Med buss till Celle

För ett år sedan, alltså juni 2017 reste jag och dottra med Ölvemarks Bussresor ner till Celle Tyskland på en 4-dagars tripp.

Av olika anledningar skulle jag arbeta hela sommaren så detta var vad jag har hann med i semesterväg. När jag tittar tillbaka på resan så här ett år efteråt så kan man lätt tro att hela resan gick ut på att äta…. men gott var det.

På resan ner genom Skåne med sikte på Öresundsterminalen åt vi varsitt äpple. Väl nere på Öresundsterminalen för att byta buss passade jag på att köpa varsin smörgås som vi intog någonstans genom Danmark. Färjeöverfarten Rödby – Puttgarden gick smidigt, kav lugnt. Kollade runt i butikerna och handlade parfym bland annat.

Första stoppet var lunch-stopp i Heiligenhafen där medresenärerna eller de flesta i allafall intog lunch i Ölvemarks regi. Jag och dottern strosade runt i den mysiga lilla staden och fann ett fik där vi delade på en fisk-burgare.

Framme i Celle vid 17-00 tiden . Trevligt rum på Intercity-hotel centralt beläget. Ger oss ut i gamla stan för att finna ett matställe. Hamnar på en Italiensk restaurang där dottra äter Lasagne och jag Snitzel. Dryck  – härlig kall öl som synes.

Fredagen strosar vi runt i Celle och beskådar både kyrka och de gamla husen. ”Måste vara lite kulturella” som dottra säger.

  

Förmiddagens fika består av apfelstrudel med vaniljglass.

Eftermiddagen går åt till shopping och där finner vi SteakHouse Apache på en av gågatorna som bjuder på den mest fantastiska stek jag ätit på år o dar.

På lördagen följer vi med på en arrangerad utflykt till Hannover

Dagens första överraskning består i att vi upptäcker en stor loppmarknad i parken utmed kanalen i Hannover, Hann givetvis även med en fika med chokladkaka högst upp i Galleria Karstadt.

Efter relativt kort bussresa tillbaka i Celle men sommarvärmen gör oss törstiga så vad passar då bättre än ett besök i Celles alldeles egna Italienska glassbar

Här bjöds på dagens andra överraskning. Någon sorts musikfestival i stan. Gatorna är fulla av öl-stånd, mat-stånd och massor av musik

Kvällen blir sen. All musik, den heta sommarvärmen och den starka maten vi äter gör att vi sover extra gott sista natten i Celle.

Söndagen innebär hemfärd och väl uppe på färjan igen äter vi härliga danska smörrebröd.

Annonser
Published in: on juni 17, 2018 at 3:16 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

1987

På tv4 ikväll startade en ny serie som jag gav chansen genom att se första avsnittet och hade Ni varit bekant med mej så förstår Ni hur unikt detta är ….. serien är svensk. ”Hälsningar ifrån” och ikväll var året 1987. Ler och gruvar mej på en och samma gång. Så mycket man glömt och så mycket man kommer ihåg.

Tillbakablick med kläder, musik, inredning, mat osv som väcker upp ens egna minnen. Alltså en serie som jag kan rekommendera. Missade Ni detta så finns avsnittet på tv4 play.

Mitt 1987 det året jag fyllde 30 år hände en hel del i mitt liv. Jag flyttade norröver. Fick ett nytt yrke och en ny anställning. Började nämligen köra bokbuss. Bara tanken slå ihop två av mina största nöjen – köra tungt fordon och läsa böcker.

Särskilt modemedveten har jag aldrig varit, har haft min egen stil och säker med det. De uppsprayade håren, stora smyckena och enorma axelvaddarna var aldrig nåt för mej. All 80talsmusik tilltalade inte heller mej – höll fast i 60-70talsmusiken fortfarande då. Flygande Jacob tyckte jag absolut inte om och mikro hade jag ingen och har fortfarande ingen. Har klarat mej alldeles utmärkt utan.

Så saknar jag 1987…. njae inte särskilt. Saknade mina vänner från Kristianstad. Var rätt ensam i min nya stad. Tack och lov att jag hade min älskade Golden tik.

 

Published in: on april 12, 2018 at 8:02 e m  Comments (3)  
Tags: , ,

Andra andningen

Ålderns höst har infunnit sig för mej. Bra eller dåligt!

Svårt säga. Känner mest att ett inre lugn breder ut sig på ett sätt som aldrig funnits förr. Jag behöver inte längre ”göra något” för att det där lugnet skall lägra mej. Behöver ej djupandas, ej blunda, ej gå åt sidan, ej gråta ut… inget av knepen jag genom åren använt.

