Första natten i Exil

Känns verkligen som ett straff det här med boendet.  Hur fasen skall jag klara av 8 – 12 veckor här.

Börjar med det positiva, måste försöka……..

*Boendet ligger fint i grönskan och när löven helt faller av kommer jag se sjön från fönstret.

* Har tak över huvudet , skönt när det är höst

* Har Wifi

*Lever är inte ens fysiskt skadad

*Mest tyska kanaler på tv…. kan träna lite på tyskan

*Värme på elementen

*Mina nära o kära finns kvar på mess och telefon

……. ja det är väl det jag kan komma på

Negativa är egentligen bagateller men just nu de jobbiga

*Längtar efter mitt hem, trivdes så bra i lägenheten

*Kommer hela tiden på saker som jag inte tog med mej och som jag nu inte kommer åt

*Ingen spis ingen ugn, kan inte laga mat eller baka

*Smal säng, känns fånigt nog som jag skall ramla ur – vänjer nog mej – kanske

*Tyst tomt och en känsla av övergivenhet

*Får inte igång skrivaren igen och den behöver jag om jag skall kunna forska vidare

*Enda svenska kanalerna på tv är 1, 2,4,6 och jag som i flera års tid endast kollat på 7, 8, 10,11, MTV, ID, ……hur skall jag klara mej utan krim & motorsport & truckers….

Suck känner mej patetisk, ynklig och fortfarande lite handlingsförlamad

Inser ju att detta med ”lagningen av min lägenhet” ligger utanför min makt och för en kontrollfreek är den rena skräcken

 

Annonser
Published in: on september 26, 2018 at 7:13 e m  Comments (1)  

I annan bostad

Hjärnan har äntligen kopplat att det verkligen var/är ett hål i taket. Det är ju en bra start , nu kan man börja agera.

Gårdagen förflöt i snabb takt, tyckte jag mest satt i telefon med hyresvärd, försäkringsbolag, telia, tidningsutbärarna, svensk adressändring, nära o kära mm mm.

Skadebesiktaren eller vad han nu har för titel kom och var lugnet personifierad. Det var väldigt skönt. Domen löd minst 8 veckor.

Så det var att ragga tak över huvud. De rum som inte var skadade belägrades av det som fanns i vardagsrummet vilket var/är bostadens största rum och därmed hade flest möbler. Ingen sömn i natt heller då jag hade huvudvärk och illamående. Allt smakar blöt gips och damm…… Ingen matlust alls och vet att jag druckit alldeles för lite vatten.

Hyresvärden är trovärdig och agerar bra och tryggt. If där jag har min hemförsäkring har varit tålmodiga och givit lugnande svar hela tiden. Så när jag väl flyttar tillbaka kommer nog mitt hem åter vara mitt trygga hem.

Nu är jag så installerad i tillfälligt boende. Mitt i en grönskande park. Känns underligt, tomt och jag låter tv-n gå för att bryta tystnaden.

Imorgon är en ny arbetsdag och även om det inte blir som vanligt är det bra komma in och få tänka på annat.

Ingen aning vad dessa ”minst 8 veckor” kommer göra med mej som person. ”Vännen” säger ”men så bra då kan du ju ta tag i din träning och komma igång igen” …….. Själv räknar jag pengar och tänker som så att ett positivt biverkan kan kanske vara att jag kommer gå ner i vikt för boendet har inget kök……

Dottern och en snäll arbetskamrat har blivit fostermor åt mina blommor. Kläder – en del, toasaker, böcker har jag givetvis med mej. Även de släktforskarpappren som jag kunde rädda. De och tillräcklig info för att skall kunna forska lite grann i allafall under min exil.

Som ”Vännen” sa….. ”lite terapi måste du ha” haha säger jag – är ju hans släkt jag forskar i.

De som känner mej vet att jag inte är någon aggressiv kvinna, går inte in i konflikter, tar inte strid för bagateller, är inte långsint,  gapar och skriker inte. Inte sagt att ja är nån feg mes men går undan när det blir bråk. Försöker vara en god vänlig snäll ödmjuk människa. Kanske inte alltid andra tycker det. Nu när chocken lagt sig och jag har en agenda för hur detta med mitt hem löses så kommer jag tala om för ”snorvalpen” i våningen ovanför att han inte alls behöver be om ursäkt (vilket kraken verkligen försökte men jag var ej nåbar för sånt i söndags) Olycka och missöden kan drabba alla även om man till viss del är klantig. Men ursäkt behöver han ej säga till mej. Det som hänt har hänt, Gjort är gjort, Ingen personskada skedd och det var ju ej med vilje……….

Published in: on september 25, 2018 at 2:32 e m  Comments (3)  
Tags: , , ,

HJÄLP vad gör man …..

HJÄLP

Vad gör man när grannen inte gör vad han borde. ELLER rättare sagt gör nåt han inte borde.

Vi tar det från början.

I lördags var jag på en vigsel 25 mil norrut…. en glad lycklig händelse… inte min vigsel men en familjemedlems. Kör söderut under tidig kväll och anländer hem strax efter 22-tiden på kvällen. Färden ner var kantad av häftig blåst och ösregn, rester av stormen Knut.

Hem är för mej en liten trerumslägenhet på nedre botten i ett gammalt hyreshus. Ett hem jag känt mej trygg i. Trivts i och såg mej bo kvar i för lång tid, ja kanske för alltid. Är 60+ och känner väl att jag flyttat färdigt i mitt liv.

Vigseln lämnade kvar ett leende i hjärtat så att låsa upp dörren till ett KAOS var en djupdykning utan dess like. Märkte inget förrän jag som sagt låste upp dörren. Det ”luktar” inte matos, inte avlopp, inte….. ja jag vet inte vad som luktar. Toalett och duschrum strax till höger i hallen så går in där först…. nä där kommer ej lukten ifrån. Kastar en blick in i sovrummet…. utan att märka något anmärkningsvärt. Går in i köket …. inte heller därifrån kommer lukten. Sällskapet som kom med mej anmärker att det kommer kanske utifrån pga blåsten….. ”Ja kanske det”. Tar av finskorna men fortfarande i bröllopskläder – finklänning och kavaj – kliver jag in i stora rummet och tänder taklampan.

Tror ej mina ögon, men känner att de förstoras och tåras. NEJ NEJ NEJ hör jag mej själv upprepa vid synen som möter mej. Stor bit av taket = tapeten och gipsskivor har rasat ner i rummet. Känner att jag är blöt om fötterna, Blickar ner och ser att jag står i vatten. Tittar upp igen  – på det gapande hålet där isolering och bräder möter min blick. Hörs att det droppar. Men inte utifrån höstregnet utan inifrån. Inne där jag står i mitt finrum.

Jag darrar i kroppen när jag försöker överblicka förödelsen. Vad finns eller fanns under gipsskivorna. Vad har hänt. Förstår inte. Har sinnesnärvaro ta av mej finkavajen och nyinköpta bröllopsklänningen, Även sällskapet byter kläder. Grannar hjälper mej bära tunga blöta svampliknande mattor ner i källaren. Hjälper mej lyfta blöta gipsskivor för att försöka få fram det som kan räddas under dem. Allt så blött, början till uppluckring. Ringer hyresvärden som har svårt förstå. Sänder honom foto…. bra med mobiltelefon och bredband. Hyresvärden ringer åter och lovar komma söndag/imorgon. Upptäcker tunga bubblor i taket på andra ställen utanför det gapande hålet, sticker hål på dessa och mer vatten kommer ner. Vatten kommer alltid ner förr eller senare. Försöker så gott det går svabba upp gipsblandat skräpblandat vatten från golvet och sätter ho där det fortfarande rinner vatten ner.  Grannarna lämnar mej åt mitt öde.

Lämnar mej gör oxå glädjen och tryggheten. Mår illa,darrar och nu kommer tårarna, sakta rinner de utan att jag gråter. Öppnar fönster för att vädra ut odören. Lägger mej men sova går inte. Hör hela tiden hur det droppar och måste upp och kolla var det rinner vatten. Måste upp om o om igen även om det inte hörs droppar. Måste kolla – är det sant  – har jag ett gapande hål i mitt tak. Så svårt förstå.

Söndagen kommer utan att sömnen kommit på besök. Grannen ovanför som vi ej fick tag på i går. Låg ej död i ett översvämmat badkar – likt nån engelsk deckare. Nä han hade valt att sticka hemifrån efter ”torkat upp det lilla vatten som läckt ut från hans diskmaskinen”. Va ? va? Utan förstå att vatten rinner ner. Utan att tänka sig försöka meddela mej, Utan ge mej en chans att rädda något INNAN taket brister. Hyresvärden kommer och tittar. Han pratar mycket, tror han inte heller förstår riktigt. Han har varit hyresvärd i många många år och med många lägenheter men aldrig varit med om nåt sånt här. Den vetskapen mildrar inget för mej. Får mej inte lugnare, inger ingen trygghet, stoppar inte det som darrar inom mej. Grannen dyker upp och ber om ursäkt – hör att jag är iskall, pratar saktare än vanligt , snudd på otrevlig, NEJ jag vill inte ha hans ursäkt.

Söndagens timmar bara försvinner, Vet inte var de tar vägen, Förstår att det inte är så mycket jag kan göra, Förstår att …. ja jag vet inte . Men anmäler till mitt försäkringsbolag via internet. Ännu en natt går utan sömn, Med öppna fönster trots att kylan knäpper till (blev första morgonen denna höst att skrapa rutor). Men det har slutat droppa i finrummet – tro jag.

Måndagen kommer med grus i ögonen, sorg i hjärtat. illamående, huvudvärk och darret inombords är kvar. Pratar med försäkringsbolaget som säger en sak och med hyresvärden som säger nästan en annan sak. Har tur i oturen ledig dag men inser att detta fixas inte idag, Det fixas inte ens nån handlingsplan.  När skall takets isolering rivas bort? När skall taket öppnas mer? När skall detta torkas? När skall den sura parkettgolvet rivas bort? Var skall ja bo under tiden? Var skall mina skadade grejer ta vägen? Var skall resten av vardagsrummets möbler och saker förvaras under tiden? När? var? hur? OCH vem betalar? Jag ringer arbetet, Tar ledigt imorgon – får jobba ifatt senare.

HJÄLP vad gör jag…..

Fortsättning följer

Published in: on september 24, 2018 at 11:14 f m  Comments (3)  
Tags: , ,

Med buss till Celle

För ett år sedan, alltså juni 2017 reste jag och dottra med Ölvemarks Bussresor ner till Celle Tyskland på en 4-dagars tripp.

Av olika anledningar skulle jag arbeta hela sommaren så detta var vad jag har hann med i semesterväg. När jag tittar tillbaka på resan så här ett år efteråt så kan man lätt tro att hela resan gick ut på att äta…. men gott var det.

På resan ner genom Skåne med sikte på Öresundsterminalen åt vi varsitt äpple. Väl nere på Öresundsterminalen för att byta buss passade jag på att köpa varsin smörgås som vi intog någonstans genom Danmark. Färjeöverfarten Rödby – Puttgarden gick smidigt, kav lugnt. Kollade runt i butikerna och handlade parfym bland annat.

Första stoppet var lunch-stopp i Heiligenhafen där medresenärerna eller de flesta i allafall intog lunch i Ölvemarks regi. Jag och dottern strosade runt i den mysiga lilla staden och fann ett fik där vi delade på en fisk-burgare.

Framme i Celle vid 17-00 tiden . Trevligt rum på Intercity-hotel centralt beläget. Ger oss ut i gamla stan för att finna ett matställe. Hamnar på en Italiensk restaurang där dottra äter Lasagne och jag Snitzel. Dryck  – härlig kall öl som synes.

Fredagen strosar vi runt i Celle och beskådar både kyrka och de gamla husen. ”Måste vara lite kulturella” som dottra säger.

  

Förmiddagens fika består av apfelstrudel med vaniljglass.

Eftermiddagen går åt till shopping och där finner vi SteakHouse Apache på en av gågatorna som bjuder på den mest fantastiska stek jag ätit på år o dar.

På lördagen följer vi med på en arrangerad utflykt till Hannover

Dagens första överraskning består i att vi upptäcker en stor loppmarknad i parken utmed kanalen i Hannover, Hann givetvis även med en fika med chokladkaka högst upp i Galleria Karstadt.

Efter relativt kort bussresa tillbaka i Celle men sommarvärmen gör oss törstiga så vad passar då bättre än ett besök i Celles alldeles egna Italienska glassbar

Här bjöds på dagens andra överraskning. Någon sorts musikfestival i stan. Gatorna är fulla av öl-stånd, mat-stånd och massor av musik

Kvällen blir sen. All musik, den heta sommarvärmen och den starka maten vi äter gör att vi sover extra gott sista natten i Celle.

Söndagen innebär hemfärd och väl uppe på färjan igen äter vi härliga danska smörrebröd.

Published in: on juni 17, 2018 at 3:16 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

1987

På tv4 ikväll startade en ny serie som jag gav chansen genom att se första avsnittet och hade Ni varit bekant med mej så förstår Ni hur unikt detta är ….. serien är svensk. ”Hälsningar ifrån” och ikväll var året 1987. Ler och gruvar mej på en och samma gång. Så mycket man glömt och så mycket man kommer ihåg.

Tillbakablick med kläder, musik, inredning, mat osv som väcker upp ens egna minnen. Alltså en serie som jag kan rekommendera. Missade Ni detta så finns avsnittet på tv4 play.

Mitt 1987 det året jag fyllde 30 år hände en hel del i mitt liv. Jag flyttade norröver. Fick ett nytt yrke och en ny anställning. Började nämligen köra bokbuss. Bara tanken slå ihop två av mina största nöjen – köra tungt fordon och läsa böcker.

Särskilt modemedveten har jag aldrig varit, har haft min egen stil och säker med det. De uppsprayade håren, stora smyckena och enorma axelvaddarna var aldrig nåt för mej. All 80talsmusik tilltalade inte heller mej – höll fast i 60-70talsmusiken fortfarande då. Flygande Jacob tyckte jag absolut inte om och mikro hade jag ingen och har fortfarande ingen. Har klarat mej alldeles utmärkt utan.

Så saknar jag 1987…. njae inte särskilt. Saknade mina vänner från Kristianstad. Var rätt ensam i min nya stad. Tack och lov att jag hade min älskade Golden tik.

 

Published in: on april 12, 2018 at 8:02 e m  Comments (3)  
Tags: , ,

Andra andningen

Ålderns höst har infunnit sig för mej. Bra eller dåligt!

Svårt säga. Känner mest att ett inre lugn breder ut sig på ett sätt som aldrig funnits förr. Jag behöver inte längre ”göra något” för att det där lugnet skall lägra mej. Behöver ej djupandas, ej blunda, ej gå åt sidan, ej gråta ut… inget av knepen jag genom åren använt.

Hur detta kommit sej, hur jag kommit hit, är svårt att säga. Kanske är det bara ett resultat att jag för några år sedan gav upp kampen. Ville bara ha lugn och ro.

Skalade av ”måsten”. Avskaffade de onda känslorna såsom hat, ilska, stress. Tog tid men var inte fullt så svårt som jag trott. Absolut inte omöjligt som en del påstår och tror. Befriande att slippa sådant som tar mer energi än vad jag har. Har fortfarande mer att jobba med. Alldeles för mycket oro.

Så man kan säga att jag sparar på mina resurser. Eller i allafall gör ett gott försök. Vinsten är  mer tid och inre välmående.

Om detta nu har med åldern att göra är osäkert men anar att det är så. Eller kanske det helt enkelt beror på att jag rår mej själv efter att haft ansvar för barn de senaste 30 åren.

Helt klart en stor omställning som vid första anblicken är enbart negativ men eftersom det inte finns något valalternativ för man vackert inrätta sig på bästa sätt. Att enbart ha ansvar för sin egen person är oerhört ovant. Vem är jag? Vad är mina behov? Vad vill jag?

Har inga svar, hittills vet jag bara att helt plötsligt finns det för mycket tid. Dygnet tycks bestå av så otroligt många fler timmar.

 

 

Published in: on april 11, 2018 at 8:18 e m  Comments (3)  
Tags: ,

Gift vid första ögonkastet

Tittar på Gift vid första ögonkastet och kan inte låta bli tycka att de är oerhört modiga.

Har alltid ansett mej själv vara modig och numera även stark som person. Men jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant tv-program men skulle inte ställa upp även det inte sändes i tv.

För att jag skall ingå partnerskap/förhållande what ever så krävs attraktion. För att attrahera denna kvinna krävs stimulans av alla mina 6 sinnen.

Doften är viktig. Det första är väl den konstgjorda doften som typ rakvatten … inte för mycke är väl det som gäller där, Vill inte efter en kram själv dofta som karln. Men viktigare är ju den egna doften, svårt uttrycka hur jag vill karln skall dofta men till o med hans svettdoft bör vara tilltalande hur konstigt det än låter.

Smaken är väl mest kyssar som skall smaka gott. Smaka mer.

Synen av ”min karl” skall få mig känna stolthet att han är min, skall få ljumskarna att vibrera, skall få mej att le. Erkänner utan att skämmas att jag njuter oerhört av synen av en manlig kropp som tilltalar mej. Har duktigt med fantasi och den karln vars kropp tilltalar mej bärs med mej i mitt inre.

Hörseln uppskattar mjukhet i rösten men inget daltande, inget fjäskande, inget tramsande och absolut inte svordomar, hårdhet och hot. Dialekt och orden spelar mindre roll.

Känseln är ju främst den fysiska beröringen som jag vill ha mycket av, vill få utan bli tvingad utan krav med möjlighet att ge. Sen finns ju känseln utan beröring som man kan känna inom visst avstånd. Alla har ju en privat sfär omkring sig och det skall kännas bekvämt tryggt när karl kliver innanför den sfären.

Harmoni och ordlös kommunikation i det sjätte sinnet kan vara ögonblickligen men jag tror även att det kan växa fram

Det tar tid för mig känna  och framför allt för en karl att få tillgång till alla mina sinnen så att jag kan bli attraherad.

Jaja nu är jag inte totalt iskall även om det sagt så om mej. Kan visst det gå igång på alla cylindrar inom loppet av få minuter men då är kanske bara 1 eller 2 sinnen aktiverade och jag är sansad nog att inte låta detta styra mej. Visst är det härligt med attraktion och den kan ju bara trappas upp om det är rätt……..

Published in: on maj 8, 2017 at 12:10 e m  Comments (3)  
Tags: , ,

Dagens tanke om en ny partner

Har funderat/tänkt lite men det är inte hela sanningen för lägg därtill att jag läst en del och pratat en del med folk och lyssnat på media en del.

Inte bara just nu utan under lång tid. Detta har legat och växt till sig inom mej och på så vis kommer de flesta av mina bloggar till. Förutom de som är spontana reflektioner över livet i allmänhet.

Dagens fundering gäller singellivet på äldre dagar. Om att träffa någon ”ny” vilket inte är det enklaste – vilket alla som varit/är i den sitsen väl vet. Inte det enklaste ur flera synvinklar. Inte det enklaste för nu för tiden sitter de flesta inne när man passerat ungdomen, ja inte ”sitter inne” i bemärkelsen fängelse även om egna hemmet kan kännas som ett fängelse för den ensamma. Nej jag menar att nu för tiden så är tv/nätet/mobilen ett sätt att umgås som ur den negativa aspekten innebär att man inte får chansen träffa vänners vänner på samma naturliga sätt som i ungdomen. Därtill kommer åtminstone på mindre orter ”folkets öga” , där alla vet allt om alla eller i allafall tror sig veta allt om alla och bevakar alla singlar av olika anledningar. För att kolla så singeln skaffar sig en lämplig /godkänd partner – ingen gift, ingen för ung , ingen för gammal, ingen som är ute efter singelns pengar, ingen som singeln kan utnyttja…..osv. Vad andra anser vara den rätte för singeln är det sällan i praktiken. ”de skulle passa så bra ihop”…… ja det kan ju ingen veta förutom de två det gäller.

Det är inte bara ”gå ut o skaffa sej en karl” ett uttryck som de i fasta förhållande säger till mej ibland. Låter lite horaktigt som att de faktiskt föreslår att jag skall gå på gatan och sälja mej eller gå in till grannfrun och bara ta hennes karl. Faller talaren aldrig in att någon skall ju faktiskt låta sig ”bli tagen/skaffad”.  Jag brukar svara halvt på skämt ”Är inte så lätt, de har slutat sälja karlar på Pressbyrån” brukar bli rätt tyst då…

Om man inte är ute efter ett lösnummer, för det verkar lite trist nog vara lika lätt få i 60-årsåldern som i 20-årsåldern. Nej om man önskar sig ett förhållande. Ett öppet socialt officiellt förhållande. Så verkar det näst intill omöjligt.

Kraven är kanske fel ord Men sanningen är ju den att i 60-årsåldern vet man mer vad man vill ha, vad man mår bra av, vad man njuter av och framför allt vad man inte vill ha, vad man inte mår bra av, än man gjorde i 20-årsåldern. Visserligen är man mer kompromissvänlig men samtidigt kanske man inte är lika beredd på att foga sig som förr. Man är inte lika hetsig som förr, tar inte längre strid för vad som helst. Väljer sina strider med omsorg. Omsorg om sig själv och om partnern. Är mer rädd om partnern och tänker mer på partnerns känslor än man gjorde i 20-årsåldern. Men och det är ett stort MEN, För att komma dit – in i ett förhållande fodras att man lär känna någon.

Visst finns det de som även på äldre dagar säger sig drabbas av plötslig passion eller om Ni så vill den ”stora kärleken” och därmed handlöst kastar sig in i partnerskap. Ännu fler finns det som drömmer om just detta. Medans de flesta  är mer realistiska och inser att det inte kommer hända – kanske har de redan upplevt den stora kärleken , den förtärande brinnande passionen en gång i sitt liv. Kanske just därför har många bestämt sig för att aldrig mer ingå i partnerskap. Kanske har livet inte varit så enkelt eller så smärtfritt för många och därför vågar man inte chansa fler gånger. Många är märkta. Många är alltför självkritiska  – kanske som att väga upp för dem som aldrig är självkritiska alls. De orkar inte ta tag i livet igen kanske. De tror sig inte kunna bli attraherade av någon mer eller ännu hemskare att ingen skulle kunna bli attraherad av dem. Sorgliga tankar/insikter.

Det tar tid lära känna en ny bekantskap. Tid som de flesta inte har.  I 60-årsåldern har de allra flesta rätt stort socialt nätverk av arbetskamrater, barn, barnbarn ,grannar, gamla vänner osv Eller så är det precis tvärtom – en del saknar precis allt av detta. Oavsett är det lika lika svårt släppa in en ny bekantskap. Inte går man ensam ut på samma sätt som man kanske gör i 20-årsåldern. Chanserna att finna eller låta sig finnas av en ny partner är nästan obefintliga.

Det är här som kontaktsajter på nätet fyller en funktion. Åtminstone tjänar några pengar på de ensammas jakt efter närhet. Njae kontaktsajter lockar nog inte alla.

Vad återstår?

En gammal vän eller en gammal kärlek eller flört som söks upp. Där är mycket av ”lära känna” redan avklarat. Känslor som man hade förr blossar upp igen och gemensamma minnen ligger som en bra grund att bygga vidare på. Sägs inte utan fog att ”gammal kärlek rostar aldrig” Är bägge singlar så visar en aktuell undersökning att chansen är så hög som 72 % att dessa förhållande skall lyckas och bli ett hållbart sådant. Är den ena eller bägge ”gamla flammor” upptagna uppstår en rad komplikationer.

Dagens social medier som Facebook gör det lätt söka och finna gamla flörtar Lägg därtill Ratsitt, hitta.se och dylika sajter.

Det man inte vågade säga och göra för 40 år sedan vågar man i 60-årsåldern. Är inte så ovanligt som jag trott att bli uppsökt av en gammal flirt. Bra eller dåligt? Ja det beror nog lite på hur det där uppsökandet görs. Hur ens levnadshistoria varit sedan sist och hur benägen man är på att lyssna på den andre.

Det fanns ju något som gjorde att man en gång i tiden fann varandra, attraherades av varandra och gjorde att man en gång i tiden blev ett par. Eller om det inte gick så långt. Det fanns något som attraherade men aldrig fick förverkligas . Kanske finns detta kvar än idag. Sidor hos den andre som man tycker om och som framkallar ens egna goda sidor. Att det yttre förändrats tycks sakna betydelse för i ögonen själen hjärtat finner man den som man en gång haft känslor för. Känslor som kanske aldrig gått över utan bara lagts undan i malpåse.

Jag har lätt för att prata om alla ämnen med dem som jag kan prata med, Måste ”klicka” som det uttrycks. När jag berättat om gamla ”flirtar” som kontaktat mej så har endera jag varit oerhört förvånad eller så har den jag talat med blivit förvånad. Jag är en lojal person. Så de ”upptagna” män som kontaktat mej kan vara lugna, jag berättar varken för deras fruar eller andra vilka – med namn – som hört av sig till mej. Säger ”nån jag kände en gång”. det har hänt flera gånger de sista 10 åren att gamla flirtar och vänner hört av sig till mej och velat/ vill ha kontakt igen. Undrar varför och fått höra de mest underbara saker om mej själv som jag önskat att jag fått höra då/förr. Det är smickrande, lockande och väcker både känslor och tankar hos mej. Men varför sa de inget då? Ja svaren skiftar ”du var inte intresserad” ”du flyttade” – vilket jag gjort många gånger – ”du var upptagen” ”Jag hade ju redan träffat hon som blev min fru” ”jag vågade inte”. Ligger nog många sanningar i de svaren.

Tanken på ungdomskärleken lämnar de flesta av oss aldrig. Ofta tänks tankar hos många om hur det kunde blivit om ”om” inte funnits. Om livet inte kommit emellan. Eller om modet varit större.

När det gäller mej själv så dog min första kärlek i en bilolycka när jag var 16  men visst finns det flera karlar därefter som ibland poppar upp i minnet och tankarna ”vad gör han nu” ”vad kunde blivit”.

Nu är jag ingen som tar onödiga risker så ”nej” blir svaret på frågan ”kan vi ses” . Hårdare NEJ när karln numera är gift. Fast det klart man undrar ”varför just nu”.

Många par glider isär efter många år tillsammans. Särskilt vanligt visar undersökningar att det är när livet går in i ett annat skede, som när barnen flyttar hemifrån eller pensionen endera närmar sig eller redan trätt in. Man tar sig en god blick på sin situation och upptäcker att man vill mer i livet. Den närhet o gemenskap man haft med maken/makan finns ej kvar. Man har utvecklat andra egna intressen med tiden. Vilket egentligen inte är så konstigt. Alla människor i allafall de allra flesta går framåt och utvecklas. Att bägge i ett förhållande skulle utvecklas samtidigt och i exakt samma inriktning är inte så troligt. Då är det lätt att tanken på henne/honom som de en gång tände på/tyckte om /tyckte var intressant och så får de kanske reda på att just han/hon numera är singel och iden om att ta kontakt föds. Inte konstigt alls egentligen om man tänker efter lite. Rent mänskligt skulle jag nog säga.

Man får låta bli upprivas. Bättre lyssna lite och ta det hela som en komplimang. Ett beröm att man gjort sådant intryck på en annan människa att man finns kvar efter alla dessa år.

Men förvånad har jag blivit flera gånger. Hade ju ingen aning , då , förr……

Lite vemodigt sorgsen har jag blivit andra gånger. Då mina egna känslor oxå funnits då en gång i tiden men var för blyg för att visa……. och så kom livet emellan.

Tänker och säger som så: Ni som tänker på gamla ”godingar” våga ta steget, ta kontakt! Livet är för kort. Livet kan abrupt ta slut i morgon. Har Ni lite tur är den andre oxå nyfiken och intresserad. I de bästa fall kan det bli hur bra som helst. Bättre än Ni anar. Om inte annat så får Ni veta och kan sluta fundera. Troligtvis gör Ni den andre glad. För visst är det så att vi alla mår bra av att få höra ”Jag tycker/tyckte om dej”

Så: Stort Lycka Till.

 

 

Published in: on mars 11, 2017 at 12:38 e m  Comments (4)  
Tags: , , ,

På insidan

Folk har nog i allmänhet sett mej som stark när jag var ung, smal och aktiv både arbetsmässigt, socialt och på fritiden. Såg nog mej själv oxå som stark om jag nu ens tänkte i de termerna. Men allt efter åren gått och jag tagit mej igenom livets dalgångar, svårigheter och utmaningar – är ju så livet är för de flesta – så har bilden av mej förändrats. I allafall inom mej själv. Har inte smitit ifrån ansvar eller plikter. Men det har tagit mej hårt – det som kallas livet. Masken utåt som var så hård och fast krackelerade när jag fyllde 50 och jag tillät mej själv inför ett fåtal vänner visa mina tårar och min smärta. Underbara vänner som förvånande nog tyckte om mej och som återkom för att fira min 60årsdag. Deras leende och vänskap la sig som bomull runt mitt hjärta- Är dem så tacksam. Allt eftersom åren gått och de gråa håren ökat precis som antalet kilon så har jag sett mej själv som svagare och svagare som person. Inser att nu när jag är medveten om mina svagheter gör detta att jag är mer mottaglig för kritik särskilt om den återkommer om o om igen. Försöker att inte ta åt mej, försöker säga till mej själv att det är personen som vräker ur sig skiten som har problem o inte jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli fundera över om personen hade sagt detsamma till mej om jag varit yngre smalare och gladare i sinnet. För många år sedan när min åsikt, mina erfarenheter mina tankar och min smak var skit, fel,obegriplig, lögn – då tystnade jag till slut. Behöll allt inom mej och fogade mej utåt allt för ”husfridens” skull. Tog mej hårt men tog mej bort från detta och den gamla ”jag” började komma fram eller ska man säga rätta jaget! Nu när jag åter hamnat där mina tankar, kunskaper, erfarenheter är felaktiga, osanna, bristande, så är jag åter på väg in i tystnaden och jag har förbaske mig inte gjort mej förtjänt av detta. Är för gammal och för trött för att tystna och foga mej men vet ingen annan väg. Är i en situation som jag inte ser nån väg ur….Energin och livslusten dalar allt mer. Stressen på mej sänker  mitt immunförsvar och just nu visar sig detta i en kraftig envis virusinfektion.

 

Published in: on mars 1, 2017 at 11:02 f m  Comments (3)  
Tags: ,

Dagens äldreboende

Är dagens äldrevård sämre än förr?

Ja det är svårt säga.

Vet jag egentligen något om det?

Förmodligen inte.

Men jag hör, jag lyssnar, tar in, funderar och drar slutsatser. Dessutom är jag läskunnig. Vill poängtera att detta  helt och hållet är mina egna slutsatser. Vill poängtera kanske helt i onödan – eller förhoppningsvis – helt i onödan ATT allt man hör och läser inte med säkerhet är sant. Att allt beror på en personlig tolkning baserat på den egna verkligheten.

Har jag garderat mig tillräckligt nu då?

Missförhållanden inom äldrevården har säkert förekommit i alla tider fast det skriks högre om detta nu. Är PK att uppröras i detta ämnet. PK är det många som vill vara, åtminstone utåt. Skrik som media blåser upp. Skrik som sprids fortare genom sociala medier.

Likväl tycks det mig som de allra flesta väljer blunda. Förmodligen för att rädsla inför anhörigas och den egna annalkande ålderdomen är så skrämmande.

”Fy sjutton, jag vill ej bli gammal och bli sittande ensam isolerad hjälplös på ett hem”

”Vem skall vårda mig när jag blir gammal”

”Finns det ens pengar till åldringsvården om 20 år”

Osv. Känns dessa uttalande igen? Ja trodde väl det.

Många som jobbar inom äldrevården gör ett utmärkt jobb dock inte alla. Många som jobbar inom äldrevården är lämpliga för sitt arbete , dock inte alla. Men så är det ju inom alla yrkesgrupper.

Kanske skulle anhöriga vara mer kritiska, kräva mer, engagera sig mer i skötseln av sina åldrande anhöriga. Men kanske är det enklast att slå dövörat till, att välja ej se och därmed välja att tiga.

För att freda sig, värna om sin egen dyrbara fritid, sina egna själviska intressen. Många målar upp en bild för sitt inre att mina äldre anhörigas vård är ej deras ansvar – det är kommunens ansvar/skyldighet. Svårt för mig att förstå. varje människa borde väl begripa det orimliga i detta påstående. Klart vi alla har ansvar för våra anhörigas vård oavsett om det är våra barn eller åldrande föräldrar. Eller?

Jamen åtminstone moraliskt Eller?

Många protesterar och slår ifrån sig med båda händerna. Jamen jag har ett eget liv, Jamen jag har inte tid, Jamen jag jobbar ju, Jamen jag är ej vårdutbildad, jamen jag skulle bli utbränd……..

Skitsnack rent ut sagt. Säg att ni inte vill och stå för det. MEN lasta inte, klaga inte, ojja er inte över den som vill……….

Den som ser det som självklart, moraliskt rätt att göra allt den kan för sina åldrande anhöriga. Även om detta ”allt” är för lite. Även om samhället idag sätter krokben för möjligheten att hjälpa de anhöriga.

Läser och hör om föräldrar som kämpar och slåss för att få rätten och möjligheten att vårda och ta hand om sina egna handikappade barn i det egna hemmet. Dessa föräldrar får stöd, beröm , uppmuntran av allmänheten och hyllas som hjältar. Men har någon någonsin hört detsamma om någon som slåss mot kommunen om bästa vård för sina äldre anhöriga!

Nej – åtminstone har inte jag hört det!

http://www.dn.se/om/missforhallandena-inom-aldrevarden/

http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0001_2014K01_TI_06_A05TI1401.pdf

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20182/2016-5-5.pdf

Alltför mycket beror på om du bor i rätt kommun eller fel kommun för chansen att få hjälp med boende på äldre dar.

Hur jag än räknar får jag inte ihop det. VAD har jag missat.

Som anhörig till äldre närstående får du ingen ersättning från kommun eller försäkringskassa om du följer med den anhörige till läkare, hjälper till med handling, bankärende, städning, matlagning osv. Finns inget VAB typ VAF = vård av förälder. NEJ säger kommunens talesman. VI har hemtjänsten till detta.

MEN Borde bli billigare för kommun/stat= vi alla. Att få en försäkringskassepeng för den tiden du ledsagar den äldre än vad hemtjänstpersonalen kostar…. Borde eller är troligen lugnare och tryggare för den äldre och i många fall demente att en anhörig städar och ”rotar runt” i deras hem/skåp (något äldre känner som kränkande när obehöriga gör) än en främmande individ gör.

NEJ säger kommunen VI HAR HEMTJÄNST som utför detta. MEN givetvis kostar det, den äldre får BETALA för detta. MEN bara dagtid och bara vardagar, Nätter och helger måste de anhöriga ställa upp.

VA???? Vi anhöriga måste väl få lov sova så vi orkar jobba och ha råd ta ledigt utan ersättning för att kunna hjälpa den anhöriga när ingen annan ställer upp. ELLER? Hur går detta ihop……….

Åldringsboende och Dementboende är inget du bara kan ställa dig i kö till , ÅNEJ du måste kvala in, Uppfylla vissa krav som kommunen ställer upp. OBS olika från kommun till kommun. Den äldre får inte ha en egen åsikt, ingen egen vilja, inga egna intresse……. ett exempel, i den kommunen jag bor i måste den äldre första använt sig av hemtjänsten en tid och visat att den inte kan klara av städning/hygien själv. Måste ha beställt & betalat för att få hem mat till sig. Oavsett om den äldre klarar laga mat själv och till o med tycker det är roligt laga mat…….. När den anhörige får som svar ”Nej du kan inte få boende för att du känner dig otrygg , du har ju nekat ta emot mat hemkörd till dej” … ”Men ” säger den äldre ”jag kan laga mat själv, tycker det är roligt och så går det en timme där jag har lite sysselsättning” … ”Men så är reglerna, DU måste BEGRIPA att då klarar du ju dej själv”

Samtidigt som som kommunens representant frågar den äldre demente ” gör du något i hemmet av skötsel” varvid den demente som lever i det förgångna svarar ”ja jag lagar mat och bakar” (fast det är många år sedan den demente klarade av detta, vilket anhöriga berättat….jamen säger representanten ”då klarar du dej ju själv hemma”

Usch jag ryser, Detta är så kränkande behandling att jag mår illa.

 

Published in: on januari 29, 2017 at 10:39 f m  Kommentera  
Tags: