Bad Gastein med Scandorama dag 2 av 9

Trots ovanligt hårda sängar har vi sovit gott. Vaknade halv sex – förmodligen trodde kroppen min att det var arbetsdag! Enligt tv-nyheterna skall det bli 26 plusgrader neråt Tyskland idag 🙂 dessvärre har Italiens norra delar drabbas av jordbävning. Dottern och jag tittar på varandra och tänker samma sak, jädrans tur vi inte skulle åt det hållet. Som vanligt när man besöker Hotel Ramada i Kassel serveras en helt outstanding frukost. Dottern njuter av sin favoritvariant av frukost – äggröra & vita bönor. Soligt och varmt redan när vi äntrar bussen för avfärd från Kassel. Strax efter start möts vi synen om poliser & avspärrningar. Som tur är har vi en välinformerad guide som har att berätta om Kassel Maraton som skall gå av stapeln just denna söndagen. Innan vi hunnit tagit oss ut från Kassel har vi således sett hjorder av löpare & inlinesåkare som förbereder sig inför loppet.

Vi konstaterar att flertalet av bussens passagerare så här i början verkar vara både glad och trevliga. Borgar för en bra resa med andra ord. Läser i min deckare medans flertalet av medresenärerna slumrar. Vid dagens första rast är det ovanligt lång kö till toaletterna vilket dock inte kan få vårt glada humör att dala. Hur motsägelsefullt det än låter så är det en fröjd att gå på toa längs autobahn. Här hemma i vårt land kostar oftast allmänna toaletter 5:- om man nu lyckas hitta någon vill säga. Har man turen att finna någon så är oftast toapappret slut kanske av den enkla anledningen att det ligger slängt på det våta urindoftande golvet. Tvål, varmvattet och pappershanddukar är ytterst sällsynta.

Toaletterna på rastställerna utmed de tyska autobanorna är rena och doftar gott. Där finns alltid  handdukar/handtorkar och tvål samt givetvis toapapper. Allt under översyn att ständigt närvarande städpersonal. Inte nog med det, efter du uträttat behov så viftar du lite elegant med handen i luften strax ovanför toa och då spolar stolen, strax efter spolningen snurrar sitsen igenom rengöringsfilter. För ovana damer kan just detta ställa till en överraskning. När damen ifråga viftar alltför yvigt med händer och kläder under själva uträttandet av behov så spolar ju toaletten och sitsen snurrar därefter. Inte ovanligt att man hör högljudda iltjut följt av hysteriskt fnitter från båset bredvid och man kan ana att damen ifråga fått en kalldusch i nedre regionen samt en åktur 🙂 . För allt detta betalar du 0.70 Euro som du stoppar i ingångsautomaten.

För kvittot kan du sedan handla i rastplatsens butik. Så för cirka 2 :- får du lätta på trycket, inte illa eller hur?

Idag blir lunchen i det vackra Waldgasthof strax utanför München. Bussen tar oss förbi de långa fälten med humleodlingar och in på snirklande småvägar fram till en ovanligt mysigt matställe.

Här inne intas lunchen i Scandoramas regi. Vi som inte orkar både stor lunch och tre-rätters middag varje dag köpte varsin macka på sista raststället. Jag har varit med om stopp här på tidigare resa och vet därför vad som händer ifall man tar stigen förbi gästgiveriet och nerför på skogsbacken. Man kommer nämligen efter ett par minuter ner till en ljuvlig liten kyrka och därutanför i solskenet intar dottern o jag vår lilla lunch.

Vi närmar oss nu Österrike och jag plockar fram min karta. För visserligen har vi varit många gånger förr i Österrike men efter Rosenheim tar vi av för oss nya vägar och jag vill ha någorlunda koll på var jag befinner mej. Guiden Pär går runt och tar upp bokningar för utflykterna. För oss blir det bara en och det är en heldagsutflykt till Salzburg. Skall bli spännande. Hade jag rest med sonen eller mannen hade det förmodligen blivit en annan sorts resa. Misstänker att utflykten till Örnnästet hade blivit av för mig då. 🙂 Solen har gått i moln när vi så tar den sista rasten för dagen.

Att solen gått i moln gör inte ett smack för det är här på rastplatsen vi får vår första glimt av de snötäckta topparna av Alperna.

Är framme vid vårt hotel i Bad Gastein vid 18.30. Fick ett stort rum på femte våningen med balkong och en helt sanslöst vacker utsikt. Hinner tvätta av oss och byta kläder innan middagen 19.00. Sitter med de trevliga Motala-systrarna. Middagen består av en salladsbuffé, potatissoppa, Fläskkarré med rösti för mig och Forell & potatis för dottra samt glass med vispad grädde till efterrätt. Övermätta och med stor nyfikenhet bestämmer vi oss för att gå en promenad inne i Bad Gastein. Sagt och gjort , vi bytte snabbt om och gav oss nerför backen. För backigt är Bad Gastein minst sagt. Tog oss ända ner till det berömda högt brusande vattenfallet.

På vägen fann vi det som får våra ögon att glittra alldeles extra, eller vad sägs om denna vackra väskaffär som jag drogs till?. Dotter däremot lockades av något helt annat……………..

Tillbaka på hotellet hämtar vi en kall läsk i baren och uppe på rummet igen hittar dottern en film på tv ”Ironman 2” dubbad till tyska som hon tittar på.

Klockan är inte mer än 22.30 men vi slocknar fort efter denna händelserika dag.

 

 

Bad Gastein med Scandorama dag 1 av 9

Dag 1

Lite har vi i alla fall sovit även om vi gick upp redan 03.50 för att starta vår semester. Packat hade vi ju gjort redan kvällen innan. Fick skjuts av Mannen & sonen med flickvän  ner till stationen där anslutningsbussen plockade upp oss. Alltid lika trevligt bli avvinkad när man skall iväg. Känns tryggt ha någon hemma som väntat på en. Denna gången hade vi sån tur att bussen startat redan uppe i Kalmar och var därmed i det mesta full. Inga fler stopp utan raka vägen ner till Malmö och Öresundsterminalen. Var nere vid terminalen redan 7.00 och beräknad avgångstid ut i Europa var 8.15 så vi hade god tid på oss. Kunde i lugn o ro gå på toaletten samt inhandla varsin dubbelmacka. Det enda vi hittills hade ätit var ett rött äpple som vi delade på i höjd med Kristianstad.  Via stora skärmar fick vi besked vilken ”gate” vår buss med destination Bad Gastein stod. Hann innan vi lastade in våra väskor även hälsa på lite guider som vi haft turen få resa med vid tidigare resor.

Vi är bara 29 stycken på vår resa. Varför kan man undra? Men Bad Gastein är en rätt ny destination på Scandorama och det tar kanske lite tid för en ny ort ”att sätta” sig bland kunderna. Dessutom så är det bara maj, längre fram under sommaren kan jag tänka mej att fler har möjlighet resa. Faktiskt rätt skönt med så få medresenärer, man lär lättare känna varandra. På gott och ont. Jag som har så svårt känna igen folk till utseendet……….

”Boar” in oss på våra platser rätt långt bak i bussen. Bok, vattenflaska och korsordstidning är givet 🙂

Guiden Pär är lugnt sansad och med en behaglig stämma vilket alltid är trevligt lyssna till, dessutom förstår vi redan nu att han är väl bekant med Österrike. Chauffören Maria är en kvinna med stort Q och massor med humor. De bägge utgör ett bra team och vi förstår att detta blir en bra resa. Bägge är i min ålder eller åtminstone min generation vilket i allafall jag ser som en fördel.

Halvmulet på vår färd genom Danmark vilket passar alldeles utmärkt efterom vi slumrar till. Kom med färjan 10:45. från Rödby mot Puttgarden

Smart med skyltar vid inkörseln till färjan som just då visade vädret i Tyskland. Klarar överfarten utan sjösjuka. Toabesök givetvis. Handlade inget i shopen det är ju inte billigt längre som det var förr i tiden. Däremot delade vi på en tallrik fiskfile & strips.

Halvmulet även i Tyskland. Läser lite i min nya deckare som utspelar sig på Island. samt lyssnar på guiden Pär. Väl i Lübeck skiner solen och det riktigt känns ända in i själen – Vi har SEMESTER. Här har vi 45 minuters paus. De flesta väljer att äta lunch i scandorams regi medan vi väljer att sträcka på benen.

Vi strövar i sakta mak upp till en vackert torg där jag bjuder dottern på glass.

Fann på flera ställen denna affisch och det låter väl bra ”Ingen framtid för nazister”

Pratar lite med Maria chauffören  – så där kollegor emellan *skrattar*. Väl på bussen igen slumrar jag en stund och därefter löser dottern o jag gemensamt ett stort korsord. Bra för de grå hjärncellerna. Äter lite chips – på semestern får man vara onyttig. Eller hur?

Allerthal blir nästa rastställe utmed autobahn. Har varit här förr många gånger. Obligatorisk toabesök. Samt lite inhandling i butik. En tysk skvallertidning är ju aldrig fel. Varmare i luften men vad gör det vi åker i en skön sval buss. Beräknas enbart vara 20 mil kvar till övernattningshotellet i Kassel. Sista biten innebär en hel del information av guiden och så läser jag ut skvallertidningen. Framme i Kassel 19.30. Får ett fint rum högt upp på hotel Ramada. Tvättar oss och byter om. Känns bekvämare och fräschare så när man skall äta tillsammans i grupp vid bord med vita dukar. Buffé serveras och vi är inbokade till 19:30. Sitter tillsammans med ett par trevliga systrar från Motala-trakten. Äter länge o väl. Ramadas buffé är en favorit som vi haft nöjet njuta av förr.

Utsikten från vårt hotelrum är enastående vacker.

Det kolsyresatta vattnet hotelet bjuder på är gott vilket jag annars inte kan säga om alla kolsyresatta vatten. Fast vi är  både mätta och trötta kan vi inte låta bli testa dotterns nya resespel ”Mord”. Vilket var riktigt roligt.

Sovdags imorgon väntar en ny resdag

 

 

Dagens dilemma

Så efter ett par dagar hemma från jobbet pga nån form av magsjuka känner jag mej nu redo för det stora äventyret. Eller äventyr över huvudtaget. Varje resa är för mej en utmaning och ett äventyr. Allt blir ju vad man gör det till, eller hur! Älskar att resa. För mej är detta lika viktigt som syret vi andas. Jag behöver dessa nya intryck för alla mina sinnen för att inte stagnera. Vill utvecklas och lära så länge jag lever och detta gör jag bäst genom att resa. Har inte blivit så mycket av resor de senaste åren tyvärr men nu måste detta bli till en ändring. Jag förgås och tynar sakta bort annars. Har provat på att resa ensam men det passar mej dåligt. Som tur är har jag en fantastisk dotter som ställer upp och reser med mej. Så även denna gången.

Jag är inte den som hastigt och lustigt griper en resbag och slänger ner lite håller om buller vad jag ska ha med. Nej här planeras nooooooga vill jag lova.  I god tid tages resväskor fram för luftning. Allt eftersom kläder tvättas och stryks läggs de fram för att ev komma med på resan.

Är fortfarande inte riktigt överens med den nya kameran men det tar sig. Fann Nikons hemsida på nätet och i chatt med supporten lovades jag en manual i tryckt version, fanns endast med en på dvd. Men att den hinner komma hit med post innan resan tvivlar jag på för den skulle skickas från Dublin!

Nåväl, dottra och jag hade här på morgonen en genomgång av vad vi tänkt packa med oss. Under överseende av Husets Herre

Strax uppstod så dagens dilemma. Vilka skor skall packas ner? Ett par lite snyggare så man kan gå på bar kvällstid 🙂 och så givetvis vandringskängorna – jodå jag kommer i dem trots fotoperationen eller kanske tack var operationen skall tilläggas. Har provgått dem här hemma – inomhus – de senaste dagarna.

Men vad skall jag resa i? Hm…….. normalt så lever jag mer eller mindre i mina älskade vandringssandaler från april – september men vädret är inte riktigt sommar eller ens försommar dit vi reser. Har inhandlat ett par tygskor men de är liksom inte riktigt mej. Till o med Mannen tror att jag bättre skulle trivas i mina älskade sandaler.

För några år sedan när jag var på hemväg från Toscana stannade vi en natt i Arco strax norr om Gardasjön. Resten av sällskapet for på utflykt – båttur på Gardasjön. Men jag hade gjort det förr så jag valde istället att strosa runt i den lilla stan Arco som är ett klätter-mecka. Givetvis hamnade jag i en affär med enbart klättergrejer – köpte hem lite coola t-shirt till mej o barna. Detta var en av de sällsynta bussresor som jag gjort ensam. Utöver t-shirt fann jag även ryggsäck modell mindre 🙂 som jag bara inte kunde motstå. Tanken var lite att ha mobiltelefonen i den men så har aldrig blivit. Nu passar den alldeles utmärkt som väska till min nya kamera.

*pust* svettigt det här med packning inför alla eventualiteter. Vi har ju dels tänkt strosa på stället vi skall bo men även i någon lite större närbelägen stad. Men vi tänkte även åka upp på högre höjder och packar därför ner både vandringsstavar mössa o vantar. Hm……… får nog ta mej en kopp the och fundera lite

Undrar ni vart vi skall resa? Trodde det var uppenbart.

Givetvis till mitt älskade Österrike. Men denna gången blir det inte till den lilla byn Alpbach i västra Österrike. Har varit där 8 gånger med Scandorama. Nej denna kommer vi att befinna oss lite mer i mitten av landet närmaste bestämt Bad Gastein.

http://www.gastein.com/de/service/wetter-webcams/360deg-webcam-bad-gastein_w101037

Även nu  reser vi med Scandoramas bussar och bland annat skall vi se Salzburg och slottet där Sound of Music spelades in. Skall bli roligt. Hoppas givetvis på bra väder men det spelar inte så stor roll. Maten drycken musiken och framför allt omgivningens vyer gör att resan blir helt underbar.

Reser tidigt lördagmorgon och blir borta 9 dagar så bloggen ligger tyst tills jag är hemma igen men lovar sedan utförliga reseberättelser.

Published in: on maj 17, 2012 at 12:08 e m  Comments (5)  
Tags: , , , , ,

Våra älskade dansband.

Fann i mina gömmor ett album med vykort och inte vilka vykort som helst utan Dansbandsfoto. De brukade ligga i en hög framme vid scenkanten.

På sjuttiotalet var jag ute o dansade och det var folkparker samt Folkets hus som gällde. Bjärnums Folkpark, Folkparken i Osby – Grottebacken. Stjärnborgen vintertid i Älmhult och sommartid var det Silverdalen, Balders Hage i Häradsbäck, Sommarlust i Kristianstad, Folkets Hus i Strömsnäsbruk,  Björksäter Hässleholm, Valje Nöje, Ekebo utanför Ängelholm. Åkte dit det gavs skjuts och vännerna ville åka. Ibland var det någon kille/tjej som lockade och ibland var det dansbandet som lockade.

Trasthinis kom från Ryd och var den orkester som spelade allra första gången jag var i Stjärnborgen. Åkte buss dit och hem. Gick speciella dansbussar från hemorten. Mycket bekvämt och framför allt roligt. Lärde känna många nya, både killar och tjejer. Särskilt en rar & rolig tjej från Delaryd som låg halvvägs till Älmhult hemifrån. Vi fick en särskilt bra kontakt och umgicks i flera år mest på dansställerna. Vi har faktiskt hållit kontakten om än sporadisk genom åren. Senaste åren lite mer intensivt – tack facebook för det.  Både Stjärnborgen och Silverdalen blev till slut offer för lågorna.

Nonnes orkester kom från Grimslöv och var ett sådant band som vi bland valde dansställe efter. En vänninna hade ”ihop det” med sångaren den bildsköne Nonne. Här stående längst till höger. Tror till o med att jag har någon LP skiva med Nonnes.

Bennys var en stor favorit för mej och minnet får mej fortfarande att le stort. Benny står upp längst till höger och var den som faktiskt lärde mej grunderna i ”bugg”. Det var så på denna tiden att oftast spelade två orkestrar non-stop.  Först den ene med två snabb låtar och sen den andre med två lugna låtar. När det var lugna låtar dansade jag – nån form av foxtrot kan man nog kalla det, fast ibland mer hasande och ibland mer marscherande, det berodde liksom på kavaljeren. Men så fort det blev en snabb låt så tackade jag nej när de bjöd upp, var helt enkelt för osäker. Detta la den uppmärksamme Benny märke till i o för sig inte så underligt eftersom jag satt på kanten till orkesterscenen. Han böjde sig ner och frågade varför jag inte buggade? ”Kan inte ” blev svaret. Nästa tempobyte och Bennys orkester vilade, så klev helt enkelt Benny ner och drog upp mej på dansgolvet där han visade mej hur……… 🙂 På så vis lärde jag känna denna orkestern lite bättre och dansandet med Benny upprepades några gånger. Dock var det inte alla Folkparksägare som såg med blida ögonen på att orkestermedlemmarna umgicks med publiken. Benny spelade sax och kanske startade min förkärlek för saxmusik här! I alla fall rev den där kroken upp en jumper för mej en gång 🙂 Bennys hörde hemma i Mönsterås och efter vad jag förstår är de fortfarande igång och spelar vilket är helt fantastiskt.

Jodå Visst finns det LP med Bennys i min skivsamling

Det var som sagt olika sätt att ta sig ut på dans. Dansbussarna som jag skrev om tidigare. Gick från Markaryd både till Älmhult, Strömsnäsbruk och till Bjärnum. Hade man tur kunde man  få bilskjuts eller när åldern var inne själv körde bil så kom man oxå till lite andra ställen. Eller så hade man sån tur som jag. En av mina bästa vänner hade en bror som spelade trummor i en dansorkester. Det var inte bara att man fick transport , man gick ju även in grattis – vilket alltid värmer ett hjärta från småland 🙂

Orkestern kom från Älmhult men spelade lite varstans i södra Sverige. Var bland annat med dem jag första gången kom till Valje Nöje. Och fick möte den arrangören med det långa vita skägget 🙂 vilket var en upplevelse bara det.

*************

Spelemannen tystnar inte

Älmhult 2008-03-04 | Uppdaterad 2008-03-03

Kennet Ferm är spelemannen som aldrig tystnar. Den professionella musikerkarriären är sedan länge över men någon timme varje dag håller han liv i takten.

Det glada gänget i Jonny Wittmars var ett av alla band Kennet Ferm spelat i genom åren. Från vänster, Bengt Karlsson, Jan Olofsson, Gösta Petersson, Torsten Johansson, Allan Wittmar. Och framför de andra Kennet Ferm.

Bläckblåset hänger bra på väggen numer. Hjärtat fixar inte riktigt ansträngningen men vill Kennet ändå blåsa i någonting…

Tyst trumma är perfekt för en trummis som inte vill ligga av sig men ändå träna varje dag. Kombinationer och virvlar kommer lätt för Kennet Ferm som under många år försörjde sig som musiker.

…så tar han till tvärflöjten.

FAKTA

– Inledde karriären i Dan Zildjians
– Lill-Ragges
– Fracke Håkanssons Kapell
– Bengt-Åke Skoogs
– Ulrik Lindholms Elektrosextett (genom lite elektriska kopplingar skulle vi spela i stereo, så marknadsfördes vi. Men så var det förstås aldrig förklarar Kennet Ferm.)
– Jonny Wittmars (startade som en kopia på Ulrik Lindholms för att det gick så bra, vi körde precis samma repertoar. Det var allt lite bräschigt tycker Kennet Ferm idag)
– Klas Lennarts Klubb (Ett Växjöband)
– Leif Bloms
– Avslutade karriären i Bengt Ferms

I några månader har han varit pensionär på riktigt, sålt sin radio&tvbutik och på allvar blivit den nya gubben på Fårö. Det är på den lilla halvön i sjön Möckeln han framlever sitt liv, bortglömd känner han sig inte.
– Efter ett liv som handlare och musiker stöter jag alltid på folk som känner igen mig. Som under en hjärtoperation där läkaren plötsligt berättade att han köpt massor av skivor av mig.
Just hjärtbesvären har satt stopp för bleckblåsandet. Men hans huvudinstrument trummorna, det han en gång var eftertraktad för bland de skånska och småländska dansbanden, kan han fortfarande slå en virvel på. Fast tyst. Träningstrumman ger inga ljud ifrån sig.
Musiken har hela tiden varit självklar i Kennet Ferms liv. Hela familjen Ferm i Bromölla spelade något, alla män kunde traktera dragspelet. Men Kennet vägrade, idag ångrar han ungdomens envishet lite. Istället blev det kornett och senare trummor i goss-orkestern.
– Förmodligen för att det saknades en trummis.
Idag, med medlemskap i nio dansband bakom sig och inhopp hos fler band än han gitter räkna finns många minnen. Ett av de klaraste, hur han träffade sin fru sedan 46 år under en fredagsspelning 1962 på nöjesstället Stjärnborgen i Älmhult. En träff som fick livet att ändra riktning, sedan dess är han Älmhultsbo.
Två år efter den där glada fredagskvällen föddes hans son Stefan och musikerlivet blev plötsligt svårt att kombinera med familjelivet.
– Ja, man får ju egentligen inget liv, inga närmare vänner förutom bandet. Det kan min fru intyga.
Att Kennets släkt inte räknade dansbandsspelandet som ett riktigt jobb, eller mer kärvt småländskt ”va e de för jävla jobb”, fanns där i bakhuvudet när han istället inledde sin handelskarriär. Kennet Ferm sålde sportkläder, cykeldelar, radioapparater och herrkonfektion innan han hamnade i musik, radio och tv-branschen.
– Jag hade ett teknikintresse och hade byggt lite förstärkare åt olika band. Det var jag som startade Jonny Wittmars och jag höll i utrustningen till exempel. Vår första ljudanläggning sålde jag förresten vidare till en liten tjej, hon satt på diskbänken och vippade på benen när hennes föräldrar gjorde upp affären.
Delarytjejen Kicki Danielsson växte ur de där förstärkarna ganska snart.
Sista spelningarna gjorde Kennet Ferm i bandet Bengt Ferms från Vislanda. När de skulle skaffa nya ”outfits” i den värsta 1970-talsstilen, fick det vara nog. Kennet hoppade av.
– Sedan dess har jag inte haft något behov av att ge mig ut och resa för spelningarna. Men spela det gör jag fortfarande. Jag hoppade in i Älmhults musikkår när de skulle hålla i vaktavlösningen för några år sedan vid slottet.
Hobbybandet JellyJam som spelade blues och jazz träffas då och då, har mycket kul och ger lite konserter runt om i bygden. Men ligger långt från den vanliga dansbandsrepertoaren. Det gråter inte Kennet Ferm några tårar över.

**********

urklipp från Smålandsposten 20080304.

Åhh ljuva ungdom, det var tider det.

Snart är försommaren här

Beviset för detta påstående är de växter som blommar i vår trädgård.

Har en Nikon systemkamera men när jag reser vill jag ibland kunna ha med en pocketkamera eller ja kompaktkamera som det heter nu för tiden. Har haft en Nikon coolpix L15 som faktiskt har tagit ganska hyfsade bilder. I stort sett alla foton under de 17 etapper av Blekingeleden som jag bloggade om 2010 är tagna just med Nikon coolpix L15. Kameran har dock ett fel och det är att den drivs med AAbatterier. Så när jag nu åter skall ut på resa tänkte jag byta upp mej och valet efter mycket vånda samt konsulterande av svärsonen ( som är utbildad fotograf) föll på en Nikon (vad annars) Coolpix S4100. Har inte hunnit läsa in mej på manualen och inte heller fotograferat med den. Tunnare och lättare än den gamla coolpixen och så laddas batteriet i eluttaget eller via datorn. Dessutom försedd med en ”touchScreen”………hm.

Därför drevs jag idag ut i trädgården för att föreviga lite blomster och samtidigt se hur bra den här kameran egentligen är. Jag har inte ställt in något inte heller valt motivet med särskilt omsorg utan i stort sett bara ”knäppt av”. Därför är förmodligen kvaliteen därefter.

Nåväl

Snart är försommaren här och här är bildbeviset

oooopppps det där var visst ingen blomma 🙂

Men väl ett tecken på att försommaren snart är här.

Vilken färg min nya kompaktkamera har? ………….. guld så klart. På Lördagmorgon innan tuppen är vaken bär det av på bussresa igen och tills dess skall jag ha lärt mej ställa in kameran. Den har massor av finesser.

Cirkus i stan

Denna veckan har jag sett från fönstret i bussen på väg till jobbet hur Cirkusen kommit till stan. Sett hur de rest tältet och sett elefanterna på bete. Cirkus Scott  med Robert Bronett är i stan.

Detta fick mej att minnas Cirkusbesöken när jag var barn. Brukade få gå med pappa och det var en stor händelse. Minnet är aningen blekt och när jag försökte minnas slog det mej att någonstans hade jag ett gammalt cirkusprogram sparat. Är man samlare så är man………

Jodå hade en hel pärm där program av diverse slag ligger i plastfickor. Cirkus Scala hette cirkusen jag fick besöka som barn. Hade flera stycken program. Detta är det äldsta från 1964.

Cirkustältet var ju betydligt mindre än dagens gigantiska. Husvagnarna mera spartanska och en del såg misstänkt ut som hemmabyggen. Djuren var fler och mer exotiska.

Minns inte så mycket. De flesta uppträderna har bleknat. Förutom ett fåtal. Bland annat där en knivkastande man bad om assistans ur publiken. Där han till slut valde ut en dam sittande närmast manegen, hennes barn grät ”nej mamma nej mamma” när hon lät sig ledes fram. Jag vet inte om mina tårar kom av medlidande med barnen som var några år yngre än mej – jag var 7 år – eller om de kom av skräck för att knivarna skulle skada kvinnan. Minns bara att jag tyckte det var hemskt. Desto roligare var alla djuren och särskilt dromedaren var fin. Den stannade där pappa o jag satt, sträckte fram sin långa hals och nafsade lätt i mitt hår. Minns att det kittlade och att dromedarens ögon var stooooora och snälla. En tid efter fick jag reda på att Cirkuskaravanen krockat med ett tåg och att just dromedaren fick avlivas………… då grät jag. Syns en ritad markering som en dödsruna i programmet

Vet inte hur dagens program ser ut men visst är detta något alldeles extra.

Tittar ni i programmet punkt 4 så är Jimmy-Jonny barn till Cirkusdirektören Malte Johansson. Minns de killarna de var inte mycket äldre än mej. De är de två clownklädda killarna på bild 2.

Fann detta i en gammal Kristianstadblad.

****************

Cirkus Scalas grundare är död

Publicerad 5 februari 2003 15.12 Uppdaterad 7 juli 2010 1.27

Malte Johansson, Sibbhult, har avlidit i en ålder av 82 år. År 1945 startade han tillsammans med sina tre bröder Cirkus Rolando. 1959 sprängdes kvartetten och de två yngsta bröderna, Harry och Malte, startade Cirkus Scala, som sedan drevs av sönerna Jerry, Jimmy och Jonny. Under denna vinter har dock bröderna tagit beslutet att definitivt lägga ner Cirkus Scala, men cirkustraditionen en lever vidare inom släkten i och med att Malte Johanssons barnbarn uppträder som ryttare. Hans närmaste är makan Helli, Sibbhult, sönerna Jerry, Östanå, Jimmy, Hästveda, och Jonny, Varberg, samt dottern Jenny, Sibbhult. Kristianstadsbladet har valt att åter publicera den intervju med Malte Johansson som gjordes i samband med hans 75-årsdag. nnn Sibbhultsbon Malte Johansson, tidigare direktör för Cirkus Scala, kan blicka tillbaka på ett händelserikt liv i och utanför manegen. ”Minnenas arkiv” är välfyllt, och Malte har massor av historier att berätta. Om sin uppväxt, besvärliga arbetsförhållanden och stora framgångar. – Det var inte alltid en dans på rosor, men så här i efterhand var det den bästa uppfostran fyra grabbar kunde få, säger Malte Johansson om sin barndom. Yngst i en brödraskara på fyra växte Malte upp i ett otillgängligt skogsområde utanför Diö. Modern uppfostrade pojkarna, fadern arbetade som stuckatör. – Mor uppfostrade oss, men om vi hittade på jäkelskap talade hon om det för far och då blev det bassning när han kom hem från jobbet. – Det var naturligtvis inte roligt, men så här i efterhand har jag insett att det var den bästa uppfostran man kunde få. Barn som hittar på tokigheter måste få veta att de gjort fel, menar Malte som inte har mycket till övers för moderna uppfostringsmetoder. Fadern insåg så småningom att sönernas möjligheter till en yrkeskarriär inte var de bästa i Diö. Han sålde huset och familjen flyttade till Växjö. Det var också i Växjö som bröderna Johansson tog sina första, stapplande cirkussteg. – Mina två äldsta bröder, Gösta och Roland, började med frisksport och gick så småningom med i en akrobatgrupp. – Harry (tredje brodern) och jag ville naturligtvis inte vara sämre och tillsammans grundade vi Växjö kraftgymnaster, berättar Malte. När de kom hem till sin far och berättade att de ville satsa på en karriär inom cirkusen blev kommentaren kort och koncis: ”Det är ert beslut, och vill ni ha det så skall jag inte hindra er. Men kom ihåg att om det stundar kärva tider skall ni inte komma hem och be om hjälp”. – Far var hård, men rättvis. Och även om våra första år i branschen var tuffa så tog vi honom på orden. Vår stolhet förbjöd oss att be om hjälp, säger Malte. De självlärda bröderna fick en del jobb på tivoli och danstillställningar och 1936 kände de sig redo att ta kontakt med landets dåvarande cirkuskung, Henning Orlando. – Vi blev engagerade av Orlando ganska snabbt och han blev vår verklige läromästare. – Tydligen insåg han också att vi en dag skulle starta cirkus på egen hand och gav oss ett mycket värdefullt råd. Han sade: ”Vad ni än gör pojkar, så håll ut. Intresset för cirkus går upp och ner, men för den som aldrig ger upp kommer det att gå bra.” Henning Orlando blev den som hjälpte bröderna ut i världen. Först ordnade han jobb åt dem på den kombinerade cirkusen/teatern Hippodromen i Malmö. Därefter var det genom Orlandos kontakter med agenter i Danmark som National Scala i Köpenhamn tecknade kontrakt med Malte och hans bröder. – Plötsligt började allt gå som på räls. Vi reste under artistnamnet Rafnistas, fick kontakt med tyska agenter och i slutet av 30-talet var vi på plats i Dresden. Rafnistas hade engagerats som ”blixtakrobater” av ”Haus Vaterland” i den tyska staden. Under tiden i Tyskland skördade bröderna Johanssons stora framgångar, men kom också i kontakt med nazismen. – Första gången vi konfronterades med den nazistiska ideologin var när vi övade in vårt program till ett stycke musik av en judisk kompositör. Under repetitionerna dök folk i SS-uniform upp och talade om att musikvalet var olämpligt och att vi var tvungna att byta ut stycket. En annan incident förknippad med nazismen var när Gösta Johansson besökte en frisör i Hamburg. – På den tiden hade vi alla långt mörkt hår, något som många hade varnat oss för. När Gösta kom tillbaka från sitt frisörbesök var hans utseende förändrat. Utan att fråga hur han ville ha sin frisyr tog barberaren fram en rakapparat och kapade håret, samtidigt som han sade: ”I dag har vi Tyskland, i morgon världen”. Riktigt obehagligt blev det när den tyska krigsmakten ville skriva kontrakt med Rafnistas om uppträdande på soldatförläggningar. – Vi vägrade skriva på, och förstod i samma stund att vi var tvungna att lämna Tyskland omgående. Annars skulle det vara för sent. Strax före krigsutbrottet var bröderna tillbaka i Sverige. Under en femårsperiod turnerade man som Rafnistas med en egen cirkusvarieté. 1945 kände man sig mogna att starta egen cirkus, som fick namnet Rolando efter Roland. – En dröm hade gått i uppfyllelse, ler Malte. Det gick bra för Cirkus Rolando, men efter en del meningsskiljaktigheter gick bröderna skilda vägar 1959. Gösta och Roland fortsatte med Cirkus Rolando, Malte och Harry grundade Cirkus Scala. Året efter gick Gösta bort, Cirkus Rolando var historia. Med ett koppel av internationellt erkända artister etablerade sig Cirkus Scala som en av landets främsta. – Framförallt fick vi massor av beröm för att vara den enda cirkusen som bjöd på mer än vad programmet utlovade, minns Malte och berättar att man alltid såg till att ha oannonserade extranummer i showen. Under turnerandet hade han träffat Helli, som också var i cirkusbranschen. Tycke uppstod och tillsammans fick de tvillingarna Jimmy och Jonny samt dottern Jenny. Helli hade sedan tidigare en son, Jerry, och alla barnen lotsades sakta men säkert in i manegen. – Det var helt frivilligt, men de hade naturliga förutsättningar och därför hade det varit fel om de inte fått en chans att utvecklas ytterligare, förklarar Malte. 1967 lät han Harry sköta Cirkus Scala på egen hand och började i stället turnera med sönerna. –  Jerry, Jimmy och Jonny hade ett framgångsrikt ryttarnummer och 1977 slog de igenom på allvar. Då vann de nämligen ryttarklassen vid cirkus-VM i London, berättar Malte stolt. Tretton års turnéliv tillsammans med sönerna hann det bli innan Malte drog sig tillbaka. Samtidigt tyckte Harry det var dags för ett generationsskifte i Cirkus Scala. – Johnny lämnade cirkuslivet, men Jerry och Jimmy beslöt sig för att föra familjen Johanssons cirkustraditioner vidare. I dag är de direktörer för Cirkus Scala, dottern Jenny har medverkat som luftakrobat och Jerrys hustru, Beverley Hill, fungerar som konferencier. Jerrys och Beverleys son Antony är redan en fullfjädrad ryttare och flera av Maltes barnbarn är på väg att bli cirkusartister. Själv bevakar Malte de yngre generationernas framfart på avstånd och kan konstatera att de har det bättre förspänt än vad han själv och hans bröder hade när de gav sig in i branschen i mitten på 30-talet. – Det fanns en tid då cirkusfolk inte var värda någonting. I dag betraktas vi tack och lov som rumsrena i de flesta kretsar, skrattar Malte som är övertygad om att hans älskade cirkus kommer att klara sig även i framtiden oavsett i vilken riktning konjunkturkurvan pekar. – Det går upp och ner i alla branscher. Men cirkus är konst för den breda massan. Ärlig konst som inte lever på bidrag, och som därmed aldrig ligger någon till last. Sådant vinner i längden. Anders Mårtensson********************

 

 

Published in: on maj 12, 2012 at 6:14 e m  Kommentera  
Tags: , , , , ,

Hallux Rigidis

Så är då min fotoperation avklarad. Vad hände och varför är bra frågor som jag dock inte har några bra svar på. Vet inte varför jag fick besvär med foten. Ortopeden har dock försäkrat mig om att jag inte på något sätt orsakat skadan själv. Inte genom allt bilkörande med tungt fordon & inte genom mitt ständiga trippande i högklackade skor.

Men för ett år sedan fick jag allt svårare komma ner med främst höger fot i en klacksko. Det sprängvärkte minst sagt i foten. Var hos vårdcentralen och fick rätt omgående röntgen och vidare till en ortoped. Under hösten blev foten allt stelare och smärtade allt mer.  Vintern har varit vidrig då jag till slut endast hade ett par skor som jag alls fick ner foten i. Mina älskade walkingskor från merrell.

Så här såg foten ut före operationen. Det enda som syns är en förstoring av leden. Där stortån går ihop med strålbenen. Normalt sett så vinklar du foten vid varje steg oavsett klackhöjd eller om du är barfota. På slutet kunde jag inte vinkla den alls utan stor smärta. Som jag förstår på ortopeden hade skelettet fått pålagringar så att det inte fanns utrymme för leden att jobba. Smärta kan man lära sig leva med och härda ut. Värre var det med fåfängan. Trivs bäst i högklackat & kjol. Kan inte tänka mig ha kjol utan högklackat. Har saknat den kvinnligare ”gången” man får vid klackskor. Kännt mej okvinnlig helt enkelt. Dessutom så gjorde skadan att jag kände mej osäker. Kände mig vinglig och snubblig fast jag varken vinglade eller snubblade. Sätta ner foten gick bra men att efter ha tagit steg med vänster fot och skulle lyfta höger var det liksom tvärstopp. Fick inte riktigt med mig foten. Den kändes som en betongklump, smärtade som om du kört in en lång spik rakt i tån. Fick djupt koncentrera mig vid gående. Verkligen tänka på höger fot hela tiden. Sätt ner, vila tyngden och ta steg med vänster fot, vila tyngden på vänster och lyft höger med platt rak fot/tåled, för framåt, sätt ner. Detta gjorde mig så trött. Dessutom sprängvärkte hela foten i viloläge.

Så den 16:e april opererades foten. Där ortopeden ”öppnade och rensade upp” . Syddes ihop och tejpades. Hemskickad utan sjukskrivning men man får ju vara hemma en vecka på egen sjukskrivning och detta var jag.

Fick en snitsig sko med kardborreband. Skulle ju upp och gå bums.

Så här linkade jag runt. Kände redan på uppvaket att jag kunde vicka på stortån. Vilken glädje. Kom på mig själv att ständigt vicka på tån. 🙂

Efter tio dagar var det dags ta stygnen. Jag jobbar igen och blir bara rörligare och rörligare. Glädjen över att operationen tycks ha gjort nytta är stor. Värk har jag fortfarande men en annan sorts värk som jag dels härleder till själva operationsområdet och till svullnaden. Provgår för mig själv på tå då o då och märker att jag kommer upp högre o högre på tå. Igår kväll kom jag utan problem i mina röda mockaboots med halvhög stabil klack så det går framåt kan man säga på mer än ett sätt. 🙂

Enligt vad jag förstår på ortopeden skall jag vara i full rörlighet efter 6 veckor och det låter mer än hoppfullt. Dock kan tydligen denna ”pålagring” återkomma och då återstår endast steloperation av tåleden. Måtte detta dröja några år – jag ber om det i varje kvällsbön. Fåfängan får jag leva med……………. Vill vara fin så länge det går. Ser fram emot en sommar i högklackade sandaler.

 

Published in: on maj 5, 2012 at 6:59 f m  Comments (6)  
Tags: , ,

Grunden till kontrollbehov

Vaknar okristligt tidigt för att vara ”arbetarens fridag”. Dottern står vid sängkanten och viskar ”Mamma, Lukas har kräkt och jag kan inte ta det”. Vissa mornar mår dottern mer illa än vad jag gör om morgonen och det klart att som den ”goda ömma moder” jag trots allt är, så går jag upp och hjälper henne. Katten Lukas är numera så uppfostrad att när han mår illa säger han till och försöker ta sig ut. Dock inte alltid han hinner ut innan han kräks. Precis som nu på morgonen. Låg kräk både på golv nere och i trappen upp samt i hallen uppe. Tog rätt på detta och dottern kunde somna om.

Jag däremot tyckte lika gärna jag kunde passa på göra lite nytta när jag ändå var uppe. ( tre jag i samma mening – kan inte vara riktigt svenska!) I lugn och ro utan att bli störd får man så mycket gjort. Väljer att sortera stället med ”viktiga papper” + högen med ”kom ihåg lappar”. Dessutom en enorm hög med tidningar. Tidskrifter går som en rundgång i mitt liv. Har svårt för att slänga det tryckta ordet. Min mamma köper fortfarande Året Runt, Allers, Hemmets Journal precis som hon har gjort så länge jag kan minnas. Ända sedan jag flyttade hemifrån i mitten av 70talet har hon samlat dessa på hög och så får jag dem när vi träffas. Givetvis läser jag dem. Därefter läser mina döttrar dem och tar recept & dylikt. De första 20 åren sparade mamma även morgontidningen ”Smålänningen” åt mej så jag kunde hänga med vad som skedde i hemorten. Numera räknar jag med att om det finns med ”bekanta” i tidningen så river mamma ur detta och sänder till mej. Tyvärr tenderar detta vara dödsannonser nu för tiden – ett bevis på att man blir äldre antar jag .   Själv köper jag diverse tidningar. En del slängs när de är lästa men så finns det en kategori som sparas. Till Vad kan man undra!  Antiktidningar, Restidningar och extra-tidningar exempelvis vid stora katastrofer eller Kungabröllop är sådant som hamnar på hög hos mej. Nu är som tur är Mannen lika mej i detta avseende. Här finns stora högar med olika sorters seglings-magasin.

Nåväl i mitt sorterade åkte en del till pappersinsamlingen, en stor kasse skall lämnas ner till Röda Korset och en liten liten hög hamnar hos dottern så att hon först får läsa dem innan de slängs. Det var i den senaste kategorin jag fann följande inringat:

”Jag minns tydligt när jag bestämde mig för att aldrig visa mig ledsen för andra. Jag stod på skolgården i mellanstadiet och några klasskompisar stod i en ring runt mig och slängde en tennisboll på min rygg. Det gjorde förstås ont, både fysiskt av den hårda bollen, men mest psykiskt  av att dem jag trodde var mina vänner ville göra mig illa och hånade mej. Vid ett av alla kasten ryckte jag till och då ropade en av tjejerna ”oj hon börjar gråta”! Då vände jag mig om och skrek argt åt dem, ”jag gråter inte”! Och så gick jag därifrån. Och då, då bestämde jag mig: ingen skulle någonsin få se mej ledsen eller utsatt. Och där började de orimligt ställda kraven på perfektion och kontroll att gro”

Skrivet av Marja Gerlofson chefredaktör i tidningen LevaPS

När jag läste detta fick jag en hård klump först i magen och sen i halsen. Kunde varit mina ord. Vissheten slog mig. JA så är det. Där och just då startade mitt behov av ha ”full koll” precis hela tiden. Och att allt skall vara på ”mitt vis”  hela tiden ( stackars barn och Man)  Åhhh visst har har jag bölat genom åren men mest för mig själv på nätterna. Visst har mina nära & kära sett mig gråta  och detta stundtals i floder. I sorg som aldrig tycks ta slut. Men det där med att inte låta någon se mina tårar gäller fortfarande. Vill absolut inte att någon obekant utomstående skall se min smärta oavsett om den är fysisk eller psykisk. Ser sådant som en stor svaghet och skäms ofantligt i långa tider om det någon gång skulle ske.

Published in: on maj 1, 2012 at 8:13 f m  Comments (1)  
Tags: , , , , ,