vid Hjortahammars vägskäl, ja busshållplatsen heter så (brukar förresten se rådjur där på mornarna) ser jag nu två tappra trampande cyklister i värmen. Brunbrända och med fullpackade cyklar. Ser härligt ut. Även jag har faktiskt cykelcampat en gång i mitten av 90talet. Men det är en helt annan historia 🙂 kanske blir en blogg nån gång , vem vet.

Väl hemma och avstigen från bussen njuter jag av fågelkvitter och dofterna från kohagen. Underbara svenska dikesrenar där det faktiskt får blomma fritt.

Viker av in på gården och ler mot ödlan på altanstolpen.

Dagens citat 120723 ur min bokhylla

”Vi brukar snåla med ord som nåd, tacksamhet, välsignelse, förlåtelse och lidande för att de känns så stora. Men det vi underlåter att säga glömmer vi lätt bort och det förminskar oss som människor”

Citat är hämtat ur ”Den tredje åldern” skriven av Patricia Tudor – Sandahl.

En fantastisk bok för dem i min ålder. Boken är på 170 sidor. Jag har läst i den under ett års tid och kommit 3/4 och tar det med ro. Det är så djupa tankar, så starka tänkeväckande kapitel så jag måste ta det sakta och begrunda vad jag läst. Låta det ligga och gro inom mej och växa in i egna tankebanor. En del av det hon skriver känner jag igen och en del blir rena aha-upplevelserna. Medan en del är sånt jag aldrig ägnat en tanke men kanske borde tänkt på.

Patricia Tudor- Sandahl är leg.psykolog, psykoterapeut, fil.dr i pedagogik och har förutom denna boken skrivit en rad andra böcker.
Man kan lugnt säga att hon vet vad hon skriver om. Hänvisar ofta till källor vilket känns tryggt.

Så vad fick mej att köpa boken strax efter jag fyllt 50? Kanske raden i fetstil på baksidan ”Att åldras är inte särskilt märkvärdigt. Samtidigt är det mycket märkvärdigt. Det är det som är dilemmat”

Published in: on juli 23, 2012 at 7:01 e m  Comments (2)  
Tags: ,

Tankens kraft

Dina tankar kan ingen bestämma över. Ingen makt är stor nog att förbjuda dina tankar. Visst kan regimer, närstående, lärare o chefer påverka dej och försöka bryta ner dej för att du skall tänka i just deras banor. Men detta borde inte få förekomma även om jag är medveten om att det sker allt för ofta.

Detta att fritt uttrycka dina tankar är begränsade. Dels genom lagar & förordningar i samhället. Men även av moraliska & religiösa ”lagar”. Dessutom sätter arv & miljö hinder i din egen förmåga att fritt uttrycka dina tankar. Då har jag inte ens nämnt dina egna fysiska begränsningar.

Det är på olika sätt som människan tar sig för att uttrycka sina tankar. Genom det talande språket, teckenspråket, kroppsspråket och skrivspråket. Men även genom musik, konst, dans, hantverk och yrke. Hur alla dessa sätt sedan tolkas är upp till betraktaren som i sin tur tolkar olika pga av sina egna erfarenheter, kunskaper, arv & miljö. Det är inte alltid dessa tolkningar blir så bra. En del människor är helt enkelt duktigare än andra på att tolka precis som en del människor är duktigare än andra på att ge uttryck för sina tankar.

Stressade och otåliga människor har svårare att hålla fokus och tappar tråden oftare än andra. Känner man med sig att detta är ett problem får man helt enkelt skapa små tankestunder. Där man låter själen och kroppen komma till ro så att tanken kan löpa sina egna vägar utan att hela tiden hamna på sidospår. Om det sker i ensamhet på en kyrkobänk, klippa vid havet eller på en skogspromenad saknar betydelse. Alla är olika och finner bäst sin ”plats” till ro och eftertanke. Har man inte grepp om vilken ”plats” som bäst stillar en får man prova sig fram och inte ge upp i första taget. Tillåter man sig dessa tankestunder med någorlunda regelbundenhet kan man på köpet lära känna sig själv. Att komma till insikt om sitt innersta väsen. Att få se sina fel och brister i all sin nakenhet. Kan vara smärtande och skrämmande men samtidigt väldigt berikande. Att ha ett rikt inre liv kan vara mer värt än ett yttre rikt liv. Beror kanske på hur långt man kommit i livet vad gäller den inre resan.

Tror fullt och fast på att tankens kraft är så mycket större än vi tror. Så mycket större än vad vi använder den till. En positiv syn på livets skeenden gör livet lättare att leva. Att se tjusningen i de små tingen.

Var bra på det förr och kämpar på att bli det igen. Vet inte vad som hänt. Men någonstans på vägen ur spruckna relationer tappade jag en bit av mig själv. Var sådant kämpande att överleva och göra så rätt för andra att jag glömde bort mig själv. Men oavsett elände omkring sig får man försöka hitta glimtar av hopp, jag vet det nu. Istället för att se skavanker i ting se det vackra. Istället för att fokusera på skillnader mellan folk och en själv se likheterna. Ger man sig ”den på ”att klara av en uppgift så gör man det oxå. Med småländsk envishet kan man komma hur långt som helst. Med intuition och känsla för vibbar är det dock tyvärr allt för lätt att låta sig slås ner.

Nä här gäller det att ”spotta i nävarna” och ta nya tag eller det lite stillsammare ”ta ett djupt andetag” och härda ut ett tag till.

Med tankens kraft som ger en inre styrka skall här besegras både fysiska och psykiska hinder. Ett steg i taget. ”Så det så” som en Malmövän säger.

 

dessutom med en gnutta humor går det lättare

Det här blev en osedvanligt lång blogg men på pendelbussen från jobbet tänker jag sååååå bra. Avslutar med en engelsk gammal ramsa

”The wise old owl sat in an oak. The more he saw the less he spoke. The less he spoke the more he heard. GOD let med be more like that bird”

 

 

 

 

 

Published in: on juli 21, 2012 at 12:35 e m  Comments (2)  
Tags:

Regniga sommardagar

Jag tillhör nog en minioritet vad gäller väder för jag njuter av regn. Både milda ljumma sommarregn likväl som häftiga höststormar.  Visst, även jag kan klaga när kläder jag skall ha på jobbet hela dagen blir dyngsura på vägen dit, men ”shit happens” som nån sa 🙂

Finns en del som man kan njuta av lite extra under regniga sommardagar, som att bordet har fått en ny klatschig vaxduk

Och upptäckten av en ny glass som smakar alldeles underbart

När det regnar kan man med gott samvete stanna hela dagen i sängen och läsa en god bok.

”Den långa vägen hem” med rosa omslag skriven av Robin Pilcher fann jag på en av sommarens loppmarknader. Bilden på framsidan fick mej att dra slutsatsen ”Irland” vilket brukar borga för en bra bok.  Dock visar det sig att denna boken utspelas dels i Amerika och dels i Skottland men det var verkligen en god bok. Perfekt avslappnande för en regnig sommardag. Utspelar sig i nutid med lagom doser av styvsyskon-rivalitet, dödsfall, sorger, förälskelse, äkta kärlek och så kryddat med lite orkideér och rally…………. Läs den!

Annars kan man ju alltid köpa en lott och hoppas på ”att en dag händer det”……………

Trevlig regnig sommar på Er alla läsare runt om i världen.

Rastlös eller rotlös………. samt rådlös.

Rastlös eller vad? För rötter har jag än om jag känner mej rotlös. Har bott fler år borta än vad jag bodde på uppväxtorten som ändå borde kallas hemorten fast inte födelseorten!

Efter fyra år i Blekinge känner jag mej fortfarande bara som på genomresa. Kan lugnt konstatera att jag flyttat för många gånger i mitt liv. Oftast men inte alltid har flyttningen varit  pga av arbete. Fyra landskap har det hunnit bli. Småland Skåne Halland och så Blekinge.

Vill ständigt iväg. På resa eller på flytt. Oftast har jag rest & flyttat till  något snarare än från något ……… fast inte alltid. Oftast men inte alltid har jag skapat mej ett ”hemma” där jag bott.

Året i Hässleholm packade jag inte ens upp alla flyttlådorna. Som om jag redan från början visste att jag snart skulle iväg igen.

Vad gjorde mej sådan? Är det själen som ej kan finna någon ro eller är det törsten efter att se/lära mer som hela tiden driver mej vidare? Har jag gett detta vidare till mina barn? Är det i så fall en fördel de vinner på eller en belastande nackdel?

Är ju försent med så mycket. Kan inte skruva tillbaka tiden – det kan ingen. Kan ej ge barna ett ”helt hem” där de bott sedan de var små och som de alltid framöver kan återvända till som en trygg hamn när livet krisar. Inte kan jag själv eller barna leva i trygghet bland dem som känt oss alla våra  levnadsdagar. För visst är ett gemensamt förflutet en form av trygghet. Vetskapen om att man delar samma upplevelser och minnen även om ens nutid skiljer sig åt.  (Ett av orsakerna till facebooks succé där medlemmarna får återkontakt med gamla vänner……………..) Tänk att vara omgärdad av människor som vet allt om en och ändå tycker om en. Att vara accepterad & respekterad för vad man är. Att vara omtyckt villkorslöst. Är en ynnest och en gåva ej alla förunnat.

Är det åldersnoja att fundera över sitt eget förflutna och oroa sig inför den annalkande ålderdomen? Att i allt detta grunnande få ångest inför den totala ensamheten…….. Ni har väl alla hört sången om kvinnan som bakat och dukat inför sin födelsedag men som bara väntar och väntar i sin ensamhet för ingen har tid att komma………

Paniken ligger farligt nära när tankarna väl börjat snurra. Inte så att jag missunnar mina barn en framtid och ett liv. Men chansen eller risken är överhängande stor att de sprids till olika håll i landet och så är jag totalt ensam på en obekant ort utan vare sig släkt vänner eller umgänge.

Hur kunde jag välja så tokigt i mitt förgångna att ensamheten skulle bli min enda framtida följeslagare? Eller är jag en fruktansvärd hemsk människa totalt omöjlig att ha att göra med så jag inte förtjänar bättre?

Att vid 55 års ålder känna sig totalt rådlös. Att inte se någon lösning. Att inte veta vilken väg man skall gå eller vara helt utan den där ”plan B” som min vän i huvudstaden frågar efter. Det är som om någon högre makt dragit undan mattan för en och hur man än försöker kommer man inte upp på benen igen.

HJÄLP Hur skall jag kunna ha en Plan B när jag inte ens har någon Plan A!!! När jag omgivit mej med personer som sagt åt mej att ”inte grubbla så jädrans mycket”  ”att det ordnar sig ändå” ”det löser sig”

Jo pyttsan sicket skitsnack. Var och en får väl se om sitt eget hus och ordna det bäst en kan för sig. Att alltid vara beredd på det värsta och strukturera upp sitt eget liv efter bästa förmåga. Gjort misstaget mer än en gång i livet att slappna och släppt garden inför livet…………

Eller som mor min sa när jag var liten ”det går över tills du gift dej” Inte fasen blev jag gift inte……… Även det måste ju vara helt o hållet mitt eget fel. Vrångkärringar får inget frieri, så det så.

Över alla under så har mina barn vuxit upp till kloka mogna vuxna människor. Som ej tvekar att säga mej sanningens ord. De stöttar och tröstar på tusen olika sätt visande mej sin kärlek. Visst tror jag dem även om det är så svårt leva. Som sonen sa ”Bry dej inte om och ta inte åt dej av orden sagda av människor som inte tycker om dej. Lyssna och ta åt dej av orden som sägs av oss som tycker om dej”

Upprepar dem sakta för mej själv om o om igen. Tar ett djupt andetag, torkar tårarna och försöker överleva ett tag till.

Published in: on juli 13, 2012 at 2:55 e m  Comments (1)  
Tags: , ,

Bad Gastein med Scandorama 9:onde och sista dagen

Alltid lika vemodigt sista dagen och kanske därför som denna blogg dröjt. Längtar ju bara ut igen och absolut ner till Bad Gastein igen även om många andra resmål lockar de oxå.

Så vaknade man då upp till Mors Dag. Som tur är reste jag ju med ett av mina barn och fick två ! paket. En liten liten vit ängel och så en hjärtformad plåtask med Mozart kulor. Hon vet allt vad mamma gillar, den tösen. 🙂

Suverän frukost i hotellet vackra matsal innan vi så ger oss ut på vägarna igen. I strålande sol kan tilläggas. Läser & löser suduki. – tror jag stavar det där jädrans korsordet olika varje gång – men ni vet väl vad jag menar.  Första rasten men toabesök på Baunanthal som vi har stannat på oräknerliga gånger. Inhandlar lite dryck & muffins av busskiosken. Tar foto på medresenärer och blir själva fotade. Säger det om igen, denna resan bjöd verkligen på trevligt ressällskap.

Ut på autobahn igen och ser man på – resans första och enda stau – pga vägarbete.

Ingen äkta scandorama-resa utan lite stau 🙂 Vi skojar och skrattar med de andra i bussen så att bussen står stilla märker vi knappt.

Lunch intas på Timmerdorferstrand, på en alldeles speciell restaurang där hela inredningen är marin

Vi till o med sitter i en båt och äter. Dottra vegetarisk lasagne och jag en sagolik god skink & ostsallad med ljuvlig balsam. På väg ut till bussen igen fann dottern en mycket trevlig sittplats i solen

En sån skulle man ha…………

14.20 kör vi så ut igenom exklusiva semesterorten Timmerdorferstrand. Stranden, gatorna vimmlar av rika människor. Butikerna har sanslöst höga priser. Även denna färjeöverfarten går snabbt och lätt precis som turen genom Danmark.  Först i Malmö stötte vi eller rättare sagt Maria – vår suveränt duktiga chaufför – på problem. Någon snillrik person hade satt ut möbler och räcken till en uteservering på den redan smala gatan utanför hotellet där vi skulle släppa av de resenärer som sover över i Malmö för hemresa först imorgon.  Lite handräckning kunde jag bistå henne med än om det var så lite 🙂

Väl på Öresundsterminalen hann vi med både toabesök och inhandlande av dricka & smörgås innan vi lastade in oss i anslutningsbussen upp till Blekinge.

Ja och så alla glada miner och till o med en o annan kram blev det när vi tog adjö av medresenärerna.

*suck suck* dottern och jag sneglar på varandra och säger nästan i kör ”Vart skall vi resa nästa gång?” För se det är just så med oss ”Scandoramare” att vi hela tiden tänker på nästa o nästa o nästa resa……………………..

 

Published in: on juli 6, 2012 at 5:31 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

Nostalgia Festival Ronneby 2012

I år vart det lite förändringar vad gäller Nostalgia som mest skulle märkas idag söndag. Båtarna är flyttade från Karlskrona till Ronneby. Dock nöjde vi oss med att bevista lördagen i Brunnsparken. I motsats till dagens regnväder bjöd lördagen på strålande sol. Vi kom ner mitt på dagen  – vilket innebär mindre bra för fotograferingens skull. Men ni får hålla till godo ändå med de foton som blev.

Gick med min 20åriga dotter som hade ögon för lite andra modeller än vad modern hade.Och nu syftar jag inte på män utan på bilar.  Kan väl säga att jag mer tittade på tyngre fordon och dottern mer på sportbilar 🙂

Om vi så startar med de tyngre …………

För mej med en bakgrund i Bilspeditionernas värld var detta rena julafton 🙂

Solen sken och värmde alldeles förfärligt, var mer än en besökare som slängde längtande blickar mot Brunnsbadets vattenrutchkanor som ni här skymtar långt bort……….

Vi avstod från grilloset och valde istället varsin kanelsnäcka & cocacola som fika. Hade turen hitta en tom parkbänk utmed vattnet där vi intog fikan samt vilade fötterna. Vi hade ju inte bara strosat runt en timme på Nostalgia utan även dessförinnan gått 6 km ner till Ronneby – jo tack foten är nu i så gott skick efter operationen att den klarar dylika ”promenader”

Som sagt dottern drogs mer till de lättare fordonen och de udda detaljerna 🙂

Tvåhjuliga fanns det även

Även hela husvagnsekipage

Och som sagt en o annan bil 🙂

Marknaden orkade vi oss igen ungefär halva mycke pga av värmen men även pengabristen. Det enda som inhandlades var en hatt till undertecknad som glömt ta på huvudbonad när vi gick hemifrån

Underhållningen förutom paraderande av fordon brukar vanligtvis vara mycket bra men i år vart det en rejäl FLOPP. Istället för några ”gamla godingar” som spelar just ”gamla godingar” hade de valt att ta dit Amanda Fonell en ung blondin som vunnit någon sån där stjärn-såpa på tv. Mer malplacerad kan man knappast bli. Vi gav henne dock chansen med två låtar men låtvalet hörde inte alls hemma på nostalgia + att ljudet var uruselt. Man hörde inte vad hon sjöng om det nu var medvetet eller ej. Läste någonstans att ansvariga hade valt artist för att dra dit mer barnfamiljer till Nostalgi men de har tydligen inte fattat ett dugg. De föräldrar som tar med barn & tonåringar på Nostalgia tar med barnen oavsett artist för de åker hit för fordonens skull. De föräldrar som inte är intresserade av fordon åker knappast hit och betalar dyrt inträde för att barna skall få se en halvtimme av en tv-kändis…………….. Stackars tös ………….

Hoppas verkligen på bättre artist/artister till nästa år. Vårt land har massor av äldre artister som kan riva av en gammal goding från 50-60-talet.

Published in: on juli 1, 2012 at 9:42 f m  Kommentera  
Tags: ,