Hur detta kommit sej, hur jag kommit hit, är svårt att säga. Kanske är det bara ett resultat att jag för några år sedan gav upp kampen. Ville bara ha lugn och ro.

Skalade av ”måsten”. Avskaffade de onda känslorna såsom hat, ilska, stress. Tog tid men var inte fullt så svårt som jag trott. Absolut inte omöjligt som en del påstår och tror. Befriande att slippa sådant som tar mer energi än vad jag har. Har fortfarande mer att jobba med. Alldeles för mycket oro.

Så man kan säga att jag sparar på mina resurser. Eller i allafall gör ett gott försök. Vinsten är  mer tid och inre välmående.

Om detta nu har med åldern att göra är osäkert men anar att det är så. Eller kanske det helt enkelt beror på att jag rår mej själv efter att haft ansvar för barn de senaste 30 åren.

Helt klart en stor omställning som vid första anblicken är enbart negativ men eftersom det inte finns något valalternativ för man vackert inrätta sig på bästa sätt. Att enbart ha ansvar för sin egen person är oerhört ovant. Vem är jag? Vad är mina behov? Vad vill jag?

Har inga svar, hittills vet jag bara att helt plötsligt finns det för mycket tid. Dygnet tycks bestå av så otroligt många fler timmar.

 

 

Published in: on april 11, 2018 at 8:18 e m  Comments (3)  
Tags: ,

Gift vid första ögonkastet

Tittar på Gift vid första ögonkastet och kan inte låta bli tycka att de är oerhört modiga.

Har alltid ansett mej själv vara modig och numera även stark som person. Men jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant tv-program men skulle inte ställa upp även det inte sändes i tv.

För att jag skall ingå partnerskap/förhållande what ever så krävs attraktion. För att attrahera denna kvinna krävs stimulans av alla mina 6 sinnen.

Doften är viktig. Det första är väl den konstgjorda doften som typ rakvatten … inte för mycke är väl det som gäller där, Vill inte efter en kram själv dofta som karln. Men viktigare är ju den egna doften, svårt uttrycka hur jag vill karln skall dofta men till o med hans svettdoft bör vara tilltalande hur konstigt det än låter.

Smaken är väl mest kyssar som skall smaka gott. Smaka mer.

Synen av ”min karl” skall få mig känna stolthet att han är min, skall få ljumskarna att vibrera, skall få mej att le. Erkänner utan att skämmas att jag njuter oerhört av synen av en manlig kropp som tilltalar mej. Har duktigt med fantasi och den karln vars kropp tilltalar mej bärs med mej i mitt inre.

Hörseln uppskattar mjukhet i rösten men inget daltande, inget fjäskande, inget tramsande och absolut inte svordomar, hårdhet och hot. Dialekt och orden spelar mindre roll.

Känseln är ju främst den fysiska beröringen som jag vill ha mycket av, vill få utan bli tvingad utan krav med möjlighet att ge. Sen finns ju känseln utan beröring som man kan känna inom visst avstånd. Alla har ju en privat sfär omkring sig och det skall kännas bekvämt tryggt när karl kliver innanför den sfären.

Harmoni och ordlös kommunikation i det sjätte sinnet kan vara ögonblickligen men jag tror även att det kan växa fram

Det tar tid för mig känna  och framför allt för en karl att få tillgång till alla mina sinnen så att jag kan bli attraherad.

Jaja nu är jag inte totalt iskall även om det sagt så om mej. Kan visst det gå igång på alla cylindrar inom loppet av få minuter men då är kanske bara 1 eller 2 sinnen aktiverade och jag är sansad nog att inte låta detta styra mej. Visst är det härligt med attraktion och den kan ju bara trappas upp om det är rätt……..

Published in: on maj 8, 2017 at 12:10 e m  Comments (3)  
Tags: , ,

Dagens tanke om en ny partner

Har funderat/tänkt lite men det är inte hela sanningen för lägg därtill att jag läst en del och pratat en del med folk och lyssnat på media en del.

Inte bara just nu utan under lång tid. Detta har legat och växt till sig inom mej och på så vis kommer de flesta av mina bloggar till. Förutom de som är spontana reflektioner över livet i allmänhet.

Dagens fundering gäller singellivet på äldre dagar. Om att träffa någon ”ny” vilket inte är det enklaste – vilket alla som varit/är i den sitsen väl vet. Inte det enklaste ur flera synvinklar. Inte det enklaste för nu för tiden sitter de flesta inne när man passerat ungdomen, ja inte ”sitter inne” i bemärkelsen fängelse även om egna hemmet kan kännas som ett fängelse för den ensamma. Nej jag menar att nu för tiden så är tv/nätet/mobilen ett sätt att umgås som ur den negativa aspekten innebär att man inte får chansen träffa vänners vänner på samma naturliga sätt som i ungdomen. Därtill kommer åtminstone på mindre orter ”folkets öga” , där alla vet allt om alla eller i allafall tror sig veta allt om alla och bevakar alla singlar av olika anledningar. För att kolla så singeln skaffar sig en lämplig /godkänd partner – ingen gift, ingen för ung , ingen för gammal, ingen som är ute efter singelns pengar, ingen som singeln kan utnyttja…..osv. Vad andra anser vara den rätte för singeln är det sällan i praktiken. ”de skulle passa så bra ihop”…… ja det kan ju ingen veta förutom de två det gäller.

Det är inte bara ”gå ut o skaffa sej en karl” ett uttryck som de i fasta förhållande säger till mej ibland. Låter lite horaktigt som att de faktiskt föreslår att jag skall gå på gatan och sälja mej eller gå in till grannfrun och bara ta hennes karl. Faller talaren aldrig in att någon skall ju faktiskt låta sig ”bli tagen/skaffad”.  Jag brukar svara halvt på skämt ”Är inte så lätt, de har slutat sälja karlar på Pressbyrån” brukar bli rätt tyst då…

Om man inte är ute efter ett lösnummer, för det verkar lite trist nog vara lika lätt få i 60-årsåldern som i 20-årsåldern. Nej om man önskar sig ett förhållande. Ett öppet socialt officiellt förhållande. Så verkar det näst intill omöjligt.

Kraven är kanske fel ord Men sanningen är ju den att i 60-årsåldern vet man mer vad man vill ha, vad man mår bra av, vad man njuter av och framför allt vad man inte vill ha, vad man inte mår bra av, än man gjorde i 20-årsåldern. Visserligen är man mer kompromissvänlig men samtidigt kanske man inte är lika beredd på att foga sig som förr. Man är inte lika hetsig som förr, tar inte längre strid för vad som helst. Väljer sina strider med omsorg. Omsorg om sig själv och om partnern. Är mer rädd om partnern och tänker mer på partnerns känslor än man gjorde i 20-årsåldern. Men och det är ett stort MEN, För att komma dit – in i ett förhållande fodras att man lär känna någon.

Visst finns det de som även på äldre dagar säger sig drabbas av plötslig passion eller om Ni så vill den ”stora kärleken” och därmed handlöst kastar sig in i partnerskap. Ännu fler finns det som drömmer om just detta. Medans de flesta  är mer realistiska och inser att det inte kommer hända – kanske har de redan upplevt den stora kärleken , den förtärande brinnande passionen en gång i sitt liv. Kanske just därför har många bestämt sig för att aldrig mer ingå i partnerskap. Kanske har livet inte varit så enkelt eller så smärtfritt för många och därför vågar man inte chansa fler gånger. Många är märkta. Många är alltför självkritiska  – kanske som att väga upp för dem som aldrig är självkritiska alls. De orkar inte ta tag i livet igen kanske. De tror sig inte kunna bli attraherade av någon mer eller ännu hemskare att ingen skulle kunna bli attraherad av dem. Sorgliga tankar/insikter.

Det tar tid lära känna en ny bekantskap. Tid som de flesta inte har.  I 60-årsåldern har de allra flesta rätt stort socialt nätverk av arbetskamrater, barn, barnbarn ,grannar, gamla vänner osv Eller så är det precis tvärtom – en del saknar precis allt av detta. Oavsett är det lika lika svårt släppa in en ny bekantskap. Inte går man ensam ut på samma sätt som man kanske gör i 20-årsåldern. Chanserna att finna eller låta sig finnas av en ny partner är nästan obefintliga.

Det är här som kontaktsajter på nätet fyller en funktion. Åtminstone tjänar några pengar på de ensammas jakt efter närhet. Njae kontaktsajter lockar nog inte alla.

Vad återstår?

En gammal vän eller en gammal kärlek eller flört som söks upp. Där är mycket av ”lära känna” redan avklarat. Känslor som man hade förr blossar upp igen och gemensamma minnen ligger som en bra grund att bygga vidare på. Sägs inte utan fog att ”gammal kärlek rostar aldrig” Är bägge singlar så visar en aktuell undersökning att chansen är så hög som 72 % att dessa förhållande skall lyckas och bli ett hållbart sådant. Är den ena eller bägge ”gamla flammor” upptagna uppstår en rad komplikationer.

Dagens social medier som Facebook gör det lätt söka och finna gamla flörtar Lägg därtill Ratsitt, hitta.se och dylika sajter.

Det man inte vågade säga och göra för 40 år sedan vågar man i 60-årsåldern. Är inte så ovanligt som jag trott att bli uppsökt av en gammal flirt. Bra eller dåligt? Ja det beror nog lite på hur det där uppsökandet görs. Hur ens levnadshistoria varit sedan sist och hur benägen man är på att lyssna på den andre.

Det fanns ju något som gjorde att man en gång i tiden fann varandra, attraherades av varandra och gjorde att man en gång i tiden blev ett par. Eller om det inte gick så långt. Det fanns något som attraherade men aldrig fick förverkligas . Kanske finns detta kvar än idag. Sidor hos den andre som man tycker om och som framkallar ens egna goda sidor. Att det yttre förändrats tycks sakna betydelse för i ögonen själen hjärtat finner man den som man en gång haft känslor för. Känslor som kanske aldrig gått över utan bara lagts undan i malpåse.

Jag har lätt för att prata om alla ämnen med dem som jag kan prata med, Måste ”klicka” som det uttrycks. När jag berättat om gamla ”flirtar” som kontaktat mej så har endera jag varit oerhört förvånad eller så har den jag talat med blivit förvånad. Jag är en lojal person. Så de ”upptagna” män som kontaktat mej kan vara lugna, jag berättar varken för deras fruar eller andra vilka – med namn – som hört av sig till mej. Säger ”nån jag kände en gång”. det har hänt flera gånger de sista 10 åren att gamla flirtar och vänner hört av sig till mej och velat/ vill ha kontakt igen. Undrar varför och fått höra de mest underbara saker om mej själv som jag önskat att jag fått höra då/förr. Det är smickrande, lockande och väcker både känslor och tankar hos mej. Men varför sa de inget då? Ja svaren skiftar ”du var inte intresserad” ”du flyttade” – vilket jag gjort många gånger – ”du var upptagen” ”Jag hade ju redan träffat hon som blev min fru” ”jag vågade inte”. Ligger nog många sanningar i de svaren.

Tanken på ungdomskärleken lämnar de flesta av oss aldrig. Ofta tänks tankar hos många om hur det kunde blivit om ”om” inte funnits. Om livet inte kommit emellan. Eller om modet varit större.

När det gäller mej själv så dog min första kärlek i en bilolycka när jag var 16  men visst finns det flera karlar därefter som ibland poppar upp i minnet och tankarna ”vad gör han nu” ”vad kunde blivit”.

Nu är jag ingen som tar onödiga risker så ”nej” blir svaret på frågan ”kan vi ses” . Hårdare NEJ när karln numera är gift. Fast det klart man undrar ”varför just nu”.

Många par glider isär efter många år tillsammans. Särskilt vanligt visar undersökningar att det är när livet går in i ett annat skede, som när barnen flyttar hemifrån eller pensionen endera närmar sig eller redan trätt in. Man tar sig en god blick på sin situation och upptäcker att man vill mer i livet. Den närhet o gemenskap man haft med maken/makan finns ej kvar. Man har utvecklat andra egna intressen med tiden. Vilket egentligen inte är så konstigt. Alla människor i allafall de allra flesta går framåt och utvecklas. Att bägge i ett förhållande skulle utvecklas samtidigt och i exakt samma inriktning är inte så troligt. Då är det lätt att tanken på henne/honom som de en gång tände på/tyckte om /tyckte var intressant och så får de kanske reda på att just han/hon numera är singel och iden om att ta kontakt föds. Inte konstigt alls egentligen om man tänker efter lite. Rent mänskligt skulle jag nog säga.

Man får låta bli upprivas. Bättre lyssna lite och ta det hela som en komplimang. Ett beröm att man gjort sådant intryck på en annan människa att man finns kvar efter alla dessa år.

Men förvånad har jag blivit flera gånger. Hade ju ingen aning , då , förr……

Lite vemodigt sorgsen har jag blivit andra gånger. Då mina egna känslor oxå funnits då en gång i tiden men var för blyg för att visa……. och så kom livet emellan.

Tänker och säger som så: Ni som tänker på gamla ”godingar” våga ta steget, ta kontakt! Livet är för kort. Livet kan abrupt ta slut i morgon. Har Ni lite tur är den andre oxå nyfiken och intresserad. I de bästa fall kan det bli hur bra som helst. Bättre än Ni anar. Om inte annat så får Ni veta och kan sluta fundera. Troligtvis gör Ni den andre glad. För visst är det så att vi alla mår bra av att få höra ”Jag tycker/tyckte om dej”

Så: Stort Lycka Till.

 

 

Published in: on mars 11, 2017 at 12:38 e m  Comments (4)  
Tags: , , ,

På insidan

Folk har nog i allmänhet sett mej som stark när jag var ung, smal och aktiv både arbetsmässigt, socialt och på fritiden. Såg nog mej själv oxå som stark om jag nu ens tänkte i de termerna. Men allt efter åren gått och jag tagit mej igenom livets dalgångar, svårigheter och utmaningar – är ju så livet är för de flesta – så har bilden av mej förändrats. I allafall inom mej själv. Har inte smitit ifrån ansvar eller plikter. Men det har tagit mej hårt – det som kallas livet. Masken utåt som var så hård och fast krackelerade när jag fyllde 50 och jag tillät mej själv inför ett fåtal vänner visa mina tårar och min smärta. Underbara vänner som förvånande nog tyckte om mej och som återkom för att fira min 60årsdag. Deras leende och vänskap la sig som bomull runt mitt hjärta- Är dem så tacksam. Allt eftersom åren gått och de gråa håren ökat precis som antalet kilon så har jag sett mej själv som svagare och svagare som person. Inser att nu när jag är medveten om mina svagheter gör detta att jag är mer mottaglig för kritik särskilt om den återkommer om o om igen. Försöker att inte ta åt mej, försöker säga till mej själv att det är personen som vräker ur sig skiten som har problem o inte jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli fundera över om personen hade sagt detsamma till mej om jag varit yngre smalare och gladare i sinnet. För många år sedan när min åsikt, mina erfarenheter mina tankar och min smak var skit, fel,obegriplig, lögn – då tystnade jag till slut. Behöll allt inom mej och fogade mej utåt allt för ”husfridens” skull. Tog mej hårt men tog mej bort från detta och den gamla ”jag” började komma fram eller ska man säga rätta jaget! Nu när jag åter hamnat där mina tankar, kunskaper, erfarenheter är felaktiga, osanna, bristande, så är jag åter på väg in i tystnaden och jag har förbaske mig inte gjort mej förtjänt av detta. Är för gammal och för trött för att tystna och foga mej men vet ingen annan väg. Är i en situation som jag inte ser nån väg ur….Energin och livslusten dalar allt mer. Stressen på mej sänker  mitt immunförsvar och just nu visar sig detta i en kraftig envis virusinfektion.

 

Published in: on mars 1, 2017 at 11:02 f m  Comments (3)  
Tags: ,

Dagens äldreboende

Är dagens äldrevård sämre än förr?

Ja det är svårt säga.

Vet jag egentligen något om det?

Förmodligen inte.

Men jag hör, jag lyssnar, tar in, funderar och drar slutsatser. Dessutom är jag läskunnig. Vill poängtera att detta  helt och hållet är mina egna slutsatser. Vill poängtera kanske helt i onödan – eller förhoppningsvis – helt i onödan ATT allt man hör och läser inte med säkerhet är sant. Att allt beror på en personlig tolkning baserat på den egna verkligheten.

Har jag garderat mig tillräckligt nu då?

Missförhållanden inom äldrevården har säkert förekommit i alla tider fast det skriks högre om detta nu. Är PK att uppröras i detta ämnet. PK är det många som vill vara, åtminstone utåt. Skrik som media blåser upp. Skrik som sprids fortare genom sociala medier.

Likväl tycks det mig som de allra flesta väljer blunda. Förmodligen för att rädsla inför anhörigas och den egna annalkande ålderdomen är så skrämmande.

”Fy sjutton, jag vill ej bli gammal och bli sittande ensam isolerad hjälplös på ett hem”

”Vem skall vårda mig när jag blir gammal”

”Finns det ens pengar till åldringsvården om 20 år”

Osv. Känns dessa uttalande igen? Ja trodde väl det.

Många som jobbar inom äldrevården gör ett utmärkt jobb dock inte alla. Många som jobbar inom äldrevården är lämpliga för sitt arbete , dock inte alla. Men så är det ju inom alla yrkesgrupper.

Kanske skulle anhöriga vara mer kritiska, kräva mer, engagera sig mer i skötseln av sina åldrande anhöriga. Men kanske är det enklast att slå dövörat till, att välja ej se och därmed välja att tiga.

För att freda sig, värna om sin egen dyrbara fritid, sina egna själviska intressen. Många målar upp en bild för sitt inre att mina äldre anhörigas vård är ej deras ansvar – det är kommunens ansvar/skyldighet. Svårt för mig att förstå. varje människa borde väl begripa det orimliga i detta påstående. Klart vi alla har ansvar för våra anhörigas vård oavsett om det är våra barn eller åldrande föräldrar. Eller?

Jamen åtminstone moraliskt Eller?

Många protesterar och slår ifrån sig med båda händerna. Jamen jag har ett eget liv, Jamen jag har inte tid, Jamen jag jobbar ju, Jamen jag är ej vårdutbildad, jamen jag skulle bli utbränd……..

Skitsnack rent ut sagt. Säg att ni inte vill och stå för det. MEN lasta inte, klaga inte, ojja er inte över den som vill……….

Den som ser det som självklart, moraliskt rätt att göra allt den kan för sina åldrande anhöriga. Även om detta ”allt” är för lite. Även om samhället idag sätter krokben för möjligheten att hjälpa de anhöriga.

Läser och hör om föräldrar som kämpar och slåss för att få rätten och möjligheten att vårda och ta hand om sina egna handikappade barn i det egna hemmet. Dessa föräldrar får stöd, beröm , uppmuntran av allmänheten och hyllas som hjältar. Men har någon någonsin hört detsamma om någon som slåss mot kommunen om bästa vård för sina äldre anhöriga!

Nej – åtminstone har inte jag hört det!

http://www.dn.se/om/missforhallandena-inom-aldrevarden/

http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0001_2014K01_TI_06_A05TI1401.pdf

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20182/2016-5-5.pdf

Alltför mycket beror på om du bor i rätt kommun eller fel kommun för chansen att få hjälp med boende på äldre dar.

Hur jag än räknar får jag inte ihop det. VAD har jag missat.

Som anhörig till äldre närstående får du ingen ersättning från kommun eller försäkringskassa om du följer med den anhörige till läkare, hjälper till med handling, bankärende, städning, matlagning osv. Finns inget VAB typ VAF = vård av förälder. NEJ säger kommunens talesman. VI har hemtjänsten till detta.

MEN Borde bli billigare för kommun/stat= vi alla. Att få en försäkringskassepeng för den tiden du ledsagar den äldre än vad hemtjänstpersonalen kostar…. Borde eller är troligen lugnare och tryggare för den äldre och i många fall demente att en anhörig städar och ”rotar runt” i deras hem/skåp (något äldre känner som kränkande när obehöriga gör) än en främmande individ gör.

NEJ säger kommunen VI HAR HEMTJÄNST som utför detta. MEN givetvis kostar det, den äldre får BETALA för detta. MEN bara dagtid och bara vardagar, Nätter och helger måste de anhöriga ställa upp.

VA???? Vi anhöriga måste väl få lov sova så vi orkar jobba och ha råd ta ledigt utan ersättning för att kunna hjälpa den anhöriga när ingen annan ställer upp. ELLER? Hur går detta ihop……….

Åldringsboende och Dementboende är inget du bara kan ställa dig i kö till , ÅNEJ du måste kvala in, Uppfylla vissa krav som kommunen ställer upp. OBS olika från kommun till kommun. Den äldre får inte ha en egen åsikt, ingen egen vilja, inga egna intresse……. ett exempel, i den kommunen jag bor i måste den äldre första använt sig av hemtjänsten en tid och visat att den inte kan klara av städning/hygien själv. Måste ha beställt & betalat för att få hem mat till sig. Oavsett om den äldre klarar laga mat själv och till o med tycker det är roligt laga mat…….. När den anhörige får som svar ”Nej du kan inte få boende för att du känner dig otrygg , du har ju nekat ta emot mat hemkörd till dej” … ”Men ” säger den äldre ”jag kan laga mat själv, tycker det är roligt och så går det en timme där jag har lite sysselsättning” … ”Men så är reglerna, DU måste BEGRIPA att då klarar du ju dej själv”

Samtidigt som som kommunens representant frågar den äldre demente ” gör du något i hemmet av skötsel” varvid den demente som lever i det förgångna svarar ”ja jag lagar mat och bakar” (fast det är många år sedan den demente klarade av detta, vilket anhöriga berättat….jamen säger representanten ”då klarar du dej ju själv hemma”

Usch jag ryser, Detta är så kränkande behandling att jag mår illa.

 

Published in: on januari 29, 2017 at 10:39 f m  Kommentera  
Tags:

Det är synd om männen

Jag kan inte låta bli att tycka synd om män. De har en sån svår uppgift här i livet och då tänker jag på relationer och i motsats till hur enkelt kvinnor har det.

En kvinna behöver endast:

  1. andäktigt lyssna på på mannen och hans berättelser, historier, anekdoter, livserfarenheter och små händelser i vardagen.
  2. falla mer eller mindre i trans eller åtminstone bli knäsvag, darrig och ”på G” vid synen av mannens kropp.
  3. stötta mannen i hans projekt
  4. trösta i hans nedgång o svaga stunder
  5. låta honom tro att hennes njutande endast beror på hans färdigheter

Medans mannen:

  1. bör se till att inte upprepa sina berättande historier – lite variation är ledordet, vara observant på kvinnans lyssnande så hon inte tappar intresset – vilket kan vara svårt för den ovane upptäcka då de flesta kvinnor är mästare på att se lyssnande ut och brukar kunna passa in rätt sorts hummande på exakt rätt plats – , försöka ha nåt viktigt att säga – åtminstone för mannens egen belåtenhet – kvinnor är van vid småbarns nonsensprat och bryr sig kanske inte, inte glömma att i slutet på sina långa monologer tillägga ”och hur har du det”/ ”hur har din dag varit lilla gumman” – givetvis utan att kräva/förvänta sig svar på frågan
  2. detta är en tuff punkt, oftast allt för tuff åtminstone för de män som kommit upp lite i åren, förfallet kommer så tidigt som i 30 årsåldern om inte mannen passar sig, undvika rökning – ingen vill kyssa en askkopp , ytterst måttlig med %haltiga drycker – andedräkten är inte nådig, rödmosighet avtändande och lemmen orkar inte riktigt med sin uppgift, ölmage  är no no, behåring ofräscht och därmed oftast avtändande för de flesta kvinnor, blekhet kan i undantagsfall gå an om bara musklerna finns där, konditionen är extremt viktig givetvis
  3. projekt kan vara vanskliga, skall  vara inom parets ekonomiska resurser och allra helst då inom mannens egna plånbok, projekten behöver inte nödvändigtvis vara realistiska bara det finns minst ett projekt som tar ansenlig tid i anspråk – varje kvinna behöver egentid och lugn & ro i öronen från mannens briljanta tal, projekten skall helst vara enmansprojekt – grabbgänget bör skrotas senast vid ingången till samboskap.
  4. alla blir lite down ibland med betoning på lite – mannen måste ju givetvis kunna fullfölja sina plikter
  5. här gäller uppfinningsrikedom, variation, lyhördhet, uthållighet, villighet, välplanerande förspel och efterspel som visar på ömhet & känslor, mannen måste kunna tolka –  utan att ta illa upp  – kvinnans antydningar om hur han skall agera i själva akten, inte falla i fällan och tro att alla  aktiviteter kan ske efter samma mönster – pejla in kvinnans humör/sinnesstämning, ingen kvinna är den andre lik så mannen kan absolut inte gå efter gamla erfarenheter, om ”ljuva ord” skall uttalas så är  det i efterspelet – absolut inte i förspelet för där tolkas de oftast tvärtom…..och det kan bli tvärstopp

Stackars mannen , så svårt han har det här i livet. Vilken tur att kvinnor är sånna förstående varelser.

Published in: on augusti 25, 2016 at 5:03 e m  Comments (1)  
Tags: , ,

Nostalgia 2016 Ronneby

Körde från Ljungby tidig morgon med ett gäng ner till Ronneby för att bevista Nostalgia 2016. Jag och dottern hade den stora äran o förmånen få åka med Lars Erik Nordgren i hans fina  Imperial Crown 1964.

160702 Nostalgia Ronneby 001

Lite rast vid Kungastenarna i Tingsryd var perfekt både för  mej o dottern som svidade om till RockaBilly-kläder och för dem som intog frukost.

160702 Nostalgia Ronneby 003160702 Nostalgia Ronneby 005

Strax vid åttasnåret rullade vi in på Brunnsparkens stora festivalområde, gick smidigt och välorganiserat även om en del av oss var så breda att grindarna fick öppnas lite mer 🙂

160702 Nostalgia Ronneby 011

Den närmaste timmen fylldes området upp med bilar av skiftande ålder, modeller, märken och kulörer. Lite av en fördel åka med en utställare är bland annat att man hinner gå runt en hel del och kolla in åken innan publiken strömmar in – som i detta fallet släpptes in 10.00.

160702 Nostalgia Ronneby 018

Denna damen är ju svag för Scania så det var givet dessa åken lockade lite extra. Bortse nu från ASGaren för här tickar en Bilspeditionshjärta och kan ni tänka Er….. på veteranmarknaden fanns där en väggklocka med Bilspeditionsmärke…. tyvärr nyproducerad men den fick mej att le.

160702 Nostalgia Ronneby 021

Många frågade via mess, sms, och fejjan om vädret. Tycks ha ösregnat lite här o var i vårt land igår. Jag får nog lov säga att vi hade en jädrans tur med vädret. Uppehåll i stort sett hela dagen. Duggregnade under eftermiddagen men det var så varmt i luften att de inte gjorde särskilt mycket. Inga irriterande getingar, ingen risk för solsting eller ovälkommen solbränna och perfekt väder för fotografering. Klart en o annan morrade lite över brist på ”krom som glänser i solens sken” men det är allt en tjusning med vattenpärlor på en välpolerad och snyggt lackerad bil oxå……. så det så

160702 Nostalgia Ronneby 037

En hel del husvagnar var med och jag är inte särskilt intresserad men denna var så otroligt välvårdad och fin i lackeringen så jag tycker den platsar gott i bloggen.

160702 Nostalgia Ronneby 019

Min allra första bil var en tvåtaktad Saab så en sväng utmed Saab-gruppen var given.

160702 Nostalgia Ronneby 022

Vissa bilar krävdes närmare och noggrannare titt på för där var nerlagt många timmars arbete på inredning, motor, underrede osv……

160702 Nostalgia Ronneby 016160702 Nostalgia Ronneby 015

Dottern och jag är väl någorlunda överens att bilar och kläder från 50talet är klart snyggast. Kul att olika generationer kan finna samma nöje…….

En av oss från Ljungby fick en pokal med hem. Stolta ägaren till Jaguar 1973 Bengt Ivar Johansson som fick pris för ”utställningens ovanligaste fordon” Instämmer, är ju inte särskilt ofta 🙂 man ser en halvcabbe – osäker om detta är rätt benämning 🙂

160702 Nostalgia Ronneby 039

Åkte ner i karavan men hade inte tänkt oss göra detta på hemvägen , dock blev det en liten stau som tur var  verkar detta inneburit endast plåtskador…….

160702 Nostalgia Ronneby 041

 

 

En tävlingsmänniska eller inte……..

Be a fighter, Kämpa på, var tävlingsinriktad…….. osv

Detta sägs i positiv mening av ”alla” och överallt. Tänker inte gå in på om det är positivt  eller ej. Inte heller funderar jag på hur det blivit så.

Däremot funderar jag motsatsen. Vi som inte är tävlingsmänniskor, är vi mindre rustade för att klara dagens samhälle?

Jag tillhör de där ”motsatsmänniskorna” Som visserligen kan kämpa för andras skull som mina barn. Men för egen del väljer jag striderna och de striderna är numera ytterst få. Går undan allt mer.

Har aldrig tävlat varken om tider, priser, karlar, popularitet eller jobb.

Men så har jag då oftast gått själv, Stått utanför, varit arbetslös i omgångar, mist de karlar jag haft ett gott öga till osv osv.

Ser mig inte själv varken som offer, förlorare eller sämre människa men det klart att man så här med blicken i backspegeln funderar över hur och varför livet blev som det blev.

Är mer o mer en studerande kvinna, som ser och hör andra och oftast förundras vad de väljer att lägga sin energi på .

En del strider ständigt och oftast om bagateller.  Kan inte se att de särskilt ofta vinner och vinner de så gör de det för att motståndaren – verklig eller inbillad väljer att gå undan.

Många kämpar. För sin överlevnad, mot sjukdomar och för att ta sig igenom dagen. Deras kämpaglöd är kanske just det som krävs för att de skall överleva men detta handlar nog inte om tävling utan mer att de inte har annat val.

Många kämpar för andra, De väljer ständigt ”stora” världsliga problem som sina egna och en del av dem är övertygade om att vore det inte för just dem gick världen under. Jag tror de kväver sitt innersta eller väljer att inte ta itu med sig själva genom att vara så ”behövd” så engagerad att ingen inte ens de själva ägnar en tanke åt  deras själ, deras hälsa ………

Så varför har då inte jag någon tävlingsinstinkt som det så fint heter?

Varför väljer jag att gå åt sidan och släppa förbi andra?

Kanske för att jag blivit itutad sedan barnsben att jag ändå inte skulle vinna, Eller duga eller ……?

Kanske för att jag tyckt att vinsten/priset var mer väl unnat någon annan. Kanske för att om inte jobbet gick till mig utan fula knep var jag inte rätt person för jobbet. Kanske för om inte karln valde mig så ville han egentligen inte ha mig. Kanske var jag inte villig betala priset för en vänskap som ändå inte skulle vara på djupet.

Har jag då gjort fel i hela mitt liv eller har de här ev arbetsgivarna,  karlarna, blivande vännerna inte sett min fulla kapacitet – mitt innersta – mitt sanna jag. Är det jag eller dem som mest förlorat?

 

 

Published in: on februari 7, 2016 at 9:18 e m  Comments (3)  
Tags